Så löser vi kostnadskrisen i vården
Att prioritera skattepengar är svårt. Inom sjukvården har har kostnaderna ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Om Sverige vill använda sina skattemedel till annat än endast sjukvård är det dags att tänka om – och ta ett helhetsgrepp. Det skriver Ylva Sandström.
Kostnaderna för sjukvården har gått från fem procent av BNP 1970 till 11 procent av BNP i dag. Det finns flera skäl till det. Många är bra, som medicinska framsteg och bättre behandlingar som lett till längre och friskare liv. Men tyvärr drivs utvecklingen också av att sjukvården fått nya uppgifter.
Samhällsproblem och allmänmänskliga tillkortakommanden har förvandlats till sjukdom. Ett exempel är sjukskrivningar med diagnosen utmattning. Utmattning handlar ofta om människor som inte orkar sitt arbete eller sitt privatliv på grund av konflikter på arbetsplatsen eller andra yttre orsaker. Dessa personer är inte sjuka i klassisk mening, utan reagerar normalt på en jobbig livssituation. Men sjukvården förväntas lösa bekymren. Ofta blir resultatet långa sjukskrivningar, där personen inte blir bra förrän det yttre problemet är löst
Problematiken märks också diskussionen kring ADHD. På 80- och 90-talen fanns förvisso stökiga barn, som fick undervisning i mindre grupp. I dag anser vi att barn som har svårt att sitta still och lyssna (ofta i en stökig skolmiljö med datorer, pekskärmar och en undervisning som bygger på ”egen planering”) är sjuka. Senast i våras konstaterade socialminister Jakob Forssmed att ökningen av ADHD-diagnoser leder till ökad belastning på barn- och ungdomspsykiatrin. Därför vill regeringen att Läkemedelsverket ska se över om fler läkare ska kunna skriva ut läkemedel.
Hade det inte varit klokare att be utbildningsdepartementet att se över hur skolan fungerar?
Sjukvården driver själva på utvecklingen
Uppskattningsvis en femtedel av allt som görs inom sjukvården är onödigt, enligt en rapport från OECD. Det är beklagligt att även sjukvården själv driver på utvecklingen. Till exempel omfattar medicinska riktlinjer allt fler åtgärder i allt tidigare sjukdomsstadier – ofta redan innan sjukdom brutit ut. Många hoppas att screening och förebyggande sjukvård ska spara enorma belopp. Och visst är det viktigt att människor slutar röka, rör på sig, dricker mindre alkohol och går ner i vikt, men är det mest effektiva sättet att alla kommer och pratar med någon i sjukvården?
Distriktsläkaren Hálfdán Pétursson visade för 15 år sedan att för att följa de då gällande riktlinjerna för kardiovaskulär prevention skulle nästan alla norrmän behöva träffa sin allmänläkare regelbundet för rådgivning och behandling, eftersom över 80 procent har en eller flera riskfaktorer. Vad kostar det per räddat liv jämfört med att bygga cykel- och gångvägar, bedriva allmänna informationskampanjer om kost, motion och alkohol, eller minska sådan konsumtion med punktskatter, för att nämna några exempel?
Följden blir ineffektiv vård
Nya behandlingsriktlinjer tillkommer tyvärr ofta utan att den som skriver dem reflekterar över undanträngningseffekter eller hur mycket tid som kommer att gå åt för att upprätthålla riktlinjerna. En amerikansk allmänläkare behöver arbeta 27 timmar per dygn för att kunna bedriva vård enligt alla gällande riktlinjer. Det är förstås inte möjligt. Därför måste den enskilde läkaren skippa vissa riktlinjer. Känslan att inte riktigt göra sitt jobb skapar etisk stress och bidrar till att läkare blir utbrända.
Att prioritera hur skattepengar bäst används är svårt. Inte ens experter med erfarenhet av att prioritera hur offentliga medel används klarar att ta med alternativkostnader, det vill säga vad pengarna annars kunnat användas till, i sina prioriteringar. Följden blir ineffektiv vård, där de mest kostnadseffektiva åtgärderna får stå tillbaka. Fenomenet förklarar varför budgetar överskrids när allmänhet och beslutsfattare kräver åtgärder utan att ta hänsyn till mer trängande behov eller vad som är den mest effektiva åtgärden för att uppnå det man vill.
Ska det finnas utrymme att använda samhällets resurser till annat än bara sjukvård, behöver samhället i stort ta tillbaka ansvaret för förebyggande folkhälsa för lågriskpopulationer. Allmänna samhällsproblem och mellanmänskliga konflikterna kan inte lösas av sjukvården. De som arbetar med riktlinjer behöver ta ett helhetsansvar för sina rekommendationer, så att resurserna räcker till dem som behöver dem mest.
Efter regn kommer solsken för besvikna medier
Varför firar ni inte 100 år av demokrati?
