Fem saker att ha koll på i EU-jättarnas framtidsrapport

BRYSSEL: Efter år av dödläge har Rysslands invasion av Ukraina sparkat igång diskussionen om vikten att ta itu med EU:s växtvärk – så pass att unionen nu bör vara redo för ytterligare en stor östutvidgning till 2030. Det här sade nyligen ordföranden för europeiska rådet, Charles Michel.

Nu får hans förutsägelse starkt uppbackning i en så kallad europeisk visemannarapport som beställts av regeringarna i de två största huvudstäderna, Berlin och Paris. Betänkandet är utgångspunkten för en ny debatt om det europeiska samarbetets framtid.

”Av geopolitiska skäl står EU:s utvidgning återigen högt på den politiska dagordningen, men EU är ännu inte redo att välkomna nya medlemmar, varken institutionellt eller inom de olika politikområdena”, skriver en grupp bestående av tolv oberoende tyska och franska experter som presenterade sin idékatalog för reformer vid ett EU-ministermöte förra veckan.

Experterna menar bland annat att det europeiska samarbetet inte kan undgå att utvecklas i olika grupper av mer eller mindre integrerade länder under de kommande åren.

Om EU ska kunna ta emot både ett antal Balkanländer och det stora, fattiga och krigshärjade Ukraina så finns det ett behov av att ge hela samarbetet en ordentlig översyn. Annars kommer det varken att finnas tillräckligt med pengar eller beslutsfattande makt i framtidens union, varnar gruppen av fransk-tyska vise män.

Enligt experterna kommer det därför att finnas ett behov av att ändra EU:s ”konstitution” i EU-fördragen, antingen i större eller mindre utsträckning. Detta kan ske antingen genom ett stort demokratiskt konvent (med deltagare från både Europaparlamentet och de nationella parlamenten) och en regeringskonferens om ett nytt fördrag, eller också genom mer begränsade anpassningar som införs genom de nya ländernas anslutningsfördrag.

Många regeringar – däribland den svenska – skulle föredra att undvika alltför djupgående förändringar av EU:s sätt att arbeta. Men den fransk-tyska rapporten visar att dessa reformer i viss mån håller på att bli oundvikliga.

Det 60-sidiga betänkandet innehåller många och ibland ganska tekniska förslag. Här är fem av de viktigaste områdena:

1) Institutioner och beslutsprocesser

Europaparlamentet: Det maximala antalet ledamöter kommer att ligga kvar på 751 (för närvarande har taket inte använts). Det finns i dag 705 medlemmar – efter nästa val blir det 720. Fördelningen av platser måste reformeras för att bättre återspegla medlemsstaternas demografi.

EU-kommissionen: Antalet kommissionärer måste minskas så att alla länder inte längre alltid har en kommissionär, utan posterna roterar mellan länderna. Det finns redan en modell för detta i Lissabonfördraget, som förutser ett antal kommissionsledamöter på två tredjedelar av antalet medlemsstater – men det har aldrig funnits någon överenskommelse om att införa detta system. Som en annan möjlighet föreslår experterna att ha så kallade A- och B-kommissionärer, av vilka vissa har rösträtt och andra inte.

EU:s ministerråd: Ländernas roterande halvårsordförandeskap kommer att arbeta tillsammans i kvintetter om fem regeringar och förbereda två och ett halvt års samarbete (för närvarande arbetar ordförandeskapen i trior). Kravet på enhällighet måste avskaffas på alla områden, inklusive skattepolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I gengäld införs en ”nödbroms” för länder som känner att deras suveränitet hotas i vissa beslut. Länder kan också begära att helt dra sig ur ett politikområde när det övergår till majoritetsbeslut.

2) Budget och finansiering

En ytterligare stor utvidgning innebär att EU:s budget måste växa. Det innebär också att medlemsstaterna måste förvänta sig att betala relativt sett mer i förhållande till storleken på sin bruttonationalprodukt (BNP).

Samtidigt måste EU ha mer egna medel i form av till exempel europeiska skatter och avgifter. Unionen måste överlag också kunna ta på sig gemensamma skulder, vilket gjordes i fallet med den stora europeiska återhämtningsplanen efter pandemin.

Experterna föreslår också att EU:s långsiktiga rambudgetar bör följa den femåriga mandatperiodscykeln i Europaparlamentet och EU-kommissionen. I dag antas rambudgetarna för sjuårsperioder.

3) Europeisk demokrati

Vallagarna i medlemsstaterna måste harmoniseras så att valen till Europaparlamentet kan genomföras på ett mer enhetligt sätt i alla länder.

Det måste också finnas mer exakta regler för hur parlamentet påverkar utnämningen av EU-kommissionens ordförande. Här efterlyser experterna ett nytt interinstitutionellt avtal mellan regeringarna och parlamentet redan före nästa val till Europaparlamentet i juni 2024.

Nya regler kommer att stärka möjligheterna till direkt medborgardeltagande, bland annat genom starkare skyldigheter för medborgarpaneler att leda till verkliga beslut och lagstiftning.

EU måste inrätta en ny institution för att bekämpa intern korruption och maktmissbruk, en oberoende byrå för öppenhet och ärlighet i hela systemet.

4) Rättsstatsprincipen och grundläggande värden

Den fortfarande ganska nya rättsstatsmekanismen för att bekämpa missbruk av EU-stöd måste utvidgas kraftigt så att den kan användas på alla områden. Detta skulle innebära att EU-stöd skulle kunna tas från medlemsstater som på något sätt bryter mot rättsstatsprincipen och demokratins grundläggande regler (i dagsläget kan pengarna endast dras in om missbruk av EU-medel kan påvisas).

EU:s demokratiska ”atombomb” – artikel 7 – måste göras mer verkligt användbar. Artikeln, som har funnits i 20 år, gör det möjligt att frånta rösträtten en medlemsstat som konsekvent bryter mot unionens grundläggande demokratiska regler. Men regeln har aldrig använts, eftersom beslutet att straffa en medlemsstat kräver enhällighet i alla andra länder. Nu föreslår experter att det ändras till fyra femtedelars majoritet av länderna istället.

5) Europa med flera hastigheter

Det potentiellt mest långtgående (men också det minst exakta) i expertkommitténs förslag är att formellt definiera vidareutvecklingen av det europeiska samarbetet som flera olika grupper av länder. Rapporten delar in alla nuvarande medlemsstater, potentiella framtida medlemmar och andra associerade länder i fyra olika grupper – eller fyra koncentriska cirklar, om man så vill:

Kärnan i EU-länderna som är med i både euron och Schengen. Nästa cirkel är de andra medlemsstaterna som inte deltar i allt (till exempel Sverige). Sedan kommer en krets av ”associerade länder” som inte är en del av Europeiska unionen, men som har privilegierad tillgång till den inre marknaden och som också har åtagit sig att respektera EU:s grundläggande värderingar. Dessa länder får delta i ministermöten som observatörer, men de har inte rösträtt. Här hittar man länder som Norge, Island och Schweiz. Kanske även Storbritannien en dag.

Den yttre ringen är den nyskapade europeiska politiska gemenskapen (EPC), som är en lös sammanslutning av länder med gemensamma intressen inom exempelvis säkerhetspolitik, energi, klimat och miljö. EPC handlar om geopolitik, inte om europeisk integration eller demokratiska och rättsliga principer. I framtiden kan länder som Azerbajdzjan och Armenien hittas här, och möjligen också länder i Nordafrika eller Mellanöstern. Kanske Turkiet också, om landet inte ändrar kurs och närmar sig EU igen.

 

Artikeln är översatt och omarbetad från Altinget.dk.