Kan man lita på S i skolpolitiken?
Socialdemokraterna borde erkänna sitt misstag – med både kommunaliseringen och kommersialiseringen av skolan. Men förhoppningarna att något sådant skulle ske är inte speciellt stora. Tyvärr. Det skriver Ola Mårtensson.
För ett par veckor sedan presenterade Socialdemokraterna åtgärder för att få bukt med vinstjakten i svensk skola. Förslagen får såklart ses som steg i rätt riktning, men kan man lita på S i skolpolitiken?
Mikael Damberg, ekonomiskpolitisk talesperson, och den utbildningspolitiska talespersonen Åsa Westlund lade på en presskonferens i slutet av februari fram nya skolpolitiska förslag. Socialdemokraterna vill förbjuda vinster för friskolor, förbjuda det man kallar ”snåriga ägarupplägg”, skolpengsflykt och samt begränsa hur många skolor som får ingå i en koncern.
Problem med förslagen
Bra, något måste göras och precis som Åsa Westlund konstaterade på presskonferensen lär det krävas hårdare tag mot skolkoncernernas vinstjakt än vad regeringen nu utreder. I förstone låter de nya S-förslagen högst rimliga. Dock finns det två uppenbara problem inbyggda i dessa förslag. För det första kommer med största sannolikhet friskolepatronerna runt om i landet att försöka hitta nya fiffiga idéer på hur de ska kunna mjölka systemet på kosing. För det andra, och viktigast, innebär förslaget knappast någon grundläggande kritik av vårt segregerande och ojämlika skolsystem.
Rapporterna duggar tätt om hur illa den svenska skolan mår och hur friskolesystemet bidrar till detta. Senast i förra veckan skrev Altinget om en rapport från Universitetskanslersämbetet och Skolverket som ger vid handen att studenter med examen från offentliga gymnasieskolor i genomsnitt har en högre prestationsgrad än studenter från fristående gymnasieskolor. Nog säger det en hel del om vad sådant som lärartäthet, lärarbehörighet, elevhälsoteam och skolbibliotek betyder.
Ingen är nöjd
Sedan Göran Perssons kommunaliseringsreform på 80-talet och friskolereformen på 90-talet har Socialdemokraterna och de gamla valfrihetsvurmande borgarna styrt svensk skola mot vad det är idag. I stället för en statlig enhetsskola där likvärdighet hade kunnat vara riktmärket har vi hundratals olika skolhuvudmän som styr och ställer på sina olika sätt. Trots att de styrt skutan hit, verkar varken sossarna eller borgarna vara nöjda med hur skollandet ligger.
Borgarna har röstat ner tidigare socialdemokratiska förslag om begränsningar av vinster i välfärden, heter det i den socialdemokratiska berättelsen. Måhända var det så. Men då gäller det att lära av det förflutna och vara ännu tydligare i sin politik framöver med vad man vill åstadkomma. Göran Greider var inne på detta spår i sin ledare i Dalademokraten där han efterlyste ett agendasättande politiskt program för Socialdemokraterna. Sådant som S var bra på förr, med andra ord. Om skolan skriver han: ”Driv ut varje vinstintresse ur offentlig sektor. Föreslå i värsta fall att de privata skolägarna köps ut. Det är värt kostnaden. I synnerhet skolmarknaden skapar segregation och försvårar arbetet mot gängkriminalitet.”
Backa och börja om
Socialdemokraterna borde rakt ut erkänna misstagen med kommunaliseringen och kommersialiseringen av skolan och köpa ut friskolepatronerna och förstatliga skolväsendet. Det är givetvis en naiv förhoppning att S skulle gå så långt. Risken är snarare överhängande att opinionsläget jämnar ut sig inför nästa val och att kampen om de i omhuldade medelklassväljarna gör det stora partiet fegt och att även de nyss presenterade förslagen tappar i radikalitet när det väl gäller.
För att tala med Wiehe: Vem i hela världen kan man lita på?
Hur kan telefonbedrägerierna tillåtas fortsätta?
Ryska ”valet” var en övning i underkastelse
