Replik: Inga förutsättningar för en infrastrukturberedning
Det är frestande att brista ut i Gert Fylkings klassiska ”äntligen!” när man läser oppositionspartiernas gemensamma artikel om en infrastrukturberedning inom infrastrukturpolitiken. Men mitt ”äntligen!” handlar inte om blocköverskridande samarbete, utan om att oppositionen äntligen verkar överens om någonting alls – en infrastrukturberedning. Det skriver Maria Stockhaus (M), gruppledare för Moderaterna i trafikutskottet.
De budgetar som oppositionen presenterade i höstas spretade och drog åt olika håll. Den tydligaste gemensamma nämnaren var att det inte fanns någon gemensam politik.
Det är i grunden inte så konstigt eftersom utgiftsområdet kommunikationer främst fungerat som ett förhandlingsrum och budgetregulator mellan de två partier – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som utgjorde den operativa regeringsmakten i olika konstellationer under förra mandatperioden. Svensk infrastruktur har varit ett förhandlingskort för att hantera helt andra politikfrågor i det dåvarande regeringssamarbetet.
Inget mätbart intresse
Den som känner sig osäker på utfallet av dessa förhandlingar kan läsa någon av de 11 rapporter som Riksrevisionen skrivit om svensk infrastruktur och myndighetsstyrningen på området.
Nu har de fyra oppositionspartierna enats om att sittande regeringen, i gestaltning av infrastrukturminister Andreas Carlson, ska ”släppa prestigen” och bilda en infrastrukturberedning, på ungefär samma sätt som vi har en försvarsberedning.
Det kan naturligtvis finnas både för- och nackdelar med ett sådant upplägg.
{{toplink}}
Stora delar av mandatperioden 2018–2022 tillbringade jag som förstanamn i trafikutskottet. Antalet inbjudningar om blocköverskridande samtal om infrastrukturen var noll (0) stycken under den tiden. Mandatperioden innan dess, 2014–2018, likadant: noll inbjudningar till blocköverskridande samtal. Det väcker frågor om vad en infrastrukturberedning ska vara till för och vilken funktion den ska ha. Och varför frågan väcks just nu. För bara ett par år sedan var intresset för gemensamma samtal om infrastrukturen inte ens mätbart.
På ett övergripande plan är vi dock överens: Svensk infrastruktur skulle må bättre av mer långsiktighet och spelregler som håller över tid.
Tack, men nej tack
Förutsättningarna för att infrastrukturberedning ska vara framgångsrik måste ändå vara att utgångspunkterna att det finns en samsyn och/eller gemensamma beröringspunkter i hur man ser på infrastrukturen och hur den ska utvecklas. På denna punkt finns stora skillnader i hur man ser på framtiden.
Höghastighetsbanor är en vattendelare. Flygets vara eller inte vara är en annan. Underhållet av vägnätet är en tredje fråga där det inte ens finns samsyn inom oppositionen. Min sammantagna bedömning är för en infrastrukturberedning är ett tack, men nej tack.
Att regeringen ska ”släppa prestigen” är svag retorik i sammanhanget, när andra argument saknas. Särskilt svag är den om man själv haft åtta år på sig att i regeringsställning tillsätta en infrastrukturberedning. Det finns ingen prestige i frågan. Moderaternas bedömning i dag är att det inte finns förutsättningar för en infrastrukturberedning.
Politiker, det är hög tid att sluta “skillgissa”
Det är dags för högskolan att ta sitt utbildningsuppdrag på allvar
