Kraftig ökning av det internationella biståndet – men mer hamnar i givarnas egna fickor

Det internationella biståndet var år 2022 större än någonsin, enligt färsk statistik från OECD. Men bakom siffrorna gömmer sig rekordstora avräkningar för flyktingmottagande på hemmaplan – en trend som ökar i såväl Sverige som inom EU och internationellt. Förlorarna är de allra fattigaste i Afrika.

År 2022 var ett rekordår för det internationella biståndet. Det visar siffror från OECD som i dagarna publicerade sitt preliminära uttalande över trenderna inom biståndet för 2022.

Totalt rapporterade länderna i OECD:s biståndskommitté DAC förra året in 204 miljarder dollar (USD) i internationellt bistånd. Det är en ökning med hela 13,6 procent jämfört med året innan, och den högsta siffran någonsin.

Samtidigt föll DAC-ländernas bilaterala bistånd till Afrika med 7,4 procent jämfört med året innan.

– Det handlar inte om bristande intresse för Afrika, jag tror att det är en engångsföreteelse. Det är en olycklig konsekvens av behovet av att mobilisera mycket resurser för andra ändamål, sade Carsten Staur, ordförande för OECD:s biståndskommitté, DAC, när siffrorna presenterades den 12 april.

Konsekvens av Rysslands krig

Enligt OECD är det framför allt Rysslands invasion av Ukraina som förklarar det minskade stödet till den afrikanska kontinenten när givarländer styr om biståndet – men också det som förklarar den kraftiga ökningen av det totala biståndet.Det internationella biståndet till Ukraina ökade markant 2022. Landet fick 7,8 procent av allt bistånd från DAC-länderna; totalt 16,1 miljarder dollar. Det ska jämföras med 918 miljoner dollar 2021.

Men invasionen har också fått en betydande del av givarländerna att lägga stora summor biståndspengar på utgifter för ukrainska flyktingar på hemmaplan.

Enligt en OECD-regel – som är starkt kritiserad av biståndsorganisationer – kan ett land räkna in vissa kostnader för flyktingmottagande i det egna landet som biståndspengar.

Dessa så kallade inhemska flyktingkostnader har aldrig tidigare stått för en så stor andel av det totala internationella biståndet som 2022 – hela 14,4 procent. Totalt motsvarar det 29,3 miljarder dollar som stannade i givarländerna.

Det är en ökning från 12,8 miljarder dollar 2021. Den tidigare toppen för flyktingkostnader i givarländer var 2016, i samband med Syrienkriget. Avräkningen låg då på 16 miljarder dollar, motsvarande 11 procent av det totala biståndet vid den tidpunkten.

”Rånar världens fattigaste länder”

Att den här trenden nu förstärks har mötts av kritik från biståndsorganisationer.

– År 2022 fick rika länder 14,4 procent av biståndet rakt ner i fickan. De rånade världens fattigaste människor på en välbehövlig livlina i en tid av flera kriser, sade Marc Cohen, biståndsexpert på Oxfams Brysselkontor, i ett uttalande.Martin Nihlgård är generalsekreterare på Individuell människohjälp, IM, och även han tycker att avräkningar för flyktingkostnader är helt fel väg att gå.

– Det är bra att generöst stöd ges till Ukraina, det behövs nu under kriget och kommer att behövas efter kriget. Världen är dock mycket större än så och de globala målen måste uppnås tillsammans, säger han i ett uttalande, och fortsätter:

– Vi är den första generationen som kan utrota fattigdom och den sista som kan rädda klimatet. Låt oss inte tappa bort det.

{{toplink}}

EU följer trenden

EU-länderna följer den generella trenden. Biståndet från de tjugo EU-länderna som är medlemmar i OECD-DAC uppgick till 91,6 miljarder dollar. Det är en ökning med 18,6 procent i absoluta termer jämfört med 2021. Den största delen av denna ökning förklaras av ökade kostnader för inhemska flyktingar, och resten av ökat bistånd i Ukraina.EU-institutionerna, som tillsammans utgör en medlem i OECD-DAC, ökade sitt totala offentliga utvecklingsbistånd med 30,3 procent i absoluta termer, främst på grund av stöd till Ukraina.

Flera EU-länder som Frankrike och Tyskland redovisar stora summor i flyktingkostnader utan att minska sina insatser internationellt under 2022, vilket alltså ledde till ökat bistånd.

Sverige, som traditionellt är en av världen största biståndsgivare i relativa termer, var även 2022 den näst största givaren av alla DAC-länder, efter listettan Luxemburg.

Dock tillhör Sverige den grupp länder, i sällskap av bland annat Danmark, Finland och Italien, som gör avräkningar från biståndsbudgeten för att i stället använda pengarna till flyktingkostnader på hemmaplan.

Om flyktingkostnaderna räknas bort minskade deras bistånd 2022. För Sveriges del, där 7 procent av biståndet gick till inhemska flyktingkostnader, skulle det innebära att det svenska biståndet minskade med 3,8 procent, i stället för att öka med två procent.

Krav på ändring i redovisning

De nya siffrorna från OECD är endast preliminära, baserade på ländernas egna översiktliga inrapportering. Den slutliga rapporten med definitiva och detaljerade siffror för 2022 års bistånd kommer först i slutet av året.

Celia Cranfield är ansvarig för påverkansarbete på paraplyorganisationen Concord som samlar biståndsorganisationer över hela Europa. Hon efterlyser en ändring i hur länderna redovisar sitt bistånd, helst redan i årets slutrapportering.

– Beslutet att fortsätta rapportera inhemska kostnader som bistånd undergräver dess syfte och minskar trovärdigheten för EU som en pålitlig partner. Det är fortfarande inte för sent att byta växel och utesluta flyktingkostnader från slutsiffrorna, säger hon i ett uttalande.

{{toplink}}

Forrige artikel Elektrifieringskrav skärps i parlamentets bud för transportpolitiken Elektrifieringskrav skärps i parlamentets bud för transportpolitiken Næste artikel Veckan i EU: ministermöte i Stockholm, uppstädning efter Macron och enighet om chips Veckan i EU: ministermöte i Stockholm, uppstädning efter Macron och enighet om chips
Miljörörelsen om Roswall: ”Verkar inte direkt progressiv”

Miljörörelsen om Roswall: ”Verkar inte direkt progressiv”

Jessika Roswalls utnämning till miljökommissionär möts med skepsis från miljörörelsen. Flera miljöorganisationer ser henne inte som en grön profil och är oroliga för vad det innebär för den europeiska miljöpolitiken de kommande fem åren.