Därför är oron för AI befogad
Oron för AI och annan ny teknik är befogad så länge samhället inte är med och bestämmer och styr utvecklingen. Det skriver Arvand Mirsafian, forskare vid Uppsala universitet.
Af Arvand Mirsafian
Forskare Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet
Ett seriöst intresse för AI växte fram närmast explosionsartat år 2023 – ett intresse som inte har minskat i styrka. En stor del av techindustrins börsframgångar under det senaste året kan härledas till marknadens tro på AI:s betydelse för framtidens ekonomi.
Optimism förvandlas till oro
Huruvida denna tro är rättfärdig eller upphaussad återstår att se. Oavsett kan vi konstatera att vi inte vet vad AI faktiskt kommer att resultera i. Optimismen kring den tekniska utvecklingen har hos många förvandlats till en oro för de konsekvenser som tekniken kan innebära.
Land efter land tillkännager nu att utvecklingen behöver regleras. Den 1 augusti 2024 trädde EU:s AI-akt i kraft, världens första internationella regelverk för hur AI får användas inom unionen. Politiker i Sverige och utlandet har således tydliggjort att statliga regelverk behövs, även om det största ansvaret i slutändan faller på teknikföretagen själva.
Den senaste tidens tekniska förändringar är inte historiskt unika. Genom hela 1900-talet fördes offentliga diskussioner om relationen mellan samhälle och teknik. I början av mellankrigstiden skapade stat och näringsliv nya institutioner som syftade till att undersöka frågan och bearbeta förslag till hur en politik för teknisk utveckling kunde utformas.
Politiken kan bestämma över tekniken
Den så kallade rationaliseringsdebatten under mellankrigstiden fördes i media, riksdagskamrar, på kongresshallar, konferenser och fackliga möten. Det var en debatt som hela samhället var engagerad i.
Vad som däremot skiljer dagens debatt från 1900-talets är de centrala frågeställningarna. Medan vi i dag diskuterar hur tekniken ska regleras, handlade diskussionen då om hur tekniken skulle styras. Skillnaden är avgörande för de ramar som ska sättas för politikens handlingskraft.
Inom såväl borgerligheten som arbetarrörelsen fanns det under 1900-talet en insikt om att tekniken var ett socialt fenomen som var rotat i relationen människor emellan. Olika tekniker hade olika potential och kunde därmed också användas på olika sätt.
Medan näringslivet främst intresserade sig för teknikens möjligheter att öka den ekonomiska tillväxten, intresserade sig arbetarrörelsen för teknikens möjligheter att förkorta arbetstiden, minska arbetsbelastningen och höja lönerna.
Från arbetarhåll fanns det också en oro för de konsekvenser som en okontrollerad teknisk utveckling kunde ha. Det gällde för fackföreningsrörelsen att aktivt motverka näringslivets tendens att med hjälp av den nya tekniken öka arbetsintensitet, men framför allt, att försöka öka kontrollen över arbetet.
Datoriseringen skulle tjäna samhället
Nya avancerade maskiner och löpande band innebar att gamla arbetsmetoder ersattes av nya. Även vetenskapliga tids- och rörelsestudier utvecklades som syftade till att effektivisera själva arbetarna och tjänstemännen. Detta medförde en maktförskjutning från löntagare till arbetsgivare som nu fick större möjligheter att styra och ställa. En av fackföreningsrörelsens högsta prioriteringar var att stoppa en sådan utveckling.
Arbetarrörelsens politiska dominans under efterkrigstiden ledde till ett stort statligt intresse för tekniken. Stora delar av efterkrigstiden präglades av en teknikoptimism där den socialdemokratiska staten tillsammans med näringslivet utarbetade en gemensam politik för hur den tekniska forskningspolitiken skulle utformas.
Forskningspolitiken skulle säkerställa att teknikutvecklingen, i synnerhet automation och datorisering, syftade till att tjäna samhället, inte bara näringslivet. År 1981 spelade LO in filmen Makten över datorerna som handlade om vikten av att löntagarna hade inflytande över hur datorer användes på arbetsmarknaden.
Digitaliseringen ökar arbetsbelastningen
I dag talar vi inte om tekniken i sådana termer. Vi betraktar den snarare de facto som en oberoende kraft som ligger utanför vår kontroll.
Digitaliseringen har i många fall ökat arbetsbelastningen. Tekniken har stärkt arbetsgivarnas möjligheter att övervaka och disciplinera de anställda. Inom såväl tjänstesektorn som industrin utvecklas i dag tekniker som likt de gamla tidsstudierna handlar om att effektivisera själva löntagarna. Oftast genom just AI.
Vår tro baseras inte på samhällets möjligheter att styra tekniken mot ett särskilt mål. Den baseras snarare på teknikföretagens omtanke och välvilja. Det är därför som vi talar om att reglera den tekniska utvecklingen.
Att teknik och vetenskap bidrar till en bättre tillvaro och välfärd är inte en naturlag. De framsteg som den tekniska utvecklingen innebar för människors välfärd under 1900-talet berodde på en vilja hos samhället att besluta om vilken teknik som skulle utvecklas och hur den sedermera skulle användas. Oron för AI och annan ny teknik är befogad så länge samhället inte är med och bestämmer om dem.
Vi behöver därför omformulera våra frågeställningar. Frågan bör inte enbart vara hur vi ska reglera teknikutvecklingen, utan hur vi ska styra den.
Så kan vi rädda nattågstrafiken
