Silvia Kakembo vill få fler att gå från upprördhet till engagemang

Silvia Kakembos bok är skriven för att motverka den känsla av maktlöshet som många upplever i dag – ibland till och med partipolitiker. Stora globala skeenden och kriser som en demokrati på tillbakagång, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och klimatkrisen kan skapa hopplöshet.

– Många har idéer men vet inte hur de ska gå till väga för att mobilisera eller planera en kampanj. Men det går att göra någonting. Och om många gör något kan vi skapa mer av det goda samhälle vi vill se, säger hon till Altinget.

Behöver bli sedda

Silvia Kakembo är byråchef för Arena opinion, en PR- och kommunikationsbyrå som riktar sig till civilsamhället och företag som vill förbättra samhället. Hon har tidigare bland annat varit politiskt sakkunnig åt dåvarande finansminister Magdalena Andersson (S).

Hon går grundligt tillväga och tipsar om hur man gör homepartyn och affischering, poddar och policydokument. Inför möten med politiker, grannar och andra man vill ska engagera sig, ska man tänka på relationsbyggandet. ”Fika är smörjmedlet, se till att det finns kaffe, te och gifflar.”

– Alla dem som man vill engagera för sin sak behöver bli sedda. Det är människor som skapar allt det man vill ska hända, och det gäller politikerna också. Fikat är ett sätt att säga: ”Hej, jag har tänkt på att du ska komma”.

Vem ser du framför dig ska läsa och använda din bok?

– En person som är en solospelare i dag, någon som inte är med i en förening men läser sin webbtidning och reagerar: ”Ska det verkligen vara på det här sättet?” Eller så är man med i den lokala Rädda barnen-föreningen eller innebandyklubben och vill styra upp så att ett naturområdet blir en park. Eller vad man nu ser för behov.

Vad tänker du om att mobilisera sina egna jämfört med att försöka övertyga på bred front? Min bild är att många i dag glömmer att identifiera behoven hos dem som de inte håller med. Om man kan övertyga motståndarsidan om att ens eget förslag är önskvärt, så ökar förutsättningarna för att den lösning du driver igenom inte rivs upp vid nästa maktskifte?

– De mest framgångsrika kampanjerna vi gör är där två parter, säg fack och arbetsgivare, blir överens om en lösning och kan driva den tillsammans mot politiken. Det talar för att det är en robust och hållbar lösning. I det lilla sammanhanget har man något att gå vidare med i kommunen, om hem- och skola, pensionärer och elevkåren är överens. Så ju bredare desto bättre.

Hon har tagit tre exempel på framgångsrika kampanjer på gräsrotsnivå.

• Tantpatrullen: I snart tio år har ett gäng pensionärer samlats på Mynttorget nära riksdagen varje torsdag. Målsättningen är ett nytt pensionssystem. Med sina sånger och röda hattar väcker de uppmärksamhet.
• Rasmus Westlund lyckades ändra namnet på ”särskola” till ”anpassad skola”. Efter en mångårig kamp, slutade det med att han och Leo Lust, en annan kille som på sitt håll hade drivit samma fråga, satt tillsammans med utbildnings- och skolministern i riksdagens kammare när förslaget röstades igenom.
• När ett australiskt gruvbolag inmutade området Dingelvik i Dalsland, startade Agneta Häll ”Gruvkampen Dalsland”. De mobiliserade allmänheten, lokalpolitiker och civilsamhälle, och deras protester fick bolaget att dra sig tillbaka.

Vad är den gemensamma nämnaren mellan de här fallen?

– Det är människor som ser problem och tänker: ”Såhär kan vi inte ha det”. Sedan hittar de lösningar. Rasmus och Leo driver sin fråga på egen hand. Tantpatrullen går ihop och gör något som de dessutom tycker är ganska kul. Gruvkampens deltagare bor i samma område och inser att det är förödande för närmiljön och för turismen. Så de samlar lokala företag och andra och sätter sig upp mot ett gigantiskt internationellt intresse med jurister och ekonomiska muskler som de själva inte har.

Du nämner vikten av tonalitet i budskapsplattformen. Jag tänker på humorn som tilltal, som när Otpor! i Serbien bidrog till att Milosevic föll.

– Om man tittar på internetkulturen är den ofta humorbaserad. Det är förlösande, den skapar uppmärksamhet och engagerar. Det svåra med humor är att den ofta bygger på exkludering och inkludering, vi som fattar sarkasmen och de som inte gör det. Det kräver fingertoppskänsla. Det kan vara svårt att få in breda grupper. Till exempel i grannskapsområdet, där man både har gammal och ung, äldre och yngre.

Eller att dra ner på tonläget. När alla skriker hörs du kanske bättre om du viskar?

– Man behöver bryta av på något sätt för att få uppmärksamhet. Viskningen kan vara avsändarens genuinitet: ”Hej, vi är ett gäng vanliga föräldrar i en kranskommun.” I dag handlar så många budskap om organisationers intressen eller att köpa en produkt.

Du hänvisar till Daniel Kahnemans forskning, som visar att människor ofta fattar känslomässiga beslut och i först efterhand motiverar dem för sig själva. Därför räcker det inte med att formulera ett budskap, man behöver också tänka igenom vad mottagaren ska känna.

– De flesta har en instinktiv känsla för vad som är rättvist. Det är orimligt med nedskärningar i vården när vi har det välstånd vi har. Då gäller det att fånga upp känslan av: ”Är det så här vårt samhälle ska se ut”. Men sedan vet man kanske inte vad man ska göra av den känslan. Man behöver göra om frustrationen till en röd knapp: ”Ja, jag vill vara med att göra något.”

Vad tänker du om Återställ våtmarker? Är inte risken att man ibland snarare väcker ilska och därmed skapar opinion mot sin sak, som kanske i grunden är bra? När allmänheten hindras från att ta sig till jobbet eller när fotbollsfansen får sitt favoritlags match avbruten?

– Jag tycker man ska vara taktisk. Det finns många yttringar: Vi är skitförbannade över kriget i Gaza och man anordnar en demonstration på Sergels torg. Men vad är vårt mål? Vad vill vi driva igen om och hur gör vi det?

– Återställ våtmarker har lyckats få uppmärksamhet för sin sak, men vilken policyförändring kan de få igenom i riksdagen, i EU eller lokalt? Jag kan sympatisera med ambitionen, men målet och metoden måste linjera om man vill se resultat. Jag förstår inte riktigt vilket förslag de vill se.

Din bok är skriven ur ett vänsterperspektiv, men dina politiska motståndare hittar väl också tips här?

– Ja, säkert. Men samtidigt: Vanliga medborgare lite till vänster och lite höger, kommer på saker som jag inte tror är skitdåliga. De vill ha fler fotbollsplaner, eller fler kulturscener, eller bussar och tåg som går i tid. Saker som många tycker. Så om lokala Liberaler som vill ha bättre skolor kan mobilisera – toppen!

anders@altinget.se