Rapport: Politisk polarisering utmaning för civilsamhällets framtida finansiering

Först ska man konstatera att den statliga delen av civilsamhällets finansiering ligger på runt 35 procent, visar Giva Sveriges och PWC:s rapport ”Staten, kapitalet eller medborgaren – vem finansierar civilsamhället?”, som presenterades under tisdagen. En nivå som har legat ganska stabilt över tid.

Största utmaningarna

Det är den tionde rapporten i sitt slag. Årets upplaga innehåller bland annat enkätsvar, där ledare har fått svara på frågan vad de ser som den största utmaningen för deras organisation de kommande åren. Överst ligger ”politiska beslut” och ”konjunkturen”.

– Den grundläggande principen håller på att förändras. Framför allt gäller det för dem som arbetar med vad vi kallar för röstfrågor, som kan vara i konflikt med rådande politiska uppfattningar. De behöver diversifiera finansieringen. Vi ser ett skifte, det är uppluckringar, säger Charlotte Rydh till Altinget.  

Rapporten nämner etniska föreningar och studieförbund som exempel. ”Det är förstås rimligt att ha olika uppfattningar om såväl omfattning som utformning av offentliga stöd till civilsamhället, men det förefaller tydligt att den konsensus om principerna som rått under lång tid, i vart fall på statlig nivå, håller på att brytas upp och skillnaderna mellan de politiska partierna blir större om vilka syften och vilka organisationer som bör stödjas.”

Osäkerheten ökar för alla

De konstaterar i rapporten att osäkerheten gällande den offentliga finansieringen ökar för hela civilsamhället. Organisationer som har en stor andel offentliga bidrag i sina intäkter behöver ta hänsyn till den osäkerheten när de planerar sin finansiering – om de vill behålla sin handlingsfrihet.

Finns det någon realistisk möjlighet för de delar av civilsamhället som är beroende av statliga medel att hitta alternativ finansiering som kan täcka upp?

– Det är svårt att på kort sikt täcka upp om man förlorar stora belopp. Men i en förändrad omvärld måste man orientera sig efter hur kartan ser ut nu, säger Charlotte Rydh.

Ni skriver också att det finns ”…tecken på att såväl staten som företagen själva ser att företag bör ta ett större ansvar för att bidra till olika samhällsutmaningar.” Hur kan civilsamhället dra nytta av det?

– EU tar kraven på hållbarhetsrapportering till en helt ny nivå. Man kräver nyckeltal på både miljömässig och social påverkan. Då behöver företagen ha den kunskapen, och där kan ideella bidra med specialistkompetens. Där kan det bli en win-win. Företagen får kunskapen – men de får den inte gratis. Detsamma gäller på lokal nivå, när till exempel fastighetsbolag ska arbeta med närmiljön.

En förändring de senaste två åren är att allt färre unga håller med om påståendet ”Min generation kommer att få det bättre”.

Vad ser du att det kan få för följder för givande och ideellt engagemang i den ålderskategorin?

– Det är skrämmande när man ser hur snabbt det har gått. Men det kan vända igen, för vi måste komma ihåg att vi är i en extremt turbulent period. Annars har den siffran varit stabil. Vilka konsekvenser det får beror på hur de ideella organisationerna möter de unga. Om de unga vill engagera sig lite mer flyktigt och tillfälligt, samma med givandet, då måste organisationerna rigga för att fånga upp det engagemanget.

Charlotte Rydh hoppas att etablerade organisationer ska bli drivhus för en yngre generation, lite som när folkrörelserna mobiliserade för rösträtt under det turbulenta 1910-talet och framåt.

Hon menar att i oroliga tider får man inte glömma de långa linjerna, och att utvecklingen då ändå ger anledning till optimism.

– Tittar man bakåt under den tioårsperiod som vi har gett ut den här rapporten, så har det gått väldigt bra för civilsamhället, med ökade intäkter. Självförtroendet sviktar om man inte tittar på vad siffrorna faktiskt säger. Gå inte på känslor när det är turbulent – gå på data och statistik, säger Charlotte Rydh.

anders@altinget.se