En etiketterad utrikespolitik binder ris åt den egna regeringsryggen
(Foto: Ebrahim Noroozi/TT, AFP)
Att etikettera sin utrikespolitik riskerar alltid att slå tillbaka mot en regering när den tvingas hantera krassa realiteter och då ställs till svars för vad den faktiskt gör.
Ett av utrikesminister Tobias Billströms (M) första besked var att begreppet feministisk utrikespolitik skrotas. Frågan har sedan dess debatterats ibland annat i P1:s Godmorgon Världen, på DN:s ledarsida, i Omvärlden och på andra ställen.
Försvagade Sveriges ställning
Redan före valet hävdade Diana Janse, sedermera statssekreterare åt bistånds- och utrikeshandelsminister Johans Forsell (M), att den feministiska utrikespolitiken i själva verket har försvagat Sveriges ställning internationellt.
Visst kan det vara så att etiketten skymmer innehållet, som Billström sade. Men ett minst lika stort problem för en regering som vill sätta etiketter på sin utrikespolitik är nog beskaffenheten hos politikområdet som sådant. Förr eller senare tvingas man ”förhandla med djävulen”, och då kommer deklarationerna att stämmas av mot utfallet.
Tre ”r” i feministisk utrikespolitik
Margot Wallström (S) lanserade begreppet feministisk utrikespolitik 2014 när hon tillträdde som utrikesminister. Hon förklarade att den ska ha tre ”r” som ledstjärnor: rättigheter, representation och resurser.
I fallet Iran frontalkrockade idealen med verkligheten. Två gånger dessutom.
Iran x2
I februari 2017 kritiserades Ann Linde (S) för att i sin roll som handelsminister ha burit slöja i möte med Irans dåvarande president Hassan Rouhani vid ett besök i Teheran. Hennes försvar var att hon hade mött åtta iranska ministrar och att svenska företag helt eller delvis hade gjort klart med affärskontrakt.
Det intressanta för den här diskussionen är inte om bedömningen var rätt eller fel, utan att pengarna uppenbarligen trumfade feminismen. Då blev kritiken desto hårdare.
Vägde tyngst i skarpt läge
I slutet av december samma år inleddes folkliga protester mot landets regim. Inledningsvis mot de svåra konsekvenser som den försämrade ekonomin fick för folket, men efterhand riktade protesterna sig mer och mer mot mullastyret. I samband med detta intervjuades Margot Wallström i Dagens Nyheter och fick frågan:
— Om människor i Iran demonstrerar för demokrati — varför kan inte EU ställa sig bakom ett sådant krav?
Wallströms svar visade att feminismen, i skarpt läge, inte vägde tyngst nu heller.
— Alla har rätt att uttrycka sin åsikt. Alla har rätt att demonstrera för att till exempel bekämpa arbetslöshet eller mindre sociala klyftor. Men tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?
Vill uppdatera Iranpolitik
Häromveckan skrev Wallström att det är dags för en uppdaterad Iranpolitik ”…baserad på det iranska folkets önskan om frihet och demokrati. Längtan efter frihet, jämlikhet och jämställdhet har aldrig varit större i Iran. Könsapartheid, som är en bärande del av den iranska regimens ideologi, måste kastas i papperskorgen. Det är ett imponerande mod som Irans kvinnor och män visar just nu. Kvinnornas ledarskap i protestvågen visar att vi sannolikt bevittnar början på historiens första feministiska revolution.”
Vad i sak som har förändrats i Iran de senaste fem åren? Knappast något avgörande. Mullornas makt manifesteras nu som tidigare i form av slöjtvång för kvinnor och en sedlighetspolis som detaljkontrollerar kvinnors klädsel. Men Wallström är inte längre statsråd.
Humanitär stormakt med vapenexport
En utrikespolitisk etikett som, åtminstone till viss del, utformas med tanke på den egna väljarbasen kan med andra ord bakbinda en regering eller leda till svekdebatt.
Man kan också ta exemplet med att Sverige är en humanitär stormakt, ett begrepp som har använts av såväl Reinfeldt- som Löfvenregeringar. Även detta har slagit tillbaka, exempelvis när kritiker har granskat svensk vapenexport och ifrågasatt hur väl den rimmar med begreppet.
Fler tar efter
I och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina har Sverige brutalt tvingas vakna upp till insikten om exakt hur fientligt vårt närområde är, och att svåra avvägningar väntar gällande vår egen säkerhet.
Om den nuvarande regeringen med sin nya utrikespolitiska inriktning bara lägger etiketten åt sidan eller också innehållet, kommer noggrant att bevakas av opposition, medier och civilsamhälle. Att satsa på flickors skolgång och kvinnors rättigheter inom utvecklingspolitiken är antagligen en av de mest effektiva investeringarna för ett fattigt lands utveckling.
Nio länder kallar nu sin utrikespolitik för feministisk. Bland dem finns Frankrike, Kanada och Mexiko.
För övrigt arrangerar Finlands utrikesdepartement i dag onsdag ett seminarium med titeln ”Understanding feminist foreign policy”. En av diskussionspunkterna är om Finlands utrikespolitik redan är feministisk, även om de inte kallar den för det.
{{toplink}}
I vilka andra skarpa lägen skulle Erdogan sinka Nato?
Liberalernas kluvna krisrapport
