”Allt hade betydelse” – Ing-Marie Wieselgren undvek stuprören

Via samtal med vänner och kollegor framträder bilden av en mångfasetterad gärning. Att Ing-Marie Wieselgren var ovanligt profilerad för att jobba inom offentlig sektor märktes inte minst på de många och personligt hållna reaktionerna från vitt skilda håll, när det stod klart att det var hon som hade mördats i Almedalen.

”Allt hade betydelse”

Ett kvitto på hur hon involverade en mångfald av aktörer i arbetet för barns och ungdomars psykiska hälsa.

Anders Printz, särskild utredare för samsjuklighetsutredningen, jobbade med henne i 20 år. Han uppfattar detta som en mycket medveten strategi, sprungen ur åsikten att om man vill åstadkomma förändring så måste alla delar finnas med. På Linkedin skrev han efter mordet: ”Allt hade betydelse för utvecklingen. Lagar, register, sociala investeringar, forskning, olika professioner, psykiatrins resurser, brukares och anhörigas delaktighet.”

– Hennes ledarskap byggde på att ”Din del är också viktig”, medan man inom förvaltningen ibland kanske tänker att ”Det där är viktigt, men det ingår inte i just det här uppdraget”. Men när hon lade upp strategier så engagerade hon sig i allt från Socialstyrelsens register till att få civilsamhället involverat, säger han till Altinget.

– Hon utgick från målgruppens behov och struntade i konventioner. Men det var också hon som kunde stå i Aktuellt och försvara beslut eller sakligt förklara varför köerna till BUP är så långa, fortsätter han.

Såg problemen tidigt 

Längs vägen vann hon en enorm respekt. Många har kommenterat hennes betydelse för att Sverige fick upp ögonen för psykisk ohälsa som ett samhällsproblem, eller hur tidig hon var med att belysa barns psykiska hälsa.

Begrepp som ”sektorsöverskridande samarbete” och ”effektmätning” fick konkretion i hennes arbete. Ibland rörde hon sig möjligen i gränslandet för hur man vanligtvis arbetar inom svensk förvaltning. Men hon gjorde det med målgruppens bästa som utgångspunkt, inte för att framhäva sig själv. Då blev det avgörande för henne att ta reda på vilka insatser som leder till resultat och vilka som inte gör det.

Nytänkare

Göran Stiernstedt nämner i Dagens Samhälle hur innovativ hon var och att hon tidigt talade om sociala investeringar. Hon var också involverad i arbetet med Sveriges första sociala utfallskontrakt, som Altinget tidigare har skrivit om. Hon talade ofta om att vi måste fokusera på effekterna av det vi gör, inte bara bocka av insatser.

– Det är nästan unikt att tjänstemän uppnår det förtroende som hon hade, säger Lars Stjernkvist (S), tidigare partisekreterare och kommunalråd i Norrköping, till Altinget.

De var vänner sedan högstadietiden i Motala.

Få bort byråkratiska begränsningar

Ingen skapar sig ett rykte om att ”få saker gjorda” utan att ibland möta ett visst motstånd. Ing-Marie Wieselgren stötte nog oftare på patrull inom förvaltningen än inom politiken, enligt flera personer som Altinget har talat med.

– Ja, hon var nog mer kontroversiell där. Politikerna uppskattade hennes tydlighet och integritet. Hon visade att det är möjligt att driva frågor inom de ramar politiken har satt upp. säger Lars Stjernkvist.

– Hon var möjligen politisk i betydelsen att hon påpekade för beslutsfattare när lagar och direktiv var motsägelsefulla. När man får klara politiska direktiv om att utsatta barn ska få den hjälp de behöver, så måste de nödvändiga regelverken finnas på plats och onödiga byråkratiska begränsningar tas bort, fortsätter han.

Täppte till gliporna

Emma Henriksson (KD) var tidigare riksdagsledamot och ordförande i socialutskottet. Hon har nu uppdrag i exempelvis Ecpat, Skyddsvärnet, Famna och S:t Lukas. Hon formulerar det som att Ing-Marie Wieselgren ”nyttjade gränserna” för tjänstemannarollen.

– Den kan ibland uppfattas som ganska inrutad. En del håller sig inom gränserna med marginal, men hon tittade på om det inte var så att de där gränserna egentligen gick en bit längre bort? Inte så att hon ”frifräste”, men hon såg att ansvarsområdena ibland överlappar varandra. Och att man måste se till så att det inte blir några mellanrum, för annars är det precis i de mellanrummen som människor faller igenom, säger hon till Altinget.

Lyssnade in

Emma Henriksson lyfter också fram hur Ing-Marie Wieselgren tidigt under pandemin förstod riskerna med att den sociala distanseringen skulle kunna leda till lika många dödsfall som covid-19 självt.

– Då bjöd hon in till digitala lunchmöten en gång i veckan. Inbjudan var öppen till alla aktörer som hade något att bidra med för att dela med sig av erfarenheter, ge goda exempel och rusta oss för att hjälpa varandra. Det var både det offentliga, civilsamhällets stora aktörer och små enskilda initiativ bland deltagarna. Det var hennes sätt att tänka kring hur vi som samhälle behöver jobba.

Folkrörelsetradition

En person som Altinget talat med menar att Wieselgrens förankring i hemorten, familjen och församlingen gjorde att hon inte kände sig beroende av karriär eller av enskilda projekt. ”Gillar de inte det jag föreslår så får jag väl göra något annat”, kunde hon säga – men utan ett spår av bitterhet. 

En annan tidigare kollega deltog vid begravningen i Uppsala Missionskyrka, som är en del av Equmeniakyrkan. Han berättar hur tydligt det blev under minnesceremonin att hon också verkade i en folkrörelsetradition där man jobbar tillsammans med andra och där man tar hand om sina gåvor.

– Men hon pratade aldrig om det. Hon levde det.

anders@altinget.se