Forskare: Högskolorna behöver göras redo för nästa kris

Af David Nilsson och Johan Silfwerbrand
Docent och föreståndare KTH Vattencentrum respektive professor i brobyggnad KTH

Statligt finansierad forskning drivs av samhällets utmaningar och ska nyttiggöras genom samverkan med näringsliv och myndigheter. Detta genomsyrar den forskningspolitiska proposition riksdagen antog i våras.

Stora forskningsanslag satsas för att stärka samhället inför framtida kriser, som klimathot, pandemier och cyberattacker. Men hur fungerar universiteten och högskolorna själva i krissituationer? Kan kunskapen nyttiggöras när det verkligen gäller? Dessa frågor har glömts bort såväl i forskningspropositionen som i civilförsvarsberedningen. Inte heller regeringens höstbudget ägnar någon uppmärksamhet åt denna blinda fläck i innovationssystemet.

Hör alarmklockan

Högskolornas erfarenheter från pandemin är blandade. Distansundervisning har kunnat bedrivas med relativt goda resultat, även om en del studenter tyvärr har halkat efter. För forskningen är situationen en annan. Enligt en undersökning av Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har forskningen påverkats negativt under pandemin genom försvårad datainsamling och genom att personalen behövt prioritera undervisning.

Än värre är att sex av tio forskare enligt UKÄ har minskat eller helt avbrutit sin samverkan med det omgivande samhället under pandemin. Forskningssamarbeten har fördjupats inom vissa områden men för flertalet har det alltså blivit svårare att forska och att samverka. Detta bör vara en alarmklocka.

Krävs bättre beredskap

Forsknings- och innovationssystemet premierar spetsforskning genom utlysningar och konkurrens. Det fungerar bra för långsiktig utveckling och strategisk kompetensförsörjning. Det fungerar riktigt dåligt vid kriser. När ett virus sprids eller städer står under vatten finns ingen tid att skriva ansökningar eller vänta på utlysningar. Samhällskriser kan tvinga fram banbrytande forskning inom helt nya områden – men då behöver innovationssystemet ha en bättre beredskap.

Våra egna erfarenheter visar att forskare både kan och vill bidra i kriser. Forskargrupper vid KTH mobiliserade sig snabbt kring nya frågor under pandemin och fick fram resultat på några veckor, i stället för som normalt efter flera år. Som exempel kan nämnas den omtalade smittövervakningen i Stockholms avloppsvatten. Men dessa framsteg var beroende av stora frivilliga och obetalda insatser. Det tog månader innan de reguljära finansieringssystemen börja matcha behoven med riktade utlysningar. Hur gör vi nästa gång?

Initiativ inför nästa kris

Vi måste skapa beredskap för forskning och samverkan i kristid. Med rätt upplägg behöver det inte ens kosta särskilt många extra kronor. Vi uppmanar statsråden med ansvar för forskning respektive för civil beredskap att ta initiativ kring följande:

1. Instruera lärosätena att planera för samhällskriser så att de bättre kan balansera sina tre uppgifter (utbildning, forskning och samverkan).
2. Skapa tydliga kontaktytor mellan myndigheter med samordnande beredskapsuppgift (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), regionerna, och länsstyrelserna) och landets universitet och högskolor.
3. Reservera myndighetskapital för forskning i kris. Att avsätta tio procent av lärosätenas sparade medel skulle göra en miljard kronor tillgängliga för forskning och samverkan – direkt när de behövs.

Ingen vet vad nästa kris kommer att handla om. Men vi vet att den kommer och därför behöver vi vara redo.

debatt@altinget.se