Toppmötet: Ukraina vill in i EU med sjumilakliv – men vill EU samma sak?

– För oss handlar det om att ha ljus i slutet av tunneln. Att veta att det finns en framtid och att vi faktiskt kan bygga den framtiden som vi vill ha och som vi har kämpat för sedan 2014.

Ordföranden för det ukrainska parlamentets utskott för Ukrainas integration i EU, Ivanna Klympush-Tsintsadze, sitter i en morgon-tv-studio i Stockholm. Hon är inne på den andra veckan av sin Europaturné inför en rad viktiga EU-möten i Kiev under torsdag och fredag. Förra veckan lobbade hon i Bryssel hos både Nato och Europaparlamentet. Nu är det de nationella parlamentens EU-utskott hon har i sikte, när deras ordförande möts i Stockholm. Även inför dem kommer hon att försöka sälja in tanken på Ukrainas snabba anslutning till både EU och Nato.

Tån som ingen vill trampa på

Ukrainas brinnande önskan om en plats i EU och Nato är den ömma tå som EU:s ledare på alla sätt kommer att försöka att inte trampa på när de under torsdag och fredag besöker Kiev i ett aldrig tidigare skådat försök att visa sitt stöd för president Volodymyr Zelenskyj, hans regering och det ukrainska folket mitt i kriget.

Mer än hälften av de 27 EU-kommissionärerna, däribland Danmarks Margrethe Vestager och Sveriges Ylva Johansson, har tagit nattåget från Polen för att delta i ett särskilt möte med den ukrainska regeringen. Därefter följer möten mellan enskilda kommissionärer och deras ukrainska motparter.

Här ska de i detalj diskutera hur samarbetet kan stärkas i allt från ekonomiskt stöd, nya sanktioner, godstransporter och energi till införandet av EU:s roamingregler för mobiltelefoni, vilket skulle hjälpa de fyra miljoner ukrainare som flytt västerut att hålla kontakten med sitt hemland.

På fredagen hålls så ett EU-toppmöte mellan Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och ledarna för EU-kommissionen och Europeiska rådet, som representerar de 27 EU-länderna.

Ukrainarna efterfrågar särskilt tre saker. Mer pengar, fler vapen och ett starkare engagemang för en snabb plats i EU-kretsen.

Det knepiga för EU:s ledare är att fortsätta leverera på alla tre områdena. I synnerhet när det gäller konkreta framsteg mot EU-medlemskap, trots att EU-topparna egentligen inte har några nya besked till Ukraina i frågan med sig i bagaget. Detta riskerar att leda till verklig besvikelse.

Det är nu mer än sex månader sedan EU:s ledare vid ett toppmöte i juni enades om att göra Ukraina till ett officiellt kandidatland för anslutning till unionen. Nu vill ukrainarna se det löftet omsättas i handling.

Planen: Medlemskap inom två år

Landets premiärminister, Denys Sjmyhal, hoppas på fullt medlemskap inom två år, sade han till Politico tidigare i veckan och i en rapport från det ukrainska parlamentet betonar de folkvalda sina stora europeiska ambitioner:

”Oavsett krigets realiteter och undantagstillståndet vill vi inleda anslutningsförhandlingar med EU redan 2023”, skriver man och inskärper även att:  

”Ukraina fortsätter att kämpa beslutsamt för rätten att vara en europeisk stat, inte bara på slagfältet utan också genom lagstiftning.”

Som bevis listar rapporten 35 nya lagar och bestämmelser som antagits sedan i somras och som har gjort landet bättre synkroniserat med EU:s regler. Mitt i strömavbrott och missilregn har Ukraina lyckats europeisera saker som regler om ämnen i livsmedelsförpackningar, liberalisering av postväsendet och geografiskt skydd av specialiteter som italiensk parmaskinka och dansk lammefjordspotatis.

Dessutom pågår ett stort lagstiftningsarbete om de sju särskilda krav som EU-kommissionen ställde som villkor för att ge grönt ljus för kandidatstatus i somras. Det handlar om reformer inom rättsväsendet, minoritetsskydd, medielagstiftning och inte minst kampen mot korruption, som är en av de mest uppenbara utmaningar som det ukrainska samhället har att bekämpa.

Det var det före kriget och det är det nu. En rad skandaler den senaste månaden har visat detta. Skandaler där regeringsmedlemmar, lokala guvernörer och personer från president Volodymyr Zelenskyjs inre krets har fått lämna sina positioner och uppdrag på grund av hur de hanterat offentliga medel.

Korruption på hög nivå

Tidigare i veckan publicerades Transparency Internationals allmänt erkända korruptionsrankning. Här hamnar Ukraina på plats 116 av 180 rankade länder. Det är en liten förbättring från den senaste undersökningen, och organisationen erkänner att ”viktiga steg” har tagits mot förbättringar. Men Transparencys experter påpekar också att kriget har stoppat en del av reformprocesserna och ökat risken för korruption. Även de har noterat de pågående fallen och varnat för att detta skulle kunna urholka det internationella samfundets vilja att fortsätta att leverera de miljarder i ekonomiskt stöd och vapen som Ukraina är helt beroende av för sin överlevnad som land.

”Ledare kan bekämpa korruption och främja fred samtidigt”, säger transparenschefen Daniel Eriksson i den nya rapporten.

Organisationen påpekar också att var fjärde ukrainare som har behövt ett offentligt stöd eller bidrag under det senaste året säger att det då har figurerat pengar under bordet.

Det är emellertid inte förvånande i ett så fattigt land som Ukraina. Det är den storskaliga korruptionen, den som berör högt uppsatta politiker och samhällsinstitutioner, som är det stora problemet. Det menar André Härtel, chef Brysselkontoret på den tyska utrikespolitiska tankesmedjan Stichtung Wissenschaft und Politik.

Härtel forskar om ukrainsk utrikes- och inrikespolitik och var knuten till universitetet i Kyiv från 2015 till 2020.

– Det har verkligen förvånat mig att det inte har blivit bättre. Så någonstans finns det ett kryphål, säger han till Altinget om läget under Zelenskyjs regering.

Parlamentet ett löpande band

Han medger att den ukrainska regeringen arbetar oerhört hårt med reformer, både med korruptionsfrågan och på andra områden där man försöker närma sig EU. Kanske går det till och med lite för fort.

– Parlamentet har mer eller mindre blivit ett slags löpande band åt presidenten. Så vi har rekordsnabba anpassningsförfaranden 2022, där allt mer eller mindre har blivit lag efter en kort första behandling, säger han och betonar att detta inte nödvändigtvis är bra för kvaliteten på de lagar som kommer ut på andra sidan.

Trots detta tvivlar André Härtel inte på att det rätta för EU-länderna är att möta Ukraina och inleda verkliga anslutningsförhandlingar med landet.

Detta är något som en liten grupp länder är öppna för, särskilt de baltiska staterna, Polen, Tjeckien och i viss mån Sverige, som gärna hade sett en snabbare process. Men därutöver finns en stor majoritet av de 27, som menar att den nuvarande takten i anslutningsprocessen – som gäller för alla de tio länder som befinner sig i EU:s väntrum – måste respekteras.

Den processen bygger på de lägesrapporter som EU-kommissionen lägger fram varje höst för varje kandidatland. Någon sådan lägesrapport har ännu aldrig utarbetats för Ukraina.

Det kommer också att vara budskapet till Kiev vid veckans möten: att det är först efter en sådan bedömning från kommissionen som länderna ens kan börja överväga om nya steg kan tas i processen.

”Ukraina har det moraliska övertaget”

André Härtel bedömer dock att det kan bli svårt för EU-länderna att stå emot det tryck som böner och vädjanden från Ukrainas ledarskikt kommer att sätta på dem. Det har effekt, liksom det hade i våras, när president Zelenskyj och hans omgivning lyckades beveka även de mest motsträviga regeringarna att ge kandidatstatus till Europas fattigaste och geografiskt största nation, mitt i ett krig.

– Ukraina har det moraliska övertaget. De kan argumentera för att de måste hjälpas och att de behöver kunna visa sina soldater och samhället i stort att det finns ett perspektiv värt att kämpa för. Ukrainarna är väl medvetna om att de har den maktpositionen. Så deras budskap är mer eller mindre: 'Kom inte och stör oss med petitesser som reformer av det ena eller det andra, se helheten!'

– Det är klart att det här försätter unionen i en väldigt känslig situation eftersom de måste göra allt by the book. Å andra sidan är de under stort politiskt tryck, inte bara från Ukraina, utan också från den europeiska allmänheten, som är mycket pro-Ukrainsk.

Förhandlingar som övervakningsverktyg

Därför menar han också att svaret är givet: 

– Förhandlingar kommer att inledas. Kanske inte i år, men nästa år. Det är redan så gott som avgjort. Det unionen måste göra nu, enligt min mening, är att förstå att det faktiskt också är nödvändigt. För om EU vill kontrollera vad som händer med vapen, budgetstöd och alla andra pengar som flödar in i Ukraina för humanitära syften, för återuppbyggnad och så vidare – ja då behöver EU anslutningsprocessen som ett slags övervakningsverktyg. Som en rättslig ram för att hålla reda på att pengarna inte används på olagliga vis.

– Först då kommer EU återigen att kunna ställa krav. Och det är väldigt viktigt, säger André Härtel.