”Det Turkiet som en gång bara följde väst finns inte längre”

BRYSSEL: Även om det redan går rykten om ett avtal mellan Sverige och Turkiet, kan svenskarna inte bara räkna med att gå med i Nato i sommar.

För det är inte säkert att Turkiets nyvalde president, Recep Tayyip Erdogan, har slutat mjölka situationen politiskt för att vinna maximalt turkiskt inflytande. Det säger en ledande oberoende expert på turkisk politik, Amanda Paul från tankesmedjan European Policy Centre (EPC) i Bryssel.

– Just nu tror jag inte att någon vet det, säger hon om huruvida Erdogan är beredd att häva sin blockad och låta Sverige ansluta sig som ett nytt medlemsland när Natos ledare samlas för ett toppmöte i Vilnius den 11–12 juli.

– Det kan gå åt båda hållen, allt efter hur Erdogan läser situationen. Han har alltid varit extremt oförutsägbar, och han kommer inte att vara mindre så nu. Tvärtom, säger senioranalytikern från EPC.

Efter segern i den andra och avgörande omgången av det turkiska presidentvalet kommer Erdogan att känna sig oslagbar. 

”Valet genomfördes inte på ett rättvist sätt”

Amanda Paul har många års erfarenhet av att analysera turkisk utrikes- och säkerhetspolitik, inte minst under Erdogans 20 år vid makten – först som landets premiärminister, och sedan 2014 som president.

Hon känner sig inte övertygad om att det var ett helt rättvist val som gav Turkiets starke man fem år till.

– Jämfört med tidigare val gick det faktiskt relativt bra för oppositionen, med tanke på att banan var utformad till Erdogans fördel, säger Paul.

Erdogan vann med 52 procent av rösterna trots växande kritik och en dålig ekonomisk situation för landet.

– Det här valet genomfördes inte på ett rättvist sätt. Erdogans parti dominerar media och utnyttjar de politiska institutionerna. Om det inte hade varit så hade oppositionen förmodligen klarat sig ännu bättre, säger hon.

{{toplink}}

Erdogan har blivit en ikon för många

Amanda Paul kritiserar dock samtidigt att oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu, enligt hennes uppfattning, inte var stark nog i valrörelsen.

– Oppositionen var inte bra nog för att nå ut till de fattiga väljarna i de stora landsområdena där människor är lågutbildade och där väljarna har blivit alltmer konservativa och religiösa. Det är vanligtvis där de flesta av Erdogans väljare finns, säger hon.

– Och så ska man inte underskatta hur populär Erdogan faktiskt är i Turkiet. Han har nästan blivit en ikon för en stor del av det turkiska samhället – alla de många människor som inte kände sig representerade av politiker innan han kom till makten. De känner att han förstår dem, deras religion och deras livsstil.

Den erfarna Turkietexperten noterar en lätt dold lättnad i några europeiska huvudstäder, trots att Recep Tayyip Erdogan är en både autokratisk och i stigande grad EU-fientlig ledare. Samtidigt har den turkiske presidenten varit användbar, sett inte minst med tyska ögon, eftersom Erdogan tagit emot flera miljoner flyktingar från Syrien.

Några EU-ledare lättade, men inte USA

För några av de europeiska ledarna är det nog en lättnad att han blev omvald, enligt Amanda Paul.

– Inte bara på grund av flyktingkrisen, utan också för att det inte finns någon verklig aptit att återuppliva förhållandet till Turkiet. Särskilt när det gäller ett eventuellt medlemskap i EU, säger hon.

Om rivalen Kemal Kilicdaroglu hade vunnit valet och sedan velat återuppliva de frusna samtalen hade det kunnat bli besvärligt för EU, menar hon. Här har emellertid USA några andra intressen på spel:

– Biden hade gärna velat se ett maktskifte i Turkiet nu. Om Kilicdaroglu hade kommit till makten skulle det ha skapat ett mer normalt förhållande mellan USA och Turkiet, mer lugn i Nato och säkert ett snabbt inträde av Sverige i Nato.

Enligt Amanda Pauls analys är detta turkiska presidentval nu i stället den sista spiken i kistan för drömmen om ett mer pragmatiskt, demokratiskt och västorienterat Turkiet.  I stället kommer konservativa, nationalistiska och traditionellt muslimska krafter att vinna mer och mer mark.

Bestående skifte

– Det här valresultatet är en signal om att det Turkiet som fanns tidigare nu har försvunnit för alltid. Det Turkiet som en gång bara följde väst finns inte längre, säger hon.

– Det här är ett nytt och mycket mer självständigt tänkande Turkiet. Erdogan gör vad han vill i förhållande till omvärlden. Så kommer det fortsätta, säkert också den dagen han är borta. Jag tvivlar på att Turkiet någonsin kommer att bli västvärldens eftergivna vän igen.

Senioranalytikern från EPC tror att väst ska förbereda sig på en ännu mer enrådig turkisk president den kommande tiden.

Visserligen har Erdogan inget intresse av att kasta sig i armarna på Ryssland och Kina – men han kommer att fortsätta att gå sin egen väg och utnyttja sin unika position som medlare mellan öst och väst, nord och syd.

Enligt Amanda Paul innebär det också att den stärkte Recep Tayyip Erdogan fortfarande kommer att vara en till lika delar oumbärlig och besvärlig partner i den västerländska försvarsalliansen.

Presidenten vill ta betalt för Sverige i Nato

– Han kommer förmodligen att bli ännu mer självsäker i Nato. Turkiet kommer att fortsätta att vara ett irritationsmoment i alliansen, säger hon.

Därför kan man inte vara säker på om Erdogan snabbt kommer att ge sig i frågan om Sveriges medlemskap i Nato:

– Jag utesluter inte att Sverige mycket väl kan vara med före toppmötet i Vilnius i sommar – men det är lika stor möjlighet att Sverige fortfarande inte är med efter det toppmötet.

EPC-analytikern tror dock att Erdogan i slutändan kommer att godkänna Sverige, eftersom ett starkt Nato trots allt även är det viktigaste för Turkiet. Men han kommer att ta bra betalt politiskt – kanske genom att kräva en turkisk nästkommande i alliansen.

– Man ska komma ihåg att turkarna som regel är riktigt bra på att förhandla fram avtal där de själva får ut något extra av det. Jag har hört att Erdogan kanske går för ett löfte om att Natos nästa vice generalsekreterare kommer att vara en turk, säger Amanda Paul.

Kan Erdogan acceptera en dansk generalsekreterare?

Den turkiske presidenten kommer inte att gå så långt som att göra anspråk på posten som generalsekreterare för sitt land – men han kommer säkert att utöva sitt inflytande när jobbet ska tillsättas i sommar.

Redan 2009 var Recep Tayyip Erdogan – då premiärminister – den siste att ge efter för att Anders Fogh Rasmussen skulle kunna bli chef för Nato.

Det är en öppen fråga om Erdogan också denna gång skulle kunna acceptera en dansk, om statsminister Mette Frederiksen skulle komma in i bilden på allvar.

– Jag vet verkligen inte. Men varför inte, kan man säga. Så vitt jag vet finns det inget större utestående problem mellan Turkiet och Danmark just nu, säger Amanda Paul.

Artikeln är översatt från Altinget.dk.