”Vill inte vara alarmistiska” – Rädda barnen och kritiken mot deras rapporter

Deras senaste rapport om barnfattigdom i Sverige gäller för 2019 och släpptes under tisdagen. I den uppges 196 000 barn, eller 9,2 procent, växa upp i barnfattigdom. En minskning med 1,6 procentenheter sedan 2011.

Att det finns barn som växer upp i såväl absolut som relativ fattigdom i Sverige ifrågasätter nog ingen. Däremot debatteras det hur stora problemen är.

Ett av Rädda barnens två mått på barnfattigdom är att barnens familjer mottar ekonomiskt stöd, det som tidigare kallades socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen sätts ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd för att familjer ska uppnå skälig levnadsnivå. 

Tar man bort det här kriteriet så hamnar barnfattigdomen i stället på 4,4 procent. Tittar man på den grupp som både har låg inkomstnivå – det andra kriteriet – och försörjningsstöd, så hamnar siffran på 1,1 procent.

Blir inte logiken i ert kriterium om försörjningsstöd lite bakvänd? Sverige har byggt ett välfärdssamhälle, och just det faktum att de här människorna har fångats upp av skyddsnätet blir i er rapport till ett problem.

– Jag skulle inte säga att det blir ett problem. Även om de har fångats upp av skyddsnätet, så lever de i en ekonomisk utsatthet. Försörjningsstödet utgör inga stora belopp. Det är bra att det finns, men även om man har ett försörjningsstöd så kan man ha en tuff ekonomisk situation, säger Maria Frisk till Altinget.

Kan man någonsin göra tillräckligt i så fall? Om själva kriteriet är att man har fångats upp av det skyddsnät som är tänkt att se till att man inte faller igenom?

– Det tror jag. Det handlar om att hitta sätt att komma tillrätta med problemen på lång sikt. För det första, att ha en egen, tillräcklig försörjning är oerhört viktig för de här familjerna.

– Den andra delen är att se över bostadspolitiken, för boendet är kostsamt. Sedan kan man jobba med konsekvenserna av en ekonomisk utsatthet. Kommunerna kan titta på hur man kan minska utsattheten. Till exempel genom att erbjuda kostnadsfria aktiviteter, att barnen kan ha en meningsfull fritid utan ekonomiska resurser. Det kan vara kulturskolor, idrottsföreningar och så vidare.

I årets rapport lyfter Rädda barnen de stora skillnaderna mellan barn med utländska föräldrar och de med svenskfödda föräldrar. 20,3 procent av barnen med utländsk bakgrund lever i ekonomisk fattigdom, medan samma siffra för barn med föräldrar födda i Sverige är 2,8 procent. Det är en klyfta som flera bedömare pekar på som allvarlig.

Samtidigt tog Sverige emot många flyktingar under 2015, och även på det här området finns andra siffror i rapporten som lika gärna kan sägas vara hoppfulla.

Den kraftigaste minskningen av barnfattigdom under perioden skedde i de områden som har störst ekonomisk utsatthet. Det är områden som Rinkeby-Kista i Stockholm, Angered och Östra Göteborg, Fosie och Rosengård i Malmö.

Dessutom har de disponibla inkomsten bland den fattigaste tiondelen av alla hushåll med barn ökat med 17 procent mellan 2011 och 2019.

Till TT säger Carina Mood, professor i sociologi vid Stockholms universitet, att de flesta som är fattiga ett år inte är det under nästa.

Kan man inte precis lika gärna tolka detta som att Sverige är på rätt väg och lyckas ganska bra?

– Jomen det ser vi ju. Barnfattigdomen har minskat och det skriver vi i rapporten. Om vi jämför med hur det såg ut i mitten av 90-talet när barnfattigdomen låg på 20 procent så är det steg i rätt riktning.

– Men det jag tycker är bekymmersamt är att många har fått det bättre, men klyftorna har ökat och det blir mer ojämlikt. Det är något vi behöver ha kunskap om och minska klyftorna.

Finns det inte en risk att ni sprider en hopplöshet som inte är befogad?

– Det hoppas jag verkligen inte att det bidrar till. Vi vill öka kunskapen så man kan vidta åtgärder. Det går åt rätt håll, men vi kan inte vara nöjda. Och vi vet ännu inte hur det kommer att se ut när man mäter under pandemin.

I oktober släppte Internationella Rädda barnen en europeisk barnfattigdomsrapport. Två forskare skrev då på DN debatt att Rädda barnen blåser upp siffrorna, och Rädda barnen tvingades backa på en punkt.  

– Måttet i pressmeddelandet blev fel och det korrigerade vi. Vi har inte velat vara alarmistiska, säger Maria Frisk.

Redan i den europeiska rapporten kunde man läsa att barnfattigdomen i själva verket hade minskat i såväl Sverige som i Danmark under 2020. I Sverige med tre procentenheter. Varför lyfte ni inte det?

– Intentionen var att jämföra barnfattigdom mellan olika länder. I de europeiska länderna var det bara några som hade statistik för 2020, men alla hade siffror för 2019. Då fokuserade vi på det årtal där det gick att jämföra.

I ert pressmeddelande lyfte ni fram att den relativa barnfattigdomen i Sverige ligger något högre än i Kosovo. Är det relevant? Är Kosovo eller Sverige bäst på att tillvarata barns intressen?

– Vi påstår inte att barn i Sverige har det på samma sätt som barn i Kosovo, men vi menar att klyftor och skillnader mellan barn i ett land är viktiga att lyfta fram. Sverige har bättre möjligheter att ta tillvara barns intressen än de flesta andra länder. Vi behöver tillförsäkra alla barn rätt till skälig levnadsstandard utifrån våra förutsättningar.

Så vad tillför det då diskussionen att jämföra med Kosovo?

– Ett av huvudsyftena med rapporten var att bevaka hur länder lever upp till europeiska barngarantin som EU-länder har antagit. Medlemsländerna ska garantera barn deras grundläggande rättigheter och skälig levnadsstandard.

Flera har kommenterat att ni inte nämnde att den ökade relativa barnfattigdomen beror på ett stort flyktingmottagande. Om man flyr till ett nytt land så får man säkerhet och trygghet, men kanske inte förväntar sig att från början ha så god materiell standard?

– Vi ser inte att man kan dra någon direkt slutsats att det här bara handlar om ett stort flyktingmottagande, det handlar om andra saker också. Men barn med utländsk bakgrund löper större risk att hamna i barnfattigdom.

– I varje rapport ser vi att barn med utländsk bakgrund löper större risk att drabbas av fattigdom, och vi arbetar med nyanländas etablering. Det vi vill lyfta är att alla barn har rätt att inte diskrimineras, och alla barn har rätt till en skälig levnadsnivå. I våra rapporter räknas bara de barn som är folkbokförda in i statistiken, de som är i asylprocess är inte med.

Men finns det inte en risk att det låter som om Sverige har utsatt flyktingbarn för barnfattigdom, när de kanske har fått det mycket bättre än vad de hade innan de flydde?

– Ja visst kan de ha fått det bättre, de har ju flytt av ett skäl och fått asyl. Men där kommer etableringen in, att det är lång etableringstid i Sverige. Kan vi korta den så att de kommer in i samhället snabbare, så ökar också möjligheten att slippa ekonomisk utsatthet.

När ni fick en fråga av SR Ekot om vad problemen beror på, så sa ni att det var för att bostads- och barnbidragen inte har höjts lika snabbt som inflationen. Är inte det en ganska politisk-ideologisk förklaring? Man kunde ha nämnt behoven att hjälpa fler till självförsörjning?

– Orsakerna kan vara många, och vi tycker att man behöver göra den ekonomiska familjepolitiken mer träffsäker. Men försörjning är en väldigt viktig del, kanske den viktigaste. Den är nyckeln för att komma ur fattigdom, så arbetsmarknadsfrågor är centrala. Men med det sagt så behövs det ett skyddsnät för de som är beroende av bidrag, bostadsbidrag och ekonomisk familjepolitik.

En mer generell reflektion: en gammal kollega sa en gång att när man lyssnar på opinionsbildning från civilsamhälle och myndigheter så låter det alltid som att allting blir sämre. Känner ni att ni måste skrika för att ta er igenom bruset?

– Nej, inte skrika för att höras. Men har man viktigt budskap behöver man fundera över hur man når ut med det. Det är ett starkt brus och man måste tänka på hur man gör för att komma igenom med det. Men det är budskapet som är det viktiga, säger Maria Frisk.

anders@altinget.se