Rädslan för krig har skjutit försvarspolitiken i topp på EU:s dagordning

Sedan 1945 har Europa tolkat begreppet ”efterkrigstid” på två sätt. Det betydde inte bara att andra världskriget var slut, utan också att européerna antog att vi hade gått in i en tid då Europa i princip hade lagt krig bakom sig.

Att krigstiden var över blev inget mindre än EU-samarbetets DNA och är den främsta anledningen till att EU, två år efter Vladimir Putins invasion av Ukraina, fortfarande kämpar för att hitta långsiktiga lösningar.

Det måste medges att Europeiska unionen har hållit ihop på ett sätt som få trodde var möjligt. Ta till exempel de 12 sanktionspaketen mot Ryssland och de gemensamma vapenleveranserna till Ukraina. Eller ta det faktum att EU har återupplivat utvidgningspolitiken och har bjudit in Ukraina och för den delen Moldavien till anslutningsförhandlingar.

Men i grund och botten är det först under de senaste veckorna som européerna verkligen har insett att kriget inte bara har gjort comeback i Ukraina och dess omgivningar, utan faktiskt kan göra comeback i våra egna hemländer.

Trump i Vita huset

Efter jul har mängder av försvarsministrar och försvarschefer slagit larm. Bland dem finns också Danmarks försvarsminister Troels Lund Poulsen, som i februari konstaterade att ”det inte kan uteslutas att Ryssland kommer att testa artikel 5 och Natos solidaritet inom en period av tre till fem år”.

Insikten om att krig också kan drabba oss har inte bara stärkts av det faktum att Putin inför tvåårsdagen av kriget verkar långt ifrån att ha förlorat. Och minst lika avgörande är det kommande presidentvalet i USA i november.

En av de främsta anledningarna till att européerna trodde att krig tillhörde det förflutna var Natos garanti och alliansens avskräckningsdoktrin. Ett angrepp på ett land var ett angrepp på alla, och därmed också på supermakten USA.

Med en allt mer sannolik seger för Donald Trump inser dock många européer att musketörseden (artikel 5) har förlorat mycket av sin avskräckande effekt.

För är Putin verkligen säker på att USA kommer till européernas undsättning vid exempelvis en hybridattack med de så kallade gröna gubbarna mot Narva i Estland?

I vilket fall som helst kan man inte klandra den ryske presidenten för att han tar en chans när han lyssnar på uttalanden som de Trump gjorde vid ett kampanjmöte i South Carolina i mitten av februari.

Här upprepade han gamla anklagelser om att européerna inte betalar tillräckligt för sitt eget försvar. Och just för att så inte var fallet borde de inte räkna med Trump i händelse av en attack. I själva verket skulle han ”uppmuntra dem [ryssarna] att göra vad de vill”.

En kamp mot klockan

I grund och botten befinner sig därför Europa nu i en situation där försvarspolitiken plötsligt har skjutits upp som en katapult på EU:s dagordning. Nu handlar det inte längre bara om att hjälpa Ukraina att försvara sig, som det gjorde månaderna efter den 24 februari; Nu handlar det också om att försvara EU-länderna i en värld med Putin och Trump.

Hur oförberett EU har varit på det senare är den akuta bristen på ammunition ett viktigt exempel på. Efter den 24 februari 2022 insåg européerna inte att det nu var dags att snabbt öka produktionen av ammunition. Både för att kunna leverera tillräckligt med ammunition till Ukraina och för att kunna fylla på lagren för sin egen säkerhet. För skulle kriget pågå så länge, för att inte tala om att hota att drabba européerna själva?

Som ett resultat av detta saknar Ukraina nu så mycket ammunition att landet har svårt att hävda sig mot ett Ryssland som för länge sedan har konverterat till en krigsekonomi och drar nytta av import från Nordkorea.

Nya beräkningar visar att Ukraina behöver 1,8 miljoner artillerigranater per år, men har i dagsläget bara anledning att hoppas på att få 1,3 miljoner.

Om amerikanerna, i ljuset av valkampanjen, plötsligt misslyckas med att upprätthålla sina förnödenheter kommer ukrainarna bara att ha 3 000 granater tillgängliga per dag – eller 60 procent av vad militäranalytiker tror är ett absolut minimum för att Ukraina ska kunna hålla Ryssland i schack.

Europa växlar upp

På grund av den senaste tidens utveckling vid de ukrainska frontlinjerna – och de amerikanska valmötena – är européerna nu i full gång med att byta växel: Hur kan det europeiska försvaret vara både ”Putin- och Trump-säkert”?

Detta kommer utan tvekan att stå i centrum för EU-samarbetet under de kommande åren. Det är dock lika uppenbart att den nya dynamiken inte kan omsättas i stora beslut över en natt.

Inte minst för att vissa regeringschefer i EU-kretsen, som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Polens president Andrzej Duda, faktiskt hejar på Trump som ny president.

Just nu är det därför viktigt att koncentrera sig på det mest brådskande, nämligen att förse Ukraina med tillräckligt med ammunition för krigets tredje år.

Gemensamma inköp och skuldsättning

Just för att européerna hade lagt kriget bakom sig finns det inte mycket ammunitionsproduktion som kan ställas om till krigsekonomi.

Européerna måste därför påbörja den långa, tuffa processen och få igång nya fabriker. Detta kan knappast ske snabbt utan att européerna bestämmer sig för att köpa och producera tillsammans – precis som de gjorde med vaccinerna under coronakrisen.

Då kom man också överens om att gemensamt skuldsätta sig för att ta sig ur krisen. Även detta kommer säkert att finnas tillgängligt som förslag när kommissionen lägger fram den första försvarsindustriella samarbetsstrategin veckorna som kommer.

Allt detta är dock framtidsmusik som inte hjälper ukrainarna vid frontlinjen just nu. Det råder därför ingen tvekan om att EU-länderna under de kommande veckorna kommer att tvingas ta till andra medel.

Kan de nästan 60 procent av Europas ammunitionsproduktion som för närvarande säljs till tredjeländer omdirigeras till Ukraina? Och om amerikanerna inte längre vill leverera ammunition till Ukraina, kan EU då lägga bud på den och skicka den vidare till fronten i Ukraina?

Före den 24 februari 2022 skulle frågor som dessa ha verkat som ren science fiction. Men i en tid när krig är tillbaka på kontinenten är det ett uttryck för den nya verkligheten – eller ”det nya normala”, om man så vill.

Krönikan är översatt från Altinget.dk.