Undergivenhet är inte bra säkerhetspolitik

Jag hade fel. Liksom många andra trodde jag inte att Ryssland skulle starta en fullskalig invasion av Ukraina med sikte på Kiev. Eller att Putin skulle kunna föra krig så länge trots de drastiska effekterna för den ryska ekonomin.

Å andra sidan har jag hamnat rätt i andra frågor genom åren. Att Sverige borde ha rustat upp det militära försvaret redan efter Georgienkriget 2008. Att den allmänna värnplikten inte skulle ha avskaffats. Att Turkiet kunde ställa till problem i Natoprocessen. Med mera.

Säkerhets- och försvarspolitik är inte enkelt, framtiden svår att förutse. Vetenskapliga studier har visat vikten av att kunna kritiskt pröva resonemang och att undvika grupptänkande.

Därför borde en lärdom av Natoprocessens urspårning vara att ta bättre höjd för olika scenarier. Nu är fokus av naturliga skäl på Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Men svensk säkerhets- och försvarspolitik behöver vara långsiktig, åtminstone ha perspektiv 10–15 år framåt. 

År 2035 kan mycket ha hänt.

Vad kommer att hända sen?

Ryssland kan fortfarande ha ett auktoritärt styre, med en återuppbyggd militärmakt efter förlusterna i Ukraina, och vara ett hot i Östersjöområdet. Eller så har det starka centralstyret brutits upp av konkurrerande maktgrupper, med andra typer av säkerhetshot för Sverige. Och vad händer i Belarus, Kaliningrad, södra Ryssland?

USA spelar en avgörande roll i stödet för Ukraina men kommer på sikt att minska sin militära närvaro i Europa. Samtidigt är nästa presidentval inte långt borta och amerikanska statsvetares varningar för den svaga demokratin fortfarande aktuella. Donald Trump och andra på samma kant kräver en omläggning av säkerhetspolitiken.

Konflikten mellan Kina och USA skärps. Nato ökar sitt engagemang i Asien. Som Natomedlem skulle Sverige lättare dras in i krig på Koreahalvön, om Taiwan, och i andra potentiella konfrontationer mellan USA och Kina. Cyberhoten lär inte bli mindre allvarliga fram till 2035. Kärnvapenhotet bör inte underskattas.

Sverige behöver en förmåga att hantera både sådana hot som går att se i dag och det som vi ännu inte vet särskilt mycket om. Därför är begreppet ”motståndskraft” centralt, och det är bra att Försvarsberedningen gett ett tidigare betänkande den titeln.

I en tid av osäkerhet och en Natoansökan som fastnat på vägen måste Försvarsberedningen vidga blicken i sitt nya uppdrag och analysera olika scenarier.

Totalförsvaret är centralt

Nu är pressen stor att vi omedelbart ska anpassa oss till Natos behov. Här gäller det verkligen att undvika grupptänkande och inte bara göra som Natos militära befälhavare, SACEUR, vill. Sveriges militära och civila försvar behöver utformas både för att stödja grannländer och för försvaret av vårt eget land.

Hur omdömesgillt är det till exempel att planera för att Sverige ska vara först att komma baltiska länder till militär hjälp, i ett läge där Nato inte löst sina interna problem med Turkiets blockering av ansökan och vi fått formella försvarsgarantier? Eller att stationera trupp på andra sidan Östersjön innan samtliga Natoländer godkänt det svenska medlemskapet?

Rysslands terror mot den ukrainska civilbefolkningen visar hur centralt totalförsvaret är. Sverige har mycket kvar att göra för större motståndskraft samtidigt som budgetarna till krisberedskap inte på långa vägar räcker till. Hur klokt är det då att lägga huvuddelen av de ökade försvarsanslagen på att stärka Natos förmåga att försvara andra länder än vårt eget?

Min uppfattning är att tyngdpunkten de närmaste åren i detta osäkra läge behöver vara på att stärka försvaret av svenskt territorium och av vår egen befolkning. Andra tycker uppenbarligen annorlunda. Försvarspolitikerna behöver väga olika synsätt mot varandra och inte automatiskt säga ja till Natokraven på det svenska försvaret.

Dessutom måste regeringen ställa krav på Nato att lösa sina interna problem med Turkiet. Militäralliansen behöver Sverige för att kunna uppfylla sina åtaganden gentemot de baltiska länderna. Undergivenhet är inte bra säkerhetspolitik.