De skriver handbok för socialtjänsten: ”Säkra återföreningar är möjliga”

Af Anna Fredriksson, frilansjournalist

– Vi vill att familjer med svåra problemställningar ska få hjälp. Det är diskriminering att inte arbeta med att förändra beteenden kopplade till hedersvåld och förtryck, säger Marie Christou-Kressner och Maria Hagberg.

Båda har lång erfarenhet av att arbeta just med hedersvåld. Marie Christou-Kressner är familjebehandlare, steg 1-utbildad i psykoterapi. Maria Hagberg är magister i socialt arbete och steg 1-utbildad i psykoterapi. När de berättar tar den ena vid där den andra slutar, det märks att de har samsyn i de här frågorna.

Media har bidragit till att det här är ett område där myter, fördomar och ryktesspridning florerar menar de. Socialtjänsten har varit tyst, både på grund av sekretess och för att de som arbetar där inte fått stöd i sitt arbete.

– Framförallt har det funnits en stark rädsla, man tänker på Fadime och andra uppmärksammade fall. När ärenden med hedersvåld landar i socialtjänsten finns en ängslighet och i vissa fall till och med en direkt avrådan från att arbeta med familjebehandling, säger Maria Hagberg.

Men finns det inte fog för en rädsla?

– Det ska alltid göras kontinuerliga riskbedömningar, som i alla ärenden som handlar om våld. Men många gånger har det funnits okunskap, en studie som kom för länge sedan nu, har satt spår i hur man ser på detta. Det har också funnits ett fokus på ideella sektorn och bristande myndighetsansvar, säger Marie Christou-Kressner.

Stor potential

Deras viktigaste budskap nu när de ger ut en bok tillsammans, är att insatser inte ska utebli. Unga personer som söker stöd har rätt till det. I Hedersrelaterat våld och förtryck – handbok för socialtjänsten vill de visa en metod för hur socialtjänsten kan arbeta med familjebehandling för att göra en varaktig förändring möjlig för utsatta och deras familjer.

– Hos alla människor finns en förändringspotential, det är en självklar sak som vi tittar efter i allt socialt arbete, också hos föräldrar. Vi behöver jobba jämställt, vägleda och hjälpa människor att uppnå ett mer balanserat föräldraskap. Bryta ner hedersnormer och osunda uppfostringsmetoder som gör skada, säger Maria Hagberg.

Hedersrelaterat våld och förtryck är en ny företeelse, fast samtidigt gammal, då finns det en startsträcka.

– Alla ingredienserna som finns i barnmisshandel och i våld i nära relationer finns också i den här specifika formen av våld. Och så finns det kollektiva som försvårar.

Ett grundläggande fel är att man inte låter familjebehandling pågå tillräckligt länge. Förändring tar tid, det behövs samtal och umgänge. Man börjar i en process och slutar i en annan, det kan ta upp till två–tre år, men arbetet är inte lika intensivt hela tiden.

– Vi har svikit, mycket pengar har satsats, men hur länge? Det är själva hållandet av familjen som behövs för att jobba rättssäkert. Här arbetar vi med relationer och får en insyn i och allians med familjen. Det är en starkare säkerhetsplanering än vad du nånsin kommer att kunna få på annat sätt.

Det här gäller även vid hemflytt för en ungdom som kanske har behövt omhändertas med tvång under en akut kris, men där man sedan arbetat för återförening.

Bristande tillit

Marie Christou-Kressner och Maria Hagberg värjer sig mot det fokus de menar ligger på brottsbalken. Det finns en sammanblandning av rollerna som socialtjänst respektive polis har.

– Vi anmäler många gånger misstanke om våld eller förtal, men sedan ger vi hjälp, stöd och skydd. Vi jobbar i samverkan med polisen som utreder brott. Men när någon blir frisläppt, då får vi ta vid. Då kan det ha hänt nånting i relationen med polisen, för en mamma som suttit häktad är det ett trauma. Det ger en annan utsatthet och bristande tilltro.

Här blir socialtjänstens roll att jobba med ett integrationsarbete. Förklara att det inte varit något felagerande från polisens sida, att det handlade om att skydda barnen tillfälligt.

– Vi vet att en anmälan sällan leder vidare i rättslig mening. Då måste vi jobba med tillit, socialtjänsten ska inte överge familjen när de är i en jättekris på grund av att en annan myndighet varit involverad, säger Maria Hagberg.

Under en process kan man förhoppningsvis komma från bristande tillit och rädsla för myndigheter till allians och samarbete.

– Att be om egen hjälp i sitt föräldraskap är ett stort steg. Ofta finns en önskan att barnen ska bli starka och delta i samhället, få ett annat liv än det föräldern haft. Det finns förändringskapacitet om man ger rätt stöd. Sedan finns det ärenden där man måste skydda till varje pris.

Krävs nytt folkbildningsarbete

Samverkan sker också med vuxenpsykiatrin. Det är ganska vanligt att personer de stöter på är aktuella även där. Då behöver socialtjänsten se vad som finns att bygga på och om det finns annat stöd i nätverket. Också barnet har rätt att få förklarat för sig svårigheter kopplade till psykisk ohälsa som föräldern kan ha.

– Det är också viktigt att förklara hur barn reagerar på olika våldsyttringar. De flesta föräldrar har drömmar om att hjälpa barnen ut, men i en familj med våld växer man inte till en självständighet. Först behöver man bearbeta våldet och det innebär svåra trauman.

Familjerna behöver få veta vilka vinsterna är med andra former av uppfostran. Veta hur de ska göra om de inte vet något annat sätt. Maria Hagberg och Marie Christou-Kressner tar den svenska barnagalagen som exempel.

– Där krävdes ett stort folkbildningsarbete, nu behöver vi ett nytt folkbildningsarbete. Här måste socialtjänsten få uppmuntran och stöd och synliggöras i det arbete vi gör.

Skolan viktig samarbetspartner

En annan viktig samarbetspartner är skolan. Ofta är det dit unga vänder sig och berättar.

– Det finns inte ett ärende där jag inte inkluderat skolan och föräldrarna. Generellt och förebyggande arbete är väldigt viktigt, säger Marie Christou-Kressner, som bland annat arbetat praktiskt i Botkyrka och Järfälla kommun.

Nu önskar de att arbete som startas ute i landet ska kunna bli en del i forskning, att forskarna ska jobba närmare fältet, följa en implementeringsfas av ett nytt sätt att se på hedersvåld och förtryck.

– Man måste också se på arbetsplatsens organisering. Familjebehandlarna är mer stabila, de har en kontinuitet som behövs i hela socialtjänsten.

Familjerna ska kunna lita på att de kan få hjälp att förändra destruktiva mönster.

– En annan utmaning för cheferna är att se och säga ifrån när det finns anställda inom socialtjänsten som själva har hedersnormer.