Abdikationer kan vara bra för kungahusen
Under söndagen abdikerar Danmarks drottning efter 52 år som regent. Hon har hyllats från höger till vänster för såväl sin insats för Danmark som sitt beslut att efter ett långt värv lämna över till nästa generation. Kanske kan det vara början på en ny tradition i Danmark och de andra två nordiska monarkierna?
Att abdikera kan säkert av vissa betraktas som en enkel väg ut, som att någon inte fullgör sitt uppdrag eller ger upp före sista ronden. De skandaler som omgärdat exkungarna i Belgien och Spanien har måhända förstärkt det negativa som förknippas med abdikationer.
Exemplet Nederländerna ger oss något annat. Där är abdikationer synonymt med stabilitet och kontinuitet.
I över ett sekel satt tre regerande drottningar på den nederländska tronen. 1948 abdikerade drottning Wilhelmina, 1980 drottning Juliana och 2013 drottning Beatrix. När respektive tronskifte skedde framträdde den regerande och den blivande monarken med sina gemåler på balkongen till det kungliga slottet. Därifrån följde ett kortare tal, nationalsång, den tidigare regerande monarken gick sedan in från balkongen och den nya regentens barn tog plats på densamma. Så har traditionen sett ut i över ett sekel.
En svår balansakt
När danska Altingets chefredaktör Jacob Nielsen kommenterade de nordiska regenternas jul- och nyårstal (i vilket drottning Margrethe meddelade sitt abdikationsbeslut) så påminde han om nyblivne kung Frederiks kanske viktigaste uppgift för att monarkin ska leva vidare:
”Nu blir det hans uppgift att hitta ett modernt sätt att knyta an till folket utan att ge avkall på den mystik som nödvändigtvis måste omge en arkaisk institution som kungafamiljen”, skrev Jacob Nielsen.
Just denna balansakt är de nuvarande monarkerna väl medvetna om. Följer inte regenten med sin tid riskeras förtroendet och statsskicket uppfattas som mossigt. Blir regenten en influencerlik trendföljare blir inte heller det positivt för vare sig institution eller person.
Med längre medellivslängd och med vår tids krav på offentliga personer skulle abdikationer som tradition vara något att förespråka. Såväl Norge som Sverige har regenter som både suttit länge på tronerna och som passerat eller närmar sig 80-årsåldern.
Att de nordiska kungafamiljerna har starka släktband är ett faktum och att de har goda relationer med varandra är omvittnat. Drottning Margrethe var den som besteg tronen först av de tre regenterna. Frågan är nu om drottning Margrethes abdikation kommer att inspirera de övriga nordiska kungahusen att följa efter? {{toplink}}
Möjlig vitalisering
Under förra året firade kung Carl XVI Gustaf femtio år på tronen och drottning Silvia fyllde 80. Till dessa jubileer producerades åtskilliga tv-dokumentärer. I någon av dessa framställdes drottningen som den som räddat den svenska monarkin och i andra gjorde kungen sitt bästa för att försöka hålla en smula mystik kvar i det svenska kungahuset. Som vanligt förekom väldigt få djupa eller kritiska frågor i de där dokumentärerna. När väl sådana ändå ställdes fick journalisterna och vi mediekonsumenter sällan några rimliga svar. Är det en fråga om vilken generation människorna tillhör eller om personligheter? Vilka andra makthavare kan komma igenom med det?
Nog skulle abdikationer och tronskiften kunna vara positiva för de gamla nordiska kungahusen. Under 1900-talet har det genomförts förändringar av de kungliga uppgifterna och traditionerna som inte hade varit tänkbara för hundra år sedan. På så sätt har institutionerna överlevt men också berövats på såväl inflytande som mystik.
Å ena sidan kan en ny nordisk tradition där monarker abdikerar ge liv och vitalitet åt institutionerna, å andra sidan skulle detta innebära brott mot den nordiska traditionen och kanske också ytterligare avlöva kungahusen en smula av den mystik som finns kvar. Frågan är om inte det vore bäst på sikt. För kungligheterna som personer och för demokratin.
Kulturkriget är mer än rysk inrikespolitik
När politiskt anställda kommer från lobbyföretag måste staten visa integritet
