Är det möjligt eller ens önskvärt att samla hela civilsamhället i kristider?
I genomsnitt huserar en svensk kommun 9 000 civilsamhällesorganisationer och där trängs frivilliga försvarsorganisationer med föreningar för djurrättsaktivister, handbollsspelare, amatörskådespelare, frimärkssamlare och bostadsrättsinnehavare. De krävs stora runda bord för att samla dem. Det skriver forskarna Magnus Karlsson, Lina Rahm, Johan Hvenmark och Rebecka Andersen.
Af Magnus Karlsson, Lina Rahm, Johan Hvenmark och Rebecka Andersen.
professor, chef för Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola, biträdande lektor, avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH, lektor, Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola, adjunkt, Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola
I och med pandemin 2020 och händelserna i Ukraina 2014 och 2022 riktades intresset mot svensk beredskap. Det konstaterades att Sverige under en längre tid valt att rusta ned såväl den civila som militära beredskapen och att den utvecklingen nu snabbt behövde vändas. Som en del i det arbetet inleddes diskussioner kring det som benämndes som det civila samhällets resurser: vad kan civilsamhällets organisationer bidra med i en nationell kris och ytterst i krig? Vid Centrum för civilsamhällesforskning fick vi 2021 ett större forskningsuppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att studera frågan.
Civilsamhället behöver samlas och hitta en enighet och ett gemensamt synsätt i hur vi närmar oss framför allt kommunerna, säger Björn Körlof, Bygdegårdarnas riksförbunds expert inom kris och totalförsvar, om hur civilsamhället ska bli en del av det svenska totalförsvaret i en intervju med Altinget.
Men går det verkligen att samla civilsamhället och är det rimligt att förvänta sig enighet? Som forskare på området ser vi frågan om civilsamhällets roll i framtida kriser som betydligt mer komplex och ett behov av att en sådan komplexitet beaktas i planeringen av ett framtida totalförsvar.
Att uppmärksamma civilsamhällets roll i den civila beredskapen är rimligt. Många välkända organisationer i civilsamhället, till exempel Svenska Röda Korset, Svenska Skyttesportsförbundet och Svenska Lottakåren, är så kallade frivilliga försvarsorganisationer och har som särskild uppgift att på olika sätt bidra till sådan beredskap. Dessutom är ett sådant uppmärksammande i linje med en mer allmän utveckling av hur rollfördelningen mellan stat och civilsamhälle diskuteras – då talas ofta om att det så kallade samhällskontraktet omförhandlas.
Men där Körlof framför sig ser rundabordssamtal med civilsamhället i kommunerna, så ser vi i vår forskning ett myller av sinsemellan olika och ofta beredskapsovana organisationer. I genomsnitt huserar en svensk kommun 9 000 civilsamhällesorganisationer och där trängs frivilliga försvarsorganisationer med föreningar för djurrättsaktivister, handbollsspelare, amatörskådespelare, frimärkssamlare och bostadsrättsinnehavare. De krävs stora runda bord för att samla dem. Dessutom stökar så kallade föreningsmänniskor till det genom att vara engagerade både i den lokala frikyrkoförsamlingen och i hembygdsföreningen vilket gör dem svåra att räkna och placera.
”Alla som drivs av ideella krafter måste in i den kommunala krigsplanläggningen”, säger Björn Körlof till Altinget.
Är det möjligt eller ens önskvärt att samla en sådan bukett?
Vilka resurser kan då föreningarna faktiskt erbjuda i det fall man ändå lyckas samla dem? Alldeles säkert finns stor kunskap i många av föreningar, liksom materiella och logistiska resurser av betydande mått. Men det finns också, säger de erfarna föreningsrepresentanter vi talar med, ett stort inslag av ”vilja men inte kunna”. Såväl individer som organisationer saknar kunskap om hur en kris ska hanteras.
Nio av tio vill ställa upp
I vår befolkningsundersökning på området ser vi att svenskarna är påfallande villiga att göra insatser i kriser och ytterst i krig – nio av tio säger sig vilja ställa upp såväl när det gäller att släcka en skogsbrand som att försvara riket. Men vi ser få kopplingar till hur man organiserar sig i civilsamhället: de oorganiserade uppvisar samma villighet som de organiserade och de i kulturföreningar är lika villiga till insatser som de i frivilliga försvarsorganisationer. Inte heller verkar det spela nån avgörande roll om människor tror på gud, värnar om mänskliga rättigheter eller röstar höger eller vänster – de anmäler sin villighet i vilket fall. I stället förefaller nyckeln till människors engagemang vara att de känner sig förberedda och att de vet vad de ska göra om krisen eller kriget kommer.
Vår studie kring civilsamhälle och beredskap kommer att fortsätta under de närmaste åren. Vi planerar att tala med såväl civilsamhällesorganisationer som med enskilda individer om deras vilja till och beredskap inför att göra insatser i kris och ytterst krig. Vad dessa framtida studier visar återstår att se, men den bild som just nu framträder antyder en något annan väg att gå än den som Körlof föreslår. Den vägen går via en större medvetenhet om att civilsamhällets organisationer är av olika karaktär och lämpar sig olika väl i den civila beredskapen.
Detta innebär särskilt fokus på aktörer i civilsamhället som exkluderas från samverkan och hur kan sådan exkludering i så fall förstås. Den går också via utbildningsinsatser till befolkningen för att öka kunskap och färdighet där villighet redan finns. För sådana utbildningsinsatser har de frivilliga försvarsorganisationerna ett särskilt ansvar, och ett utbildningssamarbete mellan dem och andra civilsamhällesorganisationer skulle möjligen vara fruktbart. Till sist kan noteras hur särskilt kvinnor anmäler sig som villiga till insatser men säger sig vara bristfälligt förberedda. Här skulle utbildning möjligen kunde bidra till jämställdhetvinster på ett område som annars präglas av traditionella könsroller.
Politiken springer fossillobbyns ärenden i lastbilsfrågan
C: Gör det lättare att bygga lönsamt på landsbygden, Carlson
