Vaccinjägarens hårda dom mot Folkhälsomyndigheten

Det är sällan man läser en sådan hyllning till EU på svenska. ”Vaccinjägaren” (Bazar) är ändå inte skriven av någon entusiastisk liberal student, utan av Richard Bergström som verkligen har erfarenhet att luta sig mot. Han började som Sveriges vaccinsamordnare i juni 2020, hamnade snabbt i EU:s styrgrupp för upphandling och såg dramatiken inifrån. 

”Vi får inte glömma hur det var”, är rubriken på ett av kapitlen, en stark intervju med sjuksköterskan Ing-Marie Larsson som kämpade på IVA under pandemin. Ändå är risken att vi gör just det.

Förtränger det värsta.

Därför fyller Bergströms bok ett viktigt syfte. Fortfarande är vår beredskap inför framtida pandemier dålig. De senaste veckorna har flera andra skrivit debattartiklar på samma ämne. Men finns den politiska viljan att verkligen satsa skattepengar på bättre äldreomsorg eller stora innovationsprogram? 

Sverige höll på att missa tåget

Den före detta vaccinsamordnaren (Richard Bergström slutade hösten 2022) visar också hur EU steg fram på arenan när många europeiska regeringar tvekade. Bland dem den svenska.

Att Sverige höll på att missa vaccintåget har framgått tidigare, även om det inte fått så mycket uppmärksamhet som det borde ha förtjänat i till exempel konstitutionsutskottets granskning. Tröga processer inom Regeringskansliet vårvintern 2020 höll på att leda till katastrof.

”Senfärdigheten gjorde att Sverige som enda land sjabblade bort chansen att ingå i den tidigare vaccinalliansen med Astra Zeneca”, skriver Bergström och fortsätter: ”Pfizer fick inte ens ett svar på sin propå. Statsminister Stefan Löfven gjorde ingen hemlighet av att detta gjorde honom rasande.”

Då var det tur att en kvinna på 13:e våningen i EU-kommissionens högkvarter Berlaymont agerade kraftfullt. Ursula von der Leyen tog befälet och såg till att kommissionen 10 juni samma år presenterade en strategi för gemensamma vaccininköp.

När Astra Zeneca senare fick problem att leverera agerade kommissionsordföranden igen. Hennes direktkontakter med Pfizer har fått kritik men räddade antagligen Europa från många dödsfall.

Konflikten med FHM

Journalisten Nils Bergeå har sett till att Richard Bergströms berättelse om detta och om sin egen roll har blivit en spännande bok. Det gäller även vaccinsamordnarens relation till Folkhälsomyndigheten. En viss konflikt låg inbyggd i de olika rollerna, skriver författaren visserligen, men sedan är domen hård. Anders Tegnell och andra i ledningen motarbetade mRNA-vacciner, som ändå blev räddningen, undergrävde den svenska vaccineringen genom tveksamma besked, med mera.

Detta är förstås den ena partens bild, men stämmer bra med vad andra berättat om Folkhälsomyndighetens stelbenthet och krav på bevis före varje åtgärd som ändå verkade naturlig (som munskydd inom äldrevården). Tankarna går också till hur Tegnell med flera länge tonade ned risken för spridning från personer utan sjukdomssymptom, något som hans motsvarighet i USA nu menar var ett av de stora misstagen där.

Nästa pandemi kan bli värre

Richard Bergström hyllning till EU-samarbetet slutar med en varning. Den politiska uppmärksamheten verkar nu ha förskjutits till Rysslands krig mot Ukraina. EU har inte klarat upphandlingen av vaccin mot apkoppor lika bra som mot Covid-19. Europa ligger efter USA när det gäller de viktiga nya antivirala läkemedlen. Det är angelägna frågor för dagens ansvariga politiker och tjänstepersoner.

Ett nationellt exempel är möjligheterna till svensk vaccinproduktion genom den fabrik som företaget Valneva etablerat i Solna men nu som nu enligt Bergström kan läggas ned. Nästa pandemi kan vara värre och då är det inte säkert att den europeiska solidariteten håller. Ett statligt vaccinbolag är en annan möjlighet.

Missar läkemedelsjättarna

Bland bokens svagheter finns att Bergström aldrig blir riktigt tydlig om vad som borde vara statens eller EU:s roll i förhållande till de globala läkemedelsbolagen. Den tidigare lobbyisten för läkemedelsindustrin ägnar många ord åt att försvara den grundläggande modellen av privat företagsamhet (även om han är kritisk mot avarter). Men är det rimligt att makten över den globala hälsan är så koncentrerad? Och vem ska i slutändan betala när stora delar av världens befolkning inte har tillräckliga ekonomiska resurser?

Boken är ändå en nödvändig läsning för den som vill förstå krishanteringen under pandemin och dra lärdomar av det för framtiden. Och som vaccin mot den anti-EU-retorik som nu vevas upp inför nästa års val till Europaparlamentet.