Gasen sipprade in i sista stund vid Cop27

Af Rasmus Raun Westh
Journalist och redaktör, Altinget.dk

Danmarks tillförordnade klimatminister Dan Jørgensen (S) satt som en av de första ministrarna redo i Nefertiti-plenisalen strax före klockan halv fyra natten till söndagen, då det slutgiltiga avtalet för Cop27 skulle antas.

Klimatmötet var då redan mer än 30 timmar försenat och därmed det tredje mest försenade i Cop:s historia.

Ute i vestibulen hade delegater och journalister vaknat ur sina desperata försök att ta en powernap.

Tvärs över två svarta fåtöljer låg Seve Paenui, finansminister för önationen Tuvalu, fortfarande klädd i sin svarta kavaj med kavajnålar till stöd för 1,5-gradersmålet och minskning av fossila bränslen.

Båda frågorna var fortfarande uppe i luften.

Klimatmötet Cop27 i Egypten avslutades med en historiskt stor eftergift till utvecklingsländerna, som fick en fond för förluster och skadefinansiering, och en maktkamp mellan EU och framför allt Egyptens oljeproducerande grannländer, som försökte urvattna klimatambitionerna från förra årets avtal i Glasgow.

Klockan 04:12 slog Sameh Shoukry, Egyptens utrikesminister och Cop27-ordförande, klubban i bordet för första gången. Han började med att tacka alla parter för det goda samarbetet under två mycket långa veckor.

– Om det har varit ett misstag på vägen, så var det verkligen inte meningen, sa Shoukry.

Det här är historien om den 27:e partskonferensen, där helt (o)vanlig utmattning slutligen tävlade med klimatkrisen om platsen som förhandlarnas största drivkraft.

Den historiska klimatskulden

Döpt till en ”afrikansk Cop” stack Cop27 ut från början genom att vara den första att ha förluster och skador på agendan.

Förlust och skada är FN:s språk för ekonomisk kompensation – om än inte i juridisk mening – till de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna och samtidigt är historiskt relativt oskyldiga när det kommer till koldioxidutsläpp.

Därför var det historiskt när Shoukry med sin djupa, lätt snarkande röst hänvisade rummet till agendapunkt 8f om ”finansieringsverktyg för förluster och skador relaterade till klimatförändringarnas negativa effekter” och sa:

– Jag hör inga invändningar, så det är antaget.

När klubban föll utlöste det hallens hittills längsta applåder.

USA och EU står tillsammans för nära hälften av de totala historiska utsläppen. Båda hade i början av toppmötet signalerat en viss öppenhet för att tala om förlust och skada, men det var först sent på torsdagskvällen, med mindre än 24 timmar kvar av det officiella programmet och förhandlingar som såg ut att ha låst sig, som EU gick med på att upprätta ett fond.

Det översvämmade Pakistan

Strax efter att förlust och skade-frågan hade antagits bad Schweiz om en halvtimmes paus för att läsa dokument och diskutera med sin förhandlingsgrupp, som inkluderar länder som Mexiko och Sydkorea.

Böneutropen från moskéerna inför morgonens första bön letade sig in i lokalerna under pausen. I ett kluster av ministrar och ambassadörer i korridoren i hallen stod Xie Zhenhua, Kinas klimatsändebud, och knoghälsade på Sherry Rehman, Pakistans klimatminister.

Just Pakistan, där historiskt kraftiga översvämningar i år har kostat närmare 300 miljarder svenska kronor i skador och mer än 1 000 människors liv, bidrog till den avgörande påtryckningen för att få förlust och skade-frågan antagen. Frågan har dock legat i toppen av utvecklingsländernas önskelista på klimat-Cop:arna i många år.

– Det handlar inte om välgörenhet. Det är utbetalningar för en större investering i vår gemensamma framtid. Och det är en investering i klimaträttvisa, säger Sherry Rehman.

Både Kina och Pakistan var nyckelspelare i den dragkamp som utspelade sig den sista dagen av klimatmötet mellan EU och USA å ena sidan och G77 och Kina å andra sidan.

Vad är ett utvecklingsland?

Skadefonden är inte gratis. Därför hade EU ställt upp som krav att bland andra Kina skulle bidra.

Observatörer såg det som ett försök att splittra G77. Söndra och härska.

Som knoghälsningen vid plenumssalen visade så lyckades det inte. Kina behöver inte punga ut, även om avtalet öppnar upp för frivilliga donationer.

{{toplink}}

Tvisten kokar ner till en diskussion om vem som kan kalla sig ett utvecklingsland. När grundstenarna till Cop-mötena lades i Rio 1992 betraktades länder som Kina, Singapore och Saudiarabien som utvecklingsländer.

Fokus från EU handlade därför också om att se till att pengarna gick till de mest utsatta staterna.

Kompromissen blev ett avtal som gäller utvecklingsländer (anno 1992), men som är särskilt utsatta för klimatförändringar, det vill säga till exempel Pakistan.

– Avtalet är ett principbeslut så det betyder inte att fonden är på plats och full av pengar. De slutgiltiga ramarna och villkoren måste förhandlas på plats nästa år, säger Cares klimatrådgivare, John Nordbo.

Oljeländernas osynliga hand

Tvisten mellan G77 och EU slutade dock inte där. Den blossade förvisso upp i förhandlingsrummen, men en av anledningarna kunde också ses om man stod på stranden i Sharm el-Sheikh och såg ut över Röda havet till grannlandet.

I ett nytt utkast till avtal för ett arbetsprogram, som ska hjälpa länderna att öka CO2-minskningarna år för år, hade en formulering om att länderna inte får pressa varandra att sätta upp mer ambitiösa nationella mål smugit sig in. 

Saudiarabien hade fått det egyptiska presidentskapet att ta formuleringen vidare, enligt bedömningen från flera europeiska källor.

Det fick Frans Timmermans att hota med att lämna på lördagsmorgonen, när det egentligen mötestiden redan hade löpt ut.

– Bättre inget resultat än ett dåligt resultat, sade klimatkommissionären flankerad av Dan Jørgensen och ett antal andra europeiska ministrar framför EU:s paviljong.

Egyptens Shoukry försvarade texten under en presskonferens, men formuleringen togs senare bort.

Globalt självmål

Arbetsprogrammet, som Danmarks Dan Jørgensen var mötesfacilitator för, är avgörande för att ”hålla 1,5 grader vid liv”, som mantrat lyder på Cop.

Under större delen av Cop:s andra vecka var rädslan bland ministrar, diplomater, observatörer och klimataktivister att Cop27 skulle bli året då 1,5-gradersmålet strandade.

Ända fram till det avslutande plenarmötet pressade länder – inklusive High Ambition Coalition, där bland andra Danmark, Sverige, USA och Marshallöarna ingår – på för skärpta krav på nationella klimatplaner. Debatten fortsatte i plenum även efter att Cop27-avtalet – officiellt ”Sharm el-Sheikhs genomförandeplan” – hade antagits.

Brittiske Alok Sharma, som förra året kallade 1,5-gradersmålets ”puls för svag”, sa att målet nu är ”på en ventilator”.

– Det är ett globalt självmål, att Cop inte levererade de ”avgörande framstegen” för att minska de globala utsläppen, kommenterade Birgitte Qvist-Sørensen, generalsekreterare för Folkekirkens Nødhjælp.

Gas sipprar in

Cop27 kommer tydligen att bli ihågkommen som klimattoppmötet där världen enades om en fond för förlust och skada – och kanske i mindre utsträckning för det som inte lyckades.

Tidigare i veckan hade Indien annars spelat ut med en ”utfasning” av alla fossila bränslen – ett steg längre från Cop26:s klimatpakt, där uppmaningen bara omfattar kol.

Fram till slutet kämpade bland annat de europeiska diplomaterna för att få in det i den slutliga texten.

Det lyckades dock inte. Istället begränsar den slutliga texten sig till ”ineffektiva fossilbränslesubventioner”.

Och även om sluttexten innehåller många formuleringar om förnybar energi, anammade världens länder också vad flera klimatforskare och organisationen Greenpeace kallar ett ”kryphål för gas”.

En passage där de tidigare utkasten helt enkelt löd ”förnybar energi” plötsligt löd – ungefär en timme före det avslutande plenarmötet – ”low-emission and renewable energy”.

Enligt flera källor hade Saudiarabien varit i gång igen.

Då var dock alla trötta.

– Take it leave it, som en diplomat beskrev det.

I plenisalen sade Saudiarabien – som vid klimattoppmötet främjade sina satsningar på carbon capture and storage – att fokus ska ligga på ”utsläppen, inte källan till utsläppen”.

Utmattning och framtidstro

Tysklands klimatsändebud Jennifer Morgan, hade en topposition i Greenpeace fram till i somras.

På frågan om vad hon hade att säga om ordet ”låga utsläpp”, sa hon:

– Jag tror inte att det är en fråga för mig. Förlåt, och vände på klacken.

Liksom Dan Jørgensen och den danska delegationen hade hon lämnat plenumssalen när avtalet hade antagits och de länder som ville ge sina slutkommentarer gav det nu i tur och ordning.

Enligt Altingets räkning klockan 6:45 hade mellan var femte och var tionde deltagare i plenarmötet somnat.

En av Cop:s avslutande kommentarer kom från Shauna Aminath. Hon är klimatminister på Maldiverna – en önation där 80 procent av landet ligger bara en meter över havet.

– Jag vill fortfarande bo på Maldiverna. Min tvååriga dotter kommer att växa upp på Maldiverna. Vi måste hålla 1,5-gradersmålet vid liv, sa hon.

Artikeln är en översättning från Altinget.dk