Ge Sverige riktig valfrihet, Tidöpartierna
Till slut lyfts frågan om arbetstidsförkortning av Socialdemokraterna. Är det nu som frågan äntligen ska behandlas på riktigt av Sveriges partier – även av partier som avfärdar frågan av rena principskäl? Det skriver Paula Bieler Eriksson.
Äntligen!
Det var nog min första tanke när jag i början på året såg att frågan om arbetstidsförkortning verkar lyftas upp ordentligt på den politiska agendan i och med att Socialdemokraterna arbetar med att ta fram konkreta politiska förslag på området. Än så länge vet vi inte hur dessa kommer att se ut – planen är att de ska lanseras i maj, inför partiets kongress nästa år, för att därefter med största sannolikhet bli en profilfråga i valrörelsen 2026.
Om det går bättre än sist, med det närbesläktade förslaget om familjevecka, återstår förstås att se. Men kanske kan det åtminstone vara ytterligare en motor som driver på för en förändrad syn på arbetets, och framför allt arbetstidens, roll i våra liv.
Inte någon naturlag
Diskussionen om hur mycket tid vi ägnar åt arbete, och under vilka förutsättningar, bör tas på allvar. Även om det ibland tycks så är det nämligen inte någon naturlag att just åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan är optimalt fördelad arbetstid, vare sig för individen eller för samhället i stort.
Både historiskt och internationellt kan vi se exempel på andra normer, och vi kan också se att det inte nödvändigtvis finns en självklar relation mellan arbetad tid och resultat. Det är tvärtom inte särskilt ovanligt med studier som pekar på att produktiviteten är oförändrad, eller till och med kan öka, när arbetstiden förkortas.
Från såväl partier som opinionsbildare på politikens högra planhalva verkar intresset för den här sortens överväganden vara minst sagt svalt. Så länge det endast handlar om en ovilja att från politiskt håll peta i arbetsregler är det förvisso inte nödvändigtvis dåligt – även om man i min mening gärna får öppna för en översyn av om dagens lagar och regler låser fast oss vid 40-timmarsveckan, och vad som i så fall kan göras för att motverka detta.
Ett fyrkantigt tänkande
Att däremot, som samtliga regeringspartier tycks göra, utgå från att förkortad arbetstid också per automatik skulle innebära mindre utfört arbete och därmed ökade utgifter (under förutsättning att lönen är oförändrad) kan endast beskrivas som fyrkantigt tänkande. Utöver att korrelationen alltså kan ifrågasättas tar sådana konstateranden inte alls hänsyn till potentiella följdeffekter i samhället och avseende samhällets behov av välfärd.
Exempelvis kan man fundera på hur stor del av våra offentliga resurser som går åt till att hantera höga sjuktal till följd av utmattning och andra stressrelaterade besvär. Eller för den delen hur stor del av personalbristen inom vårdyrken, en brist som ofta lyfts som ett argument mot möjligheten till kortare arbetstid, som följer av att arbetsvillkoren, inklusive arbetstiden, sliter så mycket på kropp och sinne att utbildade personer byter bransch? Som småbarnsföräldrar undrar jag förstås vilka effekter det skulle kunna få för vårt samhälle om fler hade en reell möjlighet att jobba något färre timmar för att i stället kunna spendera mer tid med sina barn.
Dags för valfrihet?
Men det finns en ytterligare aspekt, bortom diskussionen om huruvida produktiviteten kommer att skadas eller inte, och även bortom diskussionen om vad som är samhällsekonomiskt mest lönsamt på sikt.
Rent ideologiskt borde flera av partierna inom Tidösamarbetet fundera på hur de ser på sin roll i förhållande till medborgarna. Finns det verkligen ett egenvärde i att hålla fast vid stela uppfattningar om hur vi ska spendera vår tid, och bör det verkligen motiveras med närmast planekonomiska argument om arbetskraftsbehov?
Eller kan det kanske vara dags för de partier som gärna talar om valfrihet att också se över hur fler kan få mer tid att distribuera efter eget tycke?
Strejk hägrar vid horisonten, SKR
Vi ser Karolinska sjukhuset som ett skräckvälde
