Vad gör man för pengarna?
Om vi alla regelbundet såg vad just våra surt förvärvade slantar har gått till skulle nog fler kräva ordentliga uppföljningar, och slöseriet skulle kunna minska, skriver Paula Bieler Eriksson.
”Det är ABSURT att man som skattebetalare inte årligen får ta del av underlag kring vad ens skattepengar går till.”
Citatet ovan är från Faw Azzats twitter, delad för snart en månad sedan. Den fastnade i mitt minne av två anledningar. Dels reagerade jag på hur många som hånfullt ville poängtera att det faktiskt handlar om offentliga uppgifter, även om de förstås på ett sätt har rätt. Tekniskt sett får vi alla ta del av hur skattemedel fördelas. Det är inte svårt att klicka sig fram till statsbudgeten, såväl som kommunala dito. Den som vill fördjupa sig kan dessutom leta fram eller begära ut ytterligare handlingar. Dels tänkte jag att Azzat hade rätt, på fler sätt än ett.
Skattebetalarna vet inte
Även om uppgifterna är offentliga vet jag att de knappast kommer alla skattebetalare till del. Faktum är att de knappt kommer ansvariga politiker till del. Min erfarenhet från riksdagsarbetet säger att statsbudgeten ofta innehåller mer information om ambitioner, mål och syften än faktisk användning av skattemedel. Jag har spenderat mycket tid på att lusläsa regleringsbrev, årsredovisningar, myndighetsäskanden och olika granskningsrapporter när jag försökt ta reda på vad pengarna i slutändan gått till.
Det är inte för inte som vi har en särskild myndighet, Riksrevisionen, som ska ägna sig åt detta, och som för övrigt återkommande slagit ner på bristande eller obefintliga analyser såväl före som efter olika satsningar.
Redovisningen brister
Alldeles för ofta har det dessutom varit så att full insyn nåtts i helt externa granskningar, genomförda av antingen journalister eller särskilt intresserade personer som både orkat och haft möjlighet att gräva på djupet. Det har gjorts avslöjanden om tvivelaktiga mottagare av skattemedel, bristande uppföljning och allmänt bidragsfusk. Bevisligen brister den generella redovisningen och uppföljningen av fördelade resurser. Jag vill inte riktigt tänka på hur mycket pengar som försvunnit ur statskassan till följd av detta.
Men så blir det lätt när den som spenderar pengar inte är den som behövt arbeta ihop dem.
Detta i sig är anledning att se över om inte fler och enklare redovisningar av skattemedlens användning borde göras. Självklart vore det en orimlig ambition att varje skattebetalare i detalj skulle veta vart varenda skattekrona tar vägen. Men det borde inte krävas alltför mycket för att ge större insyn än nu. Ett första steg skulle kunna vara att i samband med deklarationen låta även stat och kommuner redogöra för sina sida av myntet. Tänk er ett slutskattebesked där vi inte bara får veta hur mycket vi betalat i skatt, utan också får en grov uppskattning av hur dessa pengar som gått till skola, rättsväsende, äldreomsorg respektive kollektivtrafik. Tänk er vidare hur mycket lättare detta vore att ta till sig än att sätta tänderna i en hel statsbudget. I och med att allt fler deklarerar digitalt vore det dessutom möjligt att enkelt länka direkt till mer detaljerade redogörelser.
Slöseriet kan minska
Om vi alla regelbundet såg vad just våra surt förvärvade slantar har gått till skulle nog fler kräva ordentliga uppföljningar, och slöseriet skulle kunna minska. På köpet skulle vi stärka demokratin. Ju lättare det vore för väljarna att få insyn i det offentligas prioriteringar desto lättare skulle det bli att utvärdera desamma. Därmed skulle de också kunna gå till valurnan väl insatta om vad deras val innebär.
Men framför allt kan det kanske ses som rent hyfs att i samband med en transaktion berätta vad pengarna går till, inte minst då transaktionen inte är frivillig att genomföra.
Politisera digitaliseringen
Därför kommer Sverige avkriminalisera narkotika
