Varför firar ni inte 100 år av demokrati?

För tre år sedan högtidlighölls den – med vissa undantag – allmänna och lika rösträttens 100 år i Sverige. Även om processerna inte är jämförbara var det märkligt få utanför fotbollen som uppmärksammade Allsvenskans färska hundraårsjubileum.

För även här finns ett (förenings)demokratiskt arv värt att fira.

Fotbollens betydelse kan mätas på flera sätt, både ekonomiskt och socialt. I en jubileumsartikel från intresseorganisationen Svensk Elitfotboll (SEF) lyfts fotbollen fram som en samhällskraft. Därtill hänvisar man till SEF-rapporten Fotbollsplanen mitt i byn där nationalekonomen Ingvar Nilsson skriver om en elitfotboll vars samhällsekonomiska effekter uppgår till flera miljarder kronor. Lågt räknat uppskattas elitfotbollen årligen bidra med runt en halv miljard i statliga intäkter.

Supportrar har reducerats till kunder 

Som ideellt engagerad tränare för tioåringar är det lätt att relatera till de sociala aspekterna. Eliten stärker bredden och erbjuder unga och äldre utvecklande sammanhang samt fysisk aktivitet. För tusentals medborgare är idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet även en skola som ger färdigheter i ledarskap och föreningsdemokrati.

Garanten för att idrotten ska kunna fortsätta ge demokratisk näring i den här delen av civilsamhället är den så kallade 51-procentsregeln som säkerställer medlemmarnas rösträttsmajoritet i föreningarna. Här finns ett skydd mot fotbollens avarter.

I flera länder har fotbollen använts som politiskt redskap, långt innan begreppet ”sportswashing” existerade. I exempelvis Italien och Argentina har vissa klubbar fungerat som språngbrädor för populistiska politiker, medan stater som Turkiet och Egypten har använt repressiva åtgärder för att tysta samhällskritiska supportrar.

Den ekonomiska aspekten utgör också en stor utmaning. När den globala fotbollsindustrin sprängde alla ekonomiska gränser genomgick relationen till supportrarna genomgripande förändringar. I dag är majoriteten av storklubbarna i Europa privatägda och supportrar reduceras för det mesta till att vara kunder.

Medlemsinflytande är ett sätt att bromsa denna kommersiella utveckling och säkerställa att fotbollen förblir nära sina rötter. Sådana exempel finns i toppfotbollen, men i många fall är det i praktiken endast resursstarka kandidater som kan vinna.

Åtgärder som främjar ansvarsutkrävande och transparens är alltid att föredra. Allsvenskan har detta i större utsträckning än världens största ligor, med möjligt undantag för Tyskland där de privatägda undantagen dock utmanar den i regel medlemsstyrda fotbollen.

Spärr för demokratisk kontroll

Allsvenskan befinner sig i världsfotbollens periferi. Det framstår alltmer som en viktig faktor i att hålla fotbollen nära medlemmarna snarare än att väva den tätare ihop med en sönderspekulerad idrott som i högre grad än Allsvenskan utgår från genomkommersiell logik. I den stora fotbollsvärlden hamnar värden i andra hand när företagen vill vinna andelar på en allt större internationell marknad.

Är Allsvenskan ett ideal av ickekapitalistisk och hyperdemokratisk fotboll? Absolut inte. Förbundet och klubbarna är en del av en urspårad fotbollsvärld som vi gärna kritiserar, som om svensk fotboll verkade i ett vakuum. Oavsett navigerandet internationellt är dock både eliten och bredden fortfarande beroende av dess medlemmar.

Nej, 51-procentsregeln är inte perfekt, och det finns fortsatta utmaningar med medlemsengagemanget. Men modellen utgör en spärr för att behålla en demokratisk kontroll. Det är mer värdefullt än eventuella avancemang i Europa-cuperna som kan nås genom spekulation i en central del av civilsamhället.

Den 10 augusti spelar ett underpresterande IFK Göteborg inför 15 761 åskådare på ett kokande Gamla Ullevi. Dagen efter möts megaklubbarna Juventus och Atlético Madrid på grannarenan (Nya) Ullevi. Biljettpriserna är mångdubbelt dyrare trots att det är en träningsmatch, stämningen inte ens ljummen och antalet åskådare runt 2 000 färre än vid den allsvenska drabbningen. Folksporten fotboll spelades mellan IFK Göteborg och IFK Värnamo, inte vid den stjärnspäckade matchen. Bilden är talande, vilket även de starka publiksiffrorna i Allsvenskan vittnar om.

Att Allsvenskan fortfarande betyder så mycket för så många beror på fler faktorer än bara de sportsliga. Allsvenskans första 100 år är värda att fira. Nu återstår bara att fylla nästa 100 med medlemsengagemang.