Solidariteten är en geopolitisk tillgång
Att snäva in svensk utrikespolitik till närområdet försvagar både oss och hela EU, skriver Mats Engström.
Misstroendet mot Europa är stort i länder som varit utsatta för kolonialism. Där talar man ofta om hur dagens inviter till samarbete från Väst mest är en upprepning av gamla försök att dra nytta av Afrika utan att ge så mycket i gengäld.
En liknande skepsis finns i länder som levt under diktaturer eller i krig, stödda av stormakterna, medan många europeiska ledare hållit tyst. Sådana uppfattningar gör det svårt för Europa att vara en balans till Kinas ökande inflytande, även när avsikterna är goda.
Sju svenska utrikesministrar fanns på plats i måndags kväll när minnet av Anna Lindh högtidlighölls i Katarina kyrka. Det ger skäl att fundera över Sveriges roll.
Anna Lindh brukade tala om Sveriges utrikespolitiska fördel av att inte identifieras som en stor tidigare kolonialmakt. Tvärtom stödde vårt land många andra staters frigörelse. Det är fortfarande aktuellt i ett nytt geopolitiskt landskap.
Glöm inte Latinamerikagenerationen
Det talas ibland om Vietnamgenerationen i svensk politik, hur kritiken av USA:s krig präglade framtida socialdemokratiska ledargestalter, liksom många andra.
Mindre sägs numera om Latinamerika. Militärkuppen i Chile för 50 år sedan och morden på tusentals människor där. Hur byar brändes i Centralamerika av högermilis som USA stödde.
Under Anna Lindhs tid som SSU-ordförande på 1980-talet var det en framträdande fråga, liksom kampen mot apartheid i Sydafrika och stöd till oppositionen i Polen. Från studiecirklar i källarlokaler till stora demonstrationer.
Det är ingen slump att skolor och torg döpts efter Olof Palme på många ställen i världen. Anna Lindh beskrev det i ett tal år 2000: ”Under kalla kriget var det ofta ensamt att driva krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Warszawapakten slog en järnridå kring sina kommunistdiktaturer, och för att få allierade mot Sovjet hände det alltför ofta att USA och andra demokratier stödde högerdiktaturer. Därför var Olof Palmes röst stark och viktig – och alltför ensam.”
En strid om historieskrivningen
Nu pågår en strid om historieskrivningen med en kampanj från höger för att beskriva detta internationella engagemang som felaktigt och överspelat. Regeringen Kristersson vill fokusera utrikespolitiken till Europa. Andra beskriver dåtidens utrikespolitik som idealistisk och anser att ett Natomedlemskap tvingar fram mer ”realism”.
Det intressanta är snarare hur värderingsdriven utrikespolitik fortfarande samverkar med realpolitik. Europeiska ledare reser numera i skytteltrafik till Latinamerika, Afrika, Sydostasien. De talar om samarbete men har också krassa ekonomiska intressen – att säkerställa kritiska råvaror, energiprodukter, bryta beroendet av Kina. Därför möts de ofta med misstänksamhet.
Att BRICS-gruppen nu öppnat för sex nya medlemmar intensifierar debatten i regeringskanslierna, vare sig de finns i Berlin, Paris eller Madrid. Hur ska vi bygga bättre allianser med nyckelländer i det som kallas den globala södern?
Sydafrika, Vietnam och Chile blir flitigt uppvaktade. Där minns man fortfarande Sveriges stöd under svåra tider. Sådant räknas. Trovärdighet sedan decennier, att ha ställt upp när andra höll tyst.
Arvet från Palme och Lindh en tillgång
Samtidigt var just Anna Lindh pådrivande för att EU skulle ta in nya medlemmar. Utan genombrottet i utvidgningsförhandlingarna 2001 hade kanske inte Lettland kommit med. Hur hade i så fall situationen varit i dag i Östersjöområdet? Det finns ingen motsättning mellan globalt engagemang och aktiv europapolitik.
Även ett land som sökt medlemskap i Nato behöver goda relationer med andra delar av världen. Arvet från Olof Palme och Anna Lindh är en tillgång. Att snäva in svensk utrikespolitik till närområdet försvagar både oss och hela EU.
Finansministern är ingen modern Robin Hood
Ge EU-valet den uppmärksamhet som det förtjänar
