Vem vågar plocka upp KD:s kastade handske?
KD:s utspel om regionernas organisering inleder förhoppningsvis en välbehövlig diskussion om hur svensk hälso- och sjukvård ska sluta gå på knäna och istället finnas för alla, i hela landet. KD-förslagen är kontroversiella och skulle vara ett gigantiskt politiskt riskprojekt, men att låta bli verkar ohållbart.
“Dubbla kommandon” sa Acko Ankarberg Johansson (KD) under måndagens pressträff när hon beskrev hur regeringen försöker styra och säkerställa jämlikhet i vårdsverige samtidigt som man måste trippa på tå för det regionala självstyret.
Utspelet fick omedelbart en positiv respons från professionen. ”Ska vi uppnå en likvärdig vård måste regionernas inflytande över vården minska och statens ökas” skrev Sofia Rydgren Stale, ordförande Sveriges Läkarförbund i ett pressmeddelande.
Århundradets vårdreform
Ankarberg Johansson och partiledare Ebba Busch presenterade sålunda det rätt så kaxiga förslaget ”Århundradets vårdreform”. Partiet vill bland annat öka den statliga styrningen och finansieringen, avskaffa direktvalda politiker på regionnivå och införa sex professionellt styrda sjukvårdsområden.
Jo, men skulle man implementera denna gigantiska jätteomorganiseringsapparat skulle det antagligen bli just århundradets vårdreform. Åtminstone så här långt.
Ett antal utredningar har gjorts på området regional organisering de senaste decennierna så som Regionutredningen, Västsverigeutredningen och Ansvarsutredningen, vilka förvisso medfört en viss utveckling. Trots detta verkar dagens uppdelning fortfarande inte vara ändamålsenlig.
Nygammal fråga
Under coronapandemin har regering och regioner desperat försökt att kompromissa och jämka mellan 21 regioners separata system. Man har varit upptagen med att försöka lindra symptomen, så att säga, snarare än att bota själva sjukan.
Frågan om att avskaffa landstingen och/eller förstatliga sjukvården har varit en bubblare under många år. Moderaterna drev den under tidigt 2000-tal, men slutade göra det under Reinfeldt, då man sköt frågan på framtiden. Därefter har KD plockat upp handsken och ofta pläderat för vård via staten. Utspelet i dag var dock grundligare och mer konkret än vad som tidigare setts, vilket möjligen kan öka konkretionen i debatten.
Bo på ”fel” ställe
Coronapandemin har blottat de stora regionala variationerna inom organisation, beslutsfattande, ledarskap, arbetsmiljöarbete, privatiseringspolitik och krishantering, och visat hur detta har lett till stora variationer i kvalitet och tillgänglig vård som i slutänden spottas ut till patienterna.
Lägg därtill problemet med ansvarsfördelningen mellan kommuner och regioner, som Coronakommissionen uppmärksammade i sitt första delbetänkande om äldreomsorgen. Kommunen har ansvar för äldreomsorgen, men regionen för vården. Detta funkar inte så bra, folk trillar mellan stolarna och dör, är slutsatsen.
Kommunerna vis a vis regioner
Att äldreomsorg innebär en herrans massa vård för Sveriges allt äldre befolkning ute på institutionerna i kommunerna är ingen nyhet. Ändå har pressen från coronakrisen visat hur oförberedd, skör och godtycklig den vårdande äldreomsorgen är.
Beslut om smittskydd och i bästa fall effektiva smittskyddsrutiner har fattats ad hoc. Under sommaren 2020 fanns fortfarande äldreboenden inom exempelvis Stockholms stad där personalen inte använde munskydd. Den medicinska kompetensen har uppenbarligen saknats (och den skarpa rekommendationen från Folkhälsomyndigheten kom först i slutet av juni). Enligt dagens notering har totalt 13 621 personer dött av covid-19, varav många på äldreboenden.
Stuprör och egenintressen
Att vårdsystemet är fragmentiserat tycks alltså vara ett skenande problem, i synnerhet i trängda lägen när behovet av samordning gör sig påmint. Men komplexiteten i svenskt sjukvårdssystem har fler, närmast oöverblickbara lager. Utöver de regionala indelningarna finns även tvärgående kanaler som helst ska fungera, som specialistkompetens och rehabilitering.
Nationelle cancersamordnaren Hans Hägglund berörde detta i en intervju med Altinget förra veckan. Han sa diplomatiskt att vårdsektorns stuprörsutveckling har skapat en organisation där ”verksamheterna av tradition inte varit jätteduktiga på att prata med varandra.”
Inom en överskådlig framtid, och med en vaccinering som fungerar, kommer det värsta dammet efter coronakrisen ha lagt sig. Då kommer den mer långsiktiga debatten om hur vården ska organiseras framöver kunna hållas på allvar. Frågan är vilka fler partier som kommer att plocka upp den handske som KD nu kastat, och på vilket sätt. Alla partier har trots allt regionpolitiker, så frågan kommer inte vara alltigenom populär inom något parti. Reformer som potentiellt innebär avskaffad födkrok för ett stort antal folkvalda i landet kan lätt få uppförsbacke.
Oavsett om det blir KD:s modell eller någon annan så lär det bli vårdreformer framöver, men även en mindre sådan har potential att bli ett Sisyfosarbete. Vårdorganisationer är kolosser, svåra att rulla framför sig och lika svåra att förändra.
Sabuni vann – men förlorarna företräder majoriteten av Liberalernas väljare
Arbetslösheten blir het valfråga
