Därför satte regeringen kolsänkepillret i vrångstrupen
Regeringen välkomnade först överenskommelsen om nya kolsänkeregler i EU. Men ändrade sig sedan. Det är inte helt förvånande. Men frågan är om de inte själva bäddade för utfallet.
Det har orsakat en mindre storm att Tidöpartierna, som först lyfte LULUCF-överenskommelsen som en framgång, plötsligt bytte fot i slutomröstningen.
Men när en dyker ner i frågan, så är det till viss del förståeligt.
Tjeckerna i ordförandeskapet drog nämligen – enligt Altingets relativt samstämmiga uppgifter – till med ett inte helt förankrat grepp för att ro kompromissen i hamn. Detta genom att acceptera att ge EU-kommissionen ett större mandat att klämma åt medlemsländer som inte ser ut att nå sitt beting att öka kolsänkan till 2030.
Men frågan är vad Tjeckerna hade för val? Och samtidigt är det också frågan om inte samtidigt svenska regeringen bör vara glad för upplägget?
För i andra ändan fick Sverige igenom en stor vinst i förhandlingen genom att betinget att öka sänkan i praktiken blev långt mindre skrämmande än vad som först var på bordet.
Ett potentiellt problem var dock att det övergripande uttalade målet – att utöka sänkan till 310 miljoner ton från dagens nivåer runt 260 miljoner ton – i praktiken blev långt mer osäkert.
Och 310-målet var samtidigt heligt för parlamentsmajoriteten, i och med att den samtidigt är avgörande för att det övergripande klimatmålet ska anses höjt.
Någonstans behövdes försäkringar komma till, det borde Sverige ha förstått – anser insatta parter.
Del i långkörare
Som det redan muttrades när 310-siffran sattes, så befarades nordiska skogar bli de som får stå för de största bidragen till att öka sänkan. Och vid en första anblick verkade det också vara fallet. Därmed slog svenska ”skogen är nationell kompetens”-försvaret igång för full maskin.
Efter förhandlingen är det inte längre lika tydligt. Det svenska betinget gick exempelvis från tolv miljoners ökad sänka till fyra och från bland annat LRF Skogsägarna konstaterades att det inte är omöjligt att ens få till någon mer miljoner ton, om möjligheterna ges.
Men vad skulle då bli denna försäkring? Förslagen var flera, både långt innan och under den slutliga 18-timmarsförhandlingen.
Till slut landade de i 13d, och tilläggen i artikel 13b. Dels ger den EU-kommissionen mer makt att kritisera medlemsländerna för att vara otillräckligt ambitiösa i sina ”kolsänkeplaner”. Dels kan de förhindra ett land att utnyttja den potentiella potten av flexibiliteter för att nå målen. Detta om medlemsländerna inte gjort sitt ”yttersta” för att följa EU-kommissionens kritik.
Vad hade de väntat sig?
Vem det var som la den aktuella kompromissen på plats råder det delade meningar kring bland Altingets källor. Parterna skyller på varandra. Och det är kanske förståeligt. För kompromissen, som nästintill kopierats rakt av från ESR-förhandlingen som moderaten Jessica Polfjärd precis samma vecka rott hem, beskrivs inte som särskilt skarp i praktiken.
Detta eftersom det är svårt för EU-kommissionen att just ”avgöra om ett land inte når 2030-målet” när de exempelvis ska utvärdera politiken år 2028, baserat på underlaget 2026.
Den svenska riksdagsmajoriteten i regeringssamarbetet slog dock – inte helt oväntat med tanke på historiken – bakut mot att ge större EU-inflytande på detta område. Detta eftersom kolsänkan i Sverige till så stor del är baserad på hur skogsbruket förs.
Vinstlott för Bryssel
Från förespråkarna av kompromissen ses draget som fullt rimligt. ”Parlamentet behövde något, även om det är en pappersexercis” menar en källa. Denna har samtidigt svårt att förstå hur Sverige ens kunde tro att deras föreslagna linje alls skulle kunna flyga annars? Kritiker däremot påpekar surt att ”EU-kommissionen har dragit vinstlotten.”
Och sett till vad som varit Bryssels linje sedan förra reformen blev klar 2017, så får EU-kommissionen i och med överenskommelsen till och med mer makt än vad man förra gången begärde att få som mandat för att se till att medlemsländerna rättar sig in i ledet.
Tidöpartierna såg därmed rött och valde att backa från sitt tidigare välkomnande när det var dags för omröstning på energiministerrådet den 28 mars.
För ”tänk om EU-kommissionen tar fram storsläggan?” och hindrar Sverige från att nyttja lättnaderna i artikel 13b? Då kan dels potentiellt upp till 24 miljoner ton ur ”extrapotten” på 178 miljoner enheter för att nå helhetsmålet för unionen försvinna. Därtill trånar man efter att kunna räkna hem potentiellt några miljoner till ton från en jordmånsflexibilitet.
Förra veckan fick också miljö- och jordbruksutskottets ledamöter höra regeringens förklaring till agerandet.
Och även om Emma Nohrén (MP), miljö- och jordbruksutskottets ordförande, anser att agerandet är förvånande: ”Det känns ju märkligt att lägga ner sina röster, speciellt när man vill vara ledande i klimatarbetet” medger hon samtidigt att det inte är särskilt oväntat att regeringen agerar som de gör, sett till hur riksdagsmajoriteten sett ut tidigare.
Svepskäl för politisk poäng?
En bubblare i sammanhanget är samtidigt denna: Andra röster pekar på att den nya riksdagsmajoriteten mest behövde ett skäl för att visa att de står fast bakom att försvara ”Svenska skogsintressen”, och det blev därmed bra att peka på något som kom på plats i sista stund.
Svepskäl eller inte. Andra medlemsländer har inte sett med blida ögon på Sveriges agerande. Fördel då att Tidöpartierna nu sitter med vid alla förhandlingsborden.
I fortsatt blickfång
Hur är det då med 310-miljonersmålet? Sveriges ”förlorade sju miljoner ton” i sänka är bara några av de ”tekniska justeringar” som hos vissa befaras göra så att slutmålet hänger löst.
Från flera inblandade parter är tongångarna dock annorlunda.
”Nu har blickarna vänts mot kolsänkefolket som tidigare satt i ett hörn”.
Kan det till och med bli en push för en marknadslösning?
In kommer i alla fall ett antal förslag på området – bland annat för att stimulera till hur certifieringar av kolsänkor ska kunna utvidgas långt mer inom, och utanför, de aktuella sektorerna.
{{toplink}}
Inte en budget att bli folkkär på
Ministern lika tydlig om vindkraft som otydlig om naturvården
