Pressad klimatminister behöver något att visa upp
(Foto: Maja Suslin/TT)
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) hävdar envist att regeringen inte alls har sänkt klimat- och miljöambitionerna, men än så länge har förslagen gått åt rakt motsatt håll. Ska inte situationen bli ännu besvärligare för ministern så måste budgeten leverera rejäla åtgärder i rätt riktning.
Det är ett missförstånd att den nya regeringen skulle ha sänkt klimat- och miljöambitionerna, enligt klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Tvärtom så håller M+KD+L-regeringen fanan högt och driver en ambitiös klimat- och miljöpolitik som följer vetenskapen, som är robust och som är effektiv, hävdar ministern.
Man måste beundra med vilken iver Pourmokhtari försvarar regeringens miljöpolitiska varumärke, för hon har inget vidare utgångsläge. De beslut och förslag på klimatområdet som regeringen hittills har lagt fram, och det i synnerligen rask takt, går nämligen ett efter ett i motsatt riktning.
Klimatforskarna rasar mot att sänka både reduktionsplikten och skatten på fossila drivmedel, experterna sliter sitt hår över att den stora reformen av reseavdraget ska rivas upp och Konjunkturinstitutet (bland andra) påpekar att det inte alls är särskilt effektivt att öka det statliga stödet på en redan glödhet solcellsmarknad.
Oklart varför fossila vägen är rätt
Klimat- och miljöministern har så här långt inte gjort sig särskilt tillgänglig för politik- och miljöjournalisterna för några längre intervjuer. Men på frågorna hon fått om varför regeringen lägger fram förslag efter förslag som ökar klimatutsläppen – reduktionsplikten, minskad skatt på fossila drivmedel och reseavdraget – så lyder svaret från ministern att regeringen också måste ta hänsyn till människors verklighet. Än så länge är det dock oklart varför inga andra former av stöd eller bidrag, förutom till det fossila, är tänkbara för regeringen.
Romina Pourmokhtari har även bestämt avfärdat att de beslut som regeringen så här långt har valt att ta i klimatpolitiken riskerar att försvaga Sveriges position i internationella klimatsammanhang. Hon är tvärtom övertygad om att det finns en stor förståelse för att Sverige och Europa drabbats hårt av kriget i Ukraina.
Hur det är med den förståelsen återstår väl att se vid årets globala klimatförhandlingarna som inleds i Egypten på söndag. Men de fattigaste ländernas empati inför de rikaste ländernas ursäkter om tuffa tider och stora utmaningar tenderar att vara rätt måttlig i de sammanhangen.
Kommer budgeten leverera?
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har en svår sits. Det råder inget tvivel om det. Men ska hennes pressade situation bli något mer uthärdlig och hennes retorik mer övertygande, då gäller det att budgetpropositionen nästa vecka levererar till hennes fördel. Hon är i stort behov av några rejäla köttstycken att visa upp. Eller kanske snarare en hel hagelsvärm av utsläppsminskande åtgärder, då hon talat om att det är många små steg ska ersätta sådant som försvagningen av reduktionsplikten.
Men – med tanke på den tydliga markeringen från Martin Kinnunen (SD) om att klimatmålen helt och hållet är regeringens eget bekymmer och inte SD:s ansvar, så är frågan vad som väntar? Sverigedemokraternas inflytande i regeringssamarbetet är stort och partiets intresse att underlätta livet för en L-märkt klimat- och miljöminister lär vara måttligt.
Kravet som borde stressa Busch
En annan minister som borde vara pressad, det är för övrigt energi- och näringsminister Ebba Busch (KD). Kraven på blocköverskridande energisamtal och en långsiktig energiöverenskommelse haglar från alla håll. Branschorganisationen Energiföretagen vill ha det, branscherna bakom Fossilfritt Sverige likaså, Vattenfalls vd efterfrågar det, vindkraftsbranschen också. Men statsminister Ulf Kristersson smällde igen den dörren redan före valet, i en intervju i Dagens Industri, med orden ”Inga nya energisamtal, nu blir det verkstad.”
Det måste vara en speciell situation för en energiminister. Och sannolikt oväntat för näringslivet att få så dålig respons från en högerregering.
Ingen slipper undan politiken – inte ens en ärkebiskop
Blir det missnöjets vinter för Svantesson?
