Forskare: Studieförbundens verksamhet – ett gigantiskt fuskbygge

Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan
Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan
Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet

"They gave them the propaganda number. That robot was never going to work." – Stellan Skarsgård i rollen som Boris Shcherbina i TV-serien ’Chernobyl’

Det bistra konstaterandet om propagandasiffror från Skarsgårds rollfigur härrör från när en tysktillverkad robot skulle användas i Tjernobyl för att rensa radioaktivt material från den havererade reaktorns tak. Den eftertraktade roboten hann dock knappt starta innan den dukade under på grund av strålningen. Detta då den var beställd för att klara avsevärt mindre strålning än den verkliga – därav konstaterandet av propagandasiffor.

Det är inte utan att tanken går till denna incident när Folkbildningsrådet presenterar sina siffror för studieförbundens verksamhet. I den senaste årsredovisningen utropas glatt: ”De tio studieförbunden arrangerade 241 800 studiecirklar med 1,5 miljoner grupprapporterade deltagare.”

1.5 miljoner deltagare – fantastiskt. Men är det den verkliga siffran eller propagandasiffran? Lyssnar man på Studieförbundens ledning skriver de ”Vi är tio studieförbund i Sverige. Tillsammans bedriver vi folkbildning för en miljon deltagare per år i landets samtliga kommuner.” På några månader har alltså 1.5 miljon plötsligt blivit 1 miljon, eller ska det förstås som en alternativ propagandasiffra? Den givna frågan blir: vad är egentligen den verkliga siffran – en halv miljon deltagare? Ännu mindre? Sanningen är att ingen vet då det bygger på ett slutet system utan insyn där självkontroll råder.

Dra i handbromsen

Vår sammantagna bedömning är att studieförbundens uppblåsta verksamhet handlar om ett gigantiskt fuskbygge av svindlande proportioner och i likhet med propagandasifforna från Tjernobyl går det inte att lita på en enda officiell siffra.

Hur har detta kunnat fortgå? Vi vågar påstå att alla med minsta insyn i verksamheten vet att fusket är synnerligen omfattande och har så varit under överskådlig tid. Källor inom studieförbunden uppger för oss att det pågår systematiskt fusk inom och mellan studieförbunden och att man på högsta nivå vet om detta. Att däremot riksdagens politiker och ansvarig minister år efter år låtit sig duperas och inte dragit i handbromsen är en gåta.

"Ibn Rushd fick utreda sig själva"

Under sommaren och hösten har kritiken mot både Folkbildningsrådet och studieförbundet Ibn Rushd varit omfattande. De konkreta förändringarna har dock uteblivit. Det finns starka intressen för att inte rucka på den rådande ordningen inom och mellan studieförbunden. De åtgärder som vidtagits blir ett spel för galleriet samtidigt som det interna kontrollsystemet står en bananrepublik nära. Detta illustrerades senast av att Ibn Rushd fick utreda sig själva (givetvis friade på alla punkter) och Folkbildningsrådet var nöjda med svaret.

Klippt och skuret för korruption

Ett annat exempel utgörs av utbildningsutskottets ordförande Gunilla Svantorp (S), tillika styrelseledamot i Folkbildningsrådet. Hon går gärna till angrepp mot friskolor och dess miljonrullning till olika företag, men att se bekymmer med sitt eget fuskbygge och dess miljardrullning till fuskande och odemokratiska aktörer inom studieförbunden tycks dessvärre svårare. Och så här håller det på.

Folkbildningsrådets styrelse tycks inte förstå att det finns en mångbottnad grundproblematik. Det handlar om att självgranskningen inte längre fungerar i dagens samhälle. Systemet är som klippt och skuret för korruption vilket också utnyttjas i stor skala av både islamister, ekonomiska fifflare och inte minst – studieförbunden i stort.

Sett i relation till andra myndigheter är systemet med självgranskning en anomali. Det normala vid all annan myndighetsutövning är revision och att externa granskare utvärderar hur skattemedel används. Varför ska folkbildning vara den enda offentligt finansierade verksamhet som bara ska granska sig själv? Det är som om var och en skulle granska sina egna skattedeklarationer.

Glider undan kritiken

Det handlar också om att de inte har koll på studieförbundens lokala samarbetspartners, i Ibn Rushds fall en myriad av synnerligen olämpliga sådana ur demokratisynpunkt. Om Folkbildningsrådet inte känner till lokala samarbetspartners då faller hela påståendet att verksamheten stärker och utvecklar demokratin. Detta är ett grundkrav för bidrag från riksdagen.

I de flertal riksdagsdebatter som varit under hösten om Ibn Rushd och Folkbildningsrådet har den ansvariga ministern Anna Ekström (S) ofta glidit undan kritiken och refererat till Erik Amnås rapport i frågan. Men det var knappast någon oberoende utredning då han själv tidigare varit förbundsordförande för ett annat studieförbund och rapporten saknade ett flertal problematiska aspekter som vi senare lyft fram i Kvartal och Expressen. Ministern har också återkommande refererat till Folkbildningsrådets arbete och att de tar kritiken på allvar. Men det svaret håller inte.

Gör om det ruttna systemet

Folkbildning är i grunden ett fint system som tyvärr missbrukas. De som nu styr systemet verkar dock mer intresserade av att lobba för ökade skattemedel och bevara självgranskningen än att värna om en välfungerande och transparent folkbildning.

Studieförbunden i samverkan är en intresseorganisation som lobbar politiker om utökat stöd. Personkopplingar sträcker sig in till olika statssekreterare inom statsrådsberedningen. Starka krafter håller emot insyn och förändring. Nu krävs det att riksdagspolitiker visar politisk handlingskraft och gör om det “ruttna” folkbildningssystemet i grunden så att vi kommer ifrån propagandasiffror och fusk med offentliga resurser.

debatt@altinget.se