I huvudet på Lars Trägårdh: ”Kulturkanon är ett klassiskt vänsterprojekt”

Triggervarning: Läsare som är känsliga för kritik mot högern, vänstern, skolan, folkbildningen, biståndspolitiken, Svenska Akademien, kulturskribenter med mera riskerar att uppfatta intervjun som stötande. Hitler nämns också.

Under 75 minuters intervju återkommer Lars Trägårdh flera gånger till byggandet av det gemensamma. I utredningsdirektivet för kulturkanon står det att den ska vara ett verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. En möjlig invändning är att kulturen lika gärna kan oroa och testa gränser.

Har inte kritikerna fog för misstanken om att det här lutar mer åt en sorts statlig-kulturellt uppfostringsprojekt än åt provokativ eller experimenterande kultur?

– Jag ser inte det som någon motsättning, tvärtom. Det är bara medborgare som får tillgång till en bildning i den klassiska andan som över huvud taget har möjligheter att genomföra någon form av vettig kritik, säger Lars Trägårdh till Altinget.

– Du kan inte komma och säga att en gemensam läroplan eller gemensamma läroböcker eller en bok om medborgarkunskap bygger på någon form av auktoritär begränsning av friheten. Så var det aldrig. Det var ett sätt att skapa tillgång till ett gemensamt kulturellt kapital utifrån vilket vi sedan kan ha en kritisk, demokratisk debatt. Du kan inte börja från ett nolläge.

Jag tror att det var vid Folk och kultur i vintras som både Lawen Redar (S) och Amanda Lind (MP) sade att man i så fall borde satsa mer på skolan?

– Exakt. Bill Clinton brukade säga ”It’s the economy, stupid”. Min poäng är att ”It's the school, stupid”. Allt landar i skolan. Efter andra världskriget sker ett gigantiskt missförstånd i Sverige. Den pedagogiska tradition som vi hade var den tyska bildningstraditionen, och det var likadant inom folkbildningen.

– Vi gav alla tillgång till det här kulturella kapitalet. Det var A och O för arbetarrörelsen. Kulturkanon är egentligen ett klassiskt vänsterprojekt.

{{toplink}}

Så uppfattas det knappast i dag. Varför? 

– Efter andra världskriget missförstår man detta med att influenserna är tyska och tror att det betyder att de är nazistiska. Jag överdriver bara marginellt. Man fick för sig att allt tyskt var dåligt. Man trodde att Hitler på något sätt hade fullföljt den tyska bildungs-traditionen.

– Men Hitler hatade allt som hade med bildung att göra. För vet du vad? Den skapade fria medborgare som hade kunskaper och därför också hade tendenser till att vara uppstudsiga. Bildning leder till medvetna, upplysta, kunniga medborgare som inte kan kuvas.

Kalla handen från Svenska Akademien

Redan innan kulturminister Parisa Liljestrand (M) presenterade Lars Trägårdh som särskild utredare, spekulerades det i att Svenska Akademien skulle spela en central roll i arbetet.

Ständige sekreteraren Mats Malm avfärdade tanken på detta i Dagens Nyheter med formuleringen att en smal kanon ”anvisar, instrumentaliserar och sätter ideologi före litteraturens egen kraft”.

– Svenska Akademien har uttryckt en viss skepsis när det gäller en kulturkanon. Men vi ska inte glömma bort att dess huvudsakliga uppdrag när Gustav III skapade den var att skapa ett gemensamt, enhetligt svenskt språk.

Du är medveten om den kritik som har framförts mot projektet, inte minst på kultursidor. Ser du någon risk att kulturkanon kommer att behandlas som ett slags partipolitisk partsinlaga och därmed inte bli relevant?

– Alltså, jag sitter inte och läser tidningar så mycket. Den här kulturvänstern som du beskriver vill egentligen få bestämma över de här sakerna själva. De tycker inte om att få konkurrens, och det gör det svårt för mig att ta det på särskilt stort allvar.

– Vi har ett gäng vars karriärer bygger på en tillgång till, och en bekantskap med, det svenska kulturella kapitalet. Varifrån fick de den lysande idén att detta ska förnekas alla unga människor i dag? För det är tydligen på något sätt suspekt, en sorts sverigedemokratisk komplott mot den fria tanken. Det går inte ihop.

Det är oftast Sverigedemokraternas ingång i det här projektet som diskuteras. Men jag tror att Cecilia Wikström i dåvarande Folkpartiet var först med att 2006 föreslå en litterär kanon. Kristdemokraterna har haft förslag på en klassikerlista. Ser du något läge där en kanon kan missbrukas?

– Egentligen inte. Skulle Sverigedemokraterna få över 50 procent i nästa val så gör de vad fan de vill. Men det här är i grund och botten ett vänsterprojekt. Det handlar om jämlikhet. Det handlar om allas rätt och tillgång till de gemensamma kunskaperna.

– Och så fort du pratar med folk inom det jag kallar den tänkande vänstern så är detta en självklarhet, likadant när jag pratar med dem som är insatta i villkoren för nyanlända i dag.

Du har sagt att du ser på begreppet kultur i en vidgad bemärkelse, mer i antropologisk betydelse än som i ”de sköna konsterna”. Om du breddar definitionen så mycket, är inte risken att utredningen landar i fluff?

– Absolut. Man måste vara oerhört noga med att undvika detta. Jag skulle rekommendera dig att titta på den nederländska kanon som är i linje med hur jag tänker. Där utgår de ifrån vad de kallar för olika fönster in i nederländsk kultur.  

– Deras kanon har en historisk dimension och en bred ansats. Den utvidgar sig från att bara titta på enskilda verk till att inkludera personer och händelser. Och den är inte alls okritisk. Bland annat tittar de på den nederländska kolonialismen.

Vad skulle kunna ingå i en svensk version?

– För att få någon som helst förståelse för svensk kultur så måste vi först fokusera på vår svenska rättskultur. ”Land ska med lag byggas.”

– Protestantismen givetvis, reformationen är oerhört viktig. Början till att skapa vad man kan kalla Oxenstiernas projekt, med den svenska djupa staten. Vår tidiga anslutning till rättigheter, yttrandefrihet och så vidare i mitten av 1700-talet.

– Sedan har vi skapandet av Justitieombudsmannen 1809. Vår första moderna konstitution. Hur vi sedan har basen för det ekonomiska undret från 1860-talet fram till 1970-talet. Har vi inte koll på detta så tittar vi bara på superstrukturen i stället för att titta på basen, med risk att låta som en vulgärmarxist.

Men vad händer med listan över litteratur, konst, musik som många ser framför sig ska bli resultatet? Direktivet drar väl åt det hållet?

– Jag har verkligen ingenting emot litteratur, konst och musik. När jag och Henrik Berggren skrev ”Är svensken människa?” använde vi litteraturen för att försöka komma åt koden, den moraliska och politiska logik som underbyggde det svenska samhällskontraktet som växte fram. Den ansatsen är viktig.

När du har pratat om varför en kulturkanon behövs har du dragit paralleller till hur Frankrike och Sverige såg ut kring 1850. Utveckla.

– På 1800-talet ser vi nationalstaternas och demokratins framväxt. Man kan inte separera dem. Båda har samma rötter och bygger på en föreställning om en gemenskap och ett samhälle med ett gemensamt ”vi”.

– Då startar man framför allt folkskolan, och i de nordiska länderna också folkhögskolorna, som spelar en enormt stor roll. Geijer och Grundtvig har sina rötter i samma tyska bildungs-tradition som sedan också blir helt central för folkskolan.

Var går brytpunkten där det förändras?

– Kritiken mot allt tyskt tillsammans med influenser från så kallad progressiv pedagogik, framför allt från USA, gör att vi efter andra världskriget börjar nedmontera vad vi hade. Det märktes inte de första 20 åren, för de gamla lärarna fanns kvar. Mot slutet av 1980-talet pensioneras de, och det sammanfaller med en ökad invandring under 90-talet. Efter 1984 vi har vi inte ens en myndighet som ser över läromedel i Sverige.

Lars Trägårdh menar att när det inte finns några gemensamma läromedel så får inte alla elever i Sverige en rättvis, generell tillgång till samma kunskap. Och när det blir en klassfråga kommer elever med resursstarka föräldrar att gynnas.

– Eller om de råkar gå i skola i Danderyd. Där skiter lärarna i de progressiva direktiven och kör den mer klassiska utbildningen. Du vet den där man har fått för sig att läraren vet mer än eleverna och har uppdraget att vara en auktoritet inom sitt kunskapsfält.

Hypersegregerande valfrihetsreformer

Högern slipper inte undan kritiken.

– Högerns valfrihetsreformer i skolan är hypersegregerande och driver betygsinflation. Så här har du två mäktiga krafter som tillsammans fullständigt har saboterat det enhetliga, rättvisa allmängiltiga systemet vars grundtanke var att alla svenska barn skulle få tillgång till det kulturella kapitalet. Det här måste man ha med sig om man överhuvudtaget ska förstå poängen med kanonprojektet.

Du lyfter folkbildningens betydelse historiskt. Hur ser du på den i dag?

– Stat och civilsamhälle har börjat växa ihop på ett väldigt olyckligt sätt. Från statens sida har man fått för sig att civilsamhället ska göra en massa saker, och civilsamhället har fått för sig att då ska de få betalt för det. Då kan man glömma alla idéer om att man har en oberoende kritisk roll, att man är fria och frivilliga på riktigt. I stället tar man emot pengarna och köper styrningen. Man blir ett slags underleverantör för staten.

– Det enda jag får höra är att de hemska Tidöpartierna konspirerar och tar deras pengar. Men varifrån kom idén om att våra skattepengar är deras rättigheter? 

– Folkbildning, folkhögskolor och folkrörelser är helt centrala för framväxten av det fina samhälle som vi har skapat i Sverige. Dynamiken underifrån från folkrörelserna, och ovanifrån från en hyfsat demokratisk stat, har varit magi för att skapa ett högtillitssamhälle. Men vi måste förstå också vad de här dynamikerna bygger på. De bygger sannerligen inte på ett totalt beroende av offentliga medel.

När Giva Sverige gör sina rapporter om civilsamhällets finansiering så brukar de landa i att 35–40 procent av pengarna kommer från det offentliga?

– Om man tittar på biståndssektorn, folkbildningen och kultursektorn så är beroendet mycket större än 40 procent. Jag säger det här med en viss emfas för att det finns en så hög svansföring som jag inte klarar av: ”Vi är fria och frivilliga”, när de i själva verket är fullständigt beroende av offentliga medel. Alltså någon måtta får det vara.

Statens kärnuppdrag

Lars Trägårdh kopplar detta till en diskussion om statens kärnuppdrag i Sverige – en diskussion han menar att vi saknar.

– Vi har en situation där vi på ett förfärande sätt nedmonterade hela vårt försvar utifrån en fullständigt osannolikt bisarr idé om att den eviga freden hade anlänt efter 1990. Och en slags, fan, fullständigt bisarr ohelig allians mellan en vänster som tänkte att ”nu behöver vi inte medborgarskap eller nationalstat längre, nu kör vi mänskliga rättigheter och ett globalt civilsamhälle”. Och en höger som sade, ”nej för helvete, nu ska vi ha ett globalt marknadssamhälle”.

– För att vinna valen så var det viktigt för Moderaterna att behålla välfärdsstaten hyfsat intakt. Och vad kunde man då enas om att ge upp? Jo försvaret. Nu är det lite andra ljud i skällan. Ryssen står vid porten. Vi måste bygga upp ett försvar. Vi har samtidigt jätteproblem med skolan och sjukvården. Det måste investeras i äldreomsorgen, som vi bara har sett början av krisen för. Och vi betalar redan världens högsta skatt.

– Någonstans går det en gräns, och då måste alla dra sitt strå till stacken. Och det inkluderar – I'm sorry to have to tell you guys – folkbildning, kultursektor och så vidare.

Har du några vänner kvar? 

– Nej, nej, nej.

anders@altinget.se