Utredningen som skakade om Sverige – Lindbeckkommissionen fyller 30 år

”Det kommer en tid då varje nation stannar upp och reflekterar över sin framtid.”. Så inleds Ekonomikommissionen (SOU 1993:16), känd som Lindbeckkommissionen. Intresset var enormt vid presentationen i mars 1993.

– Jag tror aldrig jag varit med på en presskonferens som var så fullbesatt som den, säger ledamoten Birgitta Swedenborg till Altinget.

Riksdagshalvering

Den fyraåriga mandatperioden, den oberoende Riksbanken och den ordnade budgetprocessen är några av kommissionens förslag som har blivit verklighet. Andra, som att minska antalet riksdagsutskott eller halvera antalet riksdagsledamöter, har inte skett.

– Alla riksdagsledamöter upplevde att de skulle vara i den halvan som skulle bli avskedade, säger statsvetaren Olof Petersson som också ingick i kommissionen.

Kris

Utredningen kom till under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Riksbanken och regeringen fick den 19 november 1992 ge upp den fasta växelkursen och bara en knapp månad senare fick Assar Lindbeck i uppdrag av regeringen Bildt att sätta ihop en kommission för att snabbutreda möjliga vägar framåt.

– Sverige befann sig i chock på grund av den utveckling som hade inträffat. Man hade ingen aning om hur vi hamnat där vi hamnat och vad man skulle göra åt det, säger Swedenborg.

Bara tre månader efter att utredningen tillsattes presenterades slutprodukten som innehöll 113 förslag (eller 112 enligt Olof Petersson som säger att ett förslag räknats två gånger).

– Jag tror att det är unikt att man sätter igång en SOU med tre månaders leveranstid. Vi körde sju dagar i veckan i stort sett, med undantag för några juldagar, säger huvudsekreteraren Per Molander till Altinget.

Annorlunda arbete

Utredningen var annorlunda på flera sätt. Ledamöterna informerade inte departementet under arbetets gång. Finansminister Anne Wibble (FP) fick slutsatserna samma dag som den presenterades för offentligheten.

– Vi körde helt med stängda fönster och lämnade aldrig kvar papper på kontoret. Det var som att vi satt i ett högsäkerhetsrum, berättar Petersson.

Utredningen hade också till stor del fria händer.

– Det var inga direktiv som vi skulle förhålla oss till utan Assar lade upp en plan där analysen organiserades under rubrikerna makroekonomisk stabilitet, ekonomisk effektivitet och tillväxt, säger Swedenborg.

Den korta tidsfristen gjorde också att den blev kortare än en ”normal” utredning och Per Molander tycker inte att förslagen är genomarbetade på samma sätt.

– Den måste ses som en helt annan produkt. I en normalt bestyckad SOU-grupp finns det jurister med som utvecklar lagtext. Och i kommissionens konsekvensbeskrivningar viftar man lite och säger att förmodligen blir det effektivare om man gör så här. Men det är inte en genomförd argumentation på en detaljnivå som i en normal SOU.

Lindbecks inflytande

Att kommissionens ordförande Assar Lindbeck, som avled 2020, var avgörande för slutprodukten är alla kommissionsledamöter som Altinget pratat med överens om. Däremot är de oense om det var bra eller dåligt.

– Assar var väldigt duktig på att leda arbetet. Det var a och o. En del gillade inte honom för att han var bossig och sträng. Jag gillade honom jättemycket. Han slog hårda servar och gillade hårda servereturer så om man var lite stark och hade någonting så lyssnade han mycket. Det var raka rör, säger Olof Petersson.

– Det är den utredning jag varit med om där ordföranden dominerat mest. Assar Lindbeck visste vad han ville göra och så gjorde han det. Ibland fick vi avstyra en del tokigheter, säger Per Molander och fortsätter:

– Men det är väldigt många formuleringar och perspektiv som jag kan tycka är illa grundade. När man håller på med ekonomisk politik är det alltid en balansgång mellan forskning och vad som är ställningstagande i policyfrågor. Assar Lindbeck hade lite svårt att skilja på dem, säger Per Molander.

Högerförslag?

Molander anser också att Lindbecks tydliga inflytande gjorde att kommissionens förslag har en slagsida åt höger.

– Det var en högerregering som beställde den. Det var ingen slump att man valde Assar Lindbeck. Han var en väl etablerad ekonom som inte hade dolt sina åsikter. Han hade varit kritisk mot socialförsäkringssystemet och så vidare. Man visste vad man skulle få.

Men Birgitta Swedenborg delar inte Molanders kritik. Hon säger att Assar Lindbeck ”mycket väl kunde skilja på värderingar och icke-värderingar”.

– Med all respekt håller jag inte alls med Per om det. Han är inte ekonom. Ekonomer betonar betydelsen av marknader. Antingen tror man på marknaden eller på ett mer statsstyrt system och jag tror att Per lutar mer åt det senare.

Började inte från scratch

Olof Petersson hade innan Lindbeckkommissionen lett Maktutredningen (SOU 1990:44) som han gjorde på uppdrag av regeringen Palme. Trots att han föreslog liknande idéer i både kommissionen och Maktutredningen fick han olika epitet.

– Jag hade fått höra att jag var sosselakej och så några år senare var jag borgarbracka fast jag sa ungefär samma sak.

Maktutredningen fungerade som bas för Peterssons arbete i kommissionen.

– Maktutredningen hade som uppgift att kartlägga,  men inte komma med förslag. Så det här var ju julafton för mig att jag kunde föreslå saker och ting.

På samma sätt hade Per Molander redan skrivit en ESO-rapport om budgetprocessen. Så det fanns material för kommissionen att utgå ifrån.

– Vi började inte från scratch. Om man tittar igenom det vi hade så är det inte jättemycket som vi har hittat på själva. Vi har ståtat med lånta fjädrar, säger Olof Petersson.

Från kommission till förändring

En uppskattning är att mellan hälften och två tredjedelar av förslagen, mer eller mindre, har genomförts. Men frågan är hur mycket som är kommissionens förtjänst?

– Saker hade kunnat hända ändå, även om den här utredningen inte hade blivit skriven. Något förslag genomfördes till och med när vi fortfarande utredde, säger Per Molander.

Att Riksbanken blev självständig och att den flytande växelkursen accepterades är två av kommissionens viktigaste bidrag, enligt Birgitta Swedenborg.

– De förändringarna låg i luften men jag tror att det krävdes den här krisen och Lindbeckkommissionen för att det skulle förverkligas. Det har gjort Sverige bättre rustat för framtiden, säger hon.

Både hon och Olof Petersson lyfter också fram kommissionens förslag att riksdagen först ska fatta beslut om en totalram för budgeten och att grunden för det finanspolitiska ramverket lades.

– Budgetprocessen hade varit på tal många gånger men kört ihop sig. Jag tror att när vi i Lindbeckkommissionen sa det så lossnade det i riksdagen. Det hade varit politiskt omöjligt att genomföra men nu var det kris, säger Petersson.

Men när det gäller budgetprocessen och ramverket så tycker Per Molander inte alls att Lindbeckkommissionen ska ta åt sig äran. Ramverket kom på plats när han senare var ansvarig för budgetprocessens utveckling på finansdepartementet.

– Det är jag personligen ansvarig för. Det som står i Lindbeckkommissionen var väldigt lösa skisser. Huvuddelen av jobbet återstod ju. Nämligen att översätta de här allmänna tankarna till en samling regler som gick att omsätta i praktiken. De förslag som kom sen var ju resultatet av mitt och mina medarbetares arbete under 1995, säger han.

Mer att göra

Samtidigt som många av kommissionens förslag genomfördes, är det många förslag som inte blivit verklighet. Kommissionens ledamöter tycker att det finns flera bra förslag som borde genomföras. 

Assar Lindbeck skrev själv om detta i Ekonomisk debatt i samband med 20-årsjubileet.

”Mycket återstår att göra, enligt min mening. Det gäller i viss utsträckning finanspolitiken och penningpolitiken, men framför allt regelsystemen på arbetsmarknad och bostadsmarknad.”

Per Molander lyfter till exempel fram förslaget om att staten ska spela en större roll vid nya infrastruktursatsningar och även problemen med oligopol på byggmarknaden och i dagligvaruhandeln.

Ny kommission?

Men att tillsätta en ny Lindbeckkommission är de inte lika övertygade om är en god idé.

– Förslagen borde redan funnits på Regeringskansliet. Alla pusselbitarna fanns ju. Sen var det bara att sätta ihop dem. Alla kommissioner är ett underkännande av att det ordinarie beslutsmaskineriet inte fungerar, säger Olof Petersson.

Däremot i krislägen kan det finnas en poäng.

– Om man har en kris och vill komma fram till en lösning. Då tror jag det vore bra med något liknande, säger Swedenborg.

– Om man håller på och stampar och inte kommer någonstans och det finns krismedvetande så varför inte? Det är bara att pröva, säger Petersson.

johan@altinget.se