Camilla Lif övervägde att hoppa av Coronakommissionen

Camilla Lif är kyrkoherde i Katarina församling, Stockholm. För att förstå hur hon hamnade i Coronakommissionen behöver vi gå tillbaka till den 24 juni 2020, då presidiet för Sveriges kristna råd (SKR) skrev en debattartikel i Dagens nyheter. Den var närmast en sorts jobbansökan, där SKR ville ha med en representant i kommissionen.

– Ja, sammansättningen av kommissionen kanske påverkades av den artikeln, säger Camilla Lif till Altinget.

I artikeln skrev de att Coronakommissionen skulle behöva reflektera kring människovärdet. Men i ditt särskilda yttrande i slutbetänkandet skriver du nu att det redan av direktivet framgick att den delen inte ingick. Övervägde du att hoppa av när du läste direktiven, och vad fick dig att ändå sitta kvar?

– Jag har övervägt att hoppa av, för jag har känt mig otillräcklig. Men jag frågade mig själv vad som skulle bli bättre av det? Jag hade några timmar på mig att bestämma mig när jag fick frågan, och jag vet att andra hade fått frågan men tackat nej. Då tänkte jag att om regeringen vill att man ställer upp så gör man det.

– I stället har jag försökt hjälpa till i lagarbetet och har lyft frågor inom direktivens ram. Sedan hoppades jag att etikens utrymme skulle få ett större utrymme i slutbetänkandet, men det fick det inte. Därför skrev jag det särskilda yttrandet. 

I yttrandet efterlyser du en systematisk, etisk reflektion. Hur skulle det arbetet kunna se ut?

– Det kan jag inte svara på, för jag är inte etiker. Men i yttrandet nämner jag en studie som Erica Falkenström gjorde, en organisations-etisk analys som är oerhört intressant. Etiken måste in som ledstång i alla den här typen av arbeten. Alla som arbetar som tjänstemän, brukare och så vidare har en humanistisk grundsyn, men det är inte samma sak som de etiska-akademiska verktygen.

Samtidigt sålde SKR in dig med hänvisning till just de etiska frågorna?

– I kyrkan pratar vi mycket om människovärdesfrågor, men det gör inte mig till etiker. Jag är helt säker på att sjukvårdspersonal, lärare och äldreomsorgspersonal också är bekant med detta. Men de här besluten om prioriteringspolicys måste fattas tidigare än på sjukhusnivå.

Går det att konkretisera?

– En startpunkt skulle kunna vara att i alla beslutsprocesser diskutera vad man menar med människovärde. Om man börjar där så märker man att det får väldigt olika konsekvenser beroende på om utgångspunkten är utilitaristisk eller om man utgår från livets helgd, bara för att ta två exempel.

– Då märker man att olika avvägningar får olika konsekvenser. Och de kommer att gynna eller missgynna vissa brukare, patienter eller elever. Men också de som utför tjänsterna. Det är där som de etiska besluten eller icke-besluten landar. Det blir svårt att i en skarp situation stå med otydliga policydokument när människa ska hjälpa människa. Man behöver lägga den grunden i ett tidigare skede, tror jag.

Men etiken ingår ju i vårdpersonalens utbildning?

– Jag menar inte att någon har suttit och rullat tummarna, men om till exempel Folkhälsomyndigheten i sin kommunikation hade varit tydliga med de målkonflikter som alltid uppstår vid etiska avvägningar, och sagt vilka värderingar man har vägt mellan, så tror jag det hade varit lättare för folk i allmänhet att förstå varför man valde de strategier och restriktioner man valde. Men att det är godhjärtade människor med goda intentioner som har utfört arbetet, det tvivlar jag inte en sekund på.

Eutanasi drogs upp

Det mest uppseendeväckande med den nämnda debattartikeln var kanske den passus där SKR:s presidium, bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, tyckte att ”frågan måste ställas: Hur nära är den praktik vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?”

Svenska kyrkan skriver på sin webb ”Eutanasi innebär att en person får en dödlig dos av ett medel av till exempel en läkare”. Det är brottsligt enligt svenskt lag.

Tycker du att det var klokt att implicera att detta hade förekommit under pandemin?

– Jag tycker att det finns andra ord som man hade kunnat använda, men jag vet samtidigt hur rubriksättning fungerar. Eller stod det ”eutanasi” i texten?

Ja.

– Ja, det är drastiskt. Man visste väldigt lite då om hur de svårt sjuka inom äldreomsorgen hade hanterats, men eutanasi är ett väldigt starkt ord.

Men det är väl stor skillnad mellan medicinsk prioritering och eutanasi? När det gäller etiken, man får ju med sig det i utbildningen? Nu nämner du att man skulle ha haft med en akademisk etiker, men man sålde in dig med hänsyn till etiken. Vad tänker du om det?

– Vi skrev i betänkandet om det oacceptabla i att inte alla patienter inom äldreomsorgen fick en individuell läkarbedömning. Men SKR-artikeln var inte en del av direktivet.

– Det har varit en lite diffus roll för mig. De bad mig vara med, men de frågor där jag skulle ha kunnat bidra fanns inte i direktiven på ett tydligt sätt. Så det var nog lite svårt för ordföranden att hantera den diskrepansen.

På vilket sätt?

– Jag var med, men min yrkeskunskap efterfrågades inte tydligt i direktiven. Sedan har etiken och civilsamhällets roll inte getts så mycket plats som jag hade hoppats.

Får medhåll 

Att civilsamhällets roll kunde ha varit mer framträdande höll en annan av kommissionens medlemmar, Torsten Persson, med om i samband med att slutbetänkandet presenterades.

– Som alltid i den här typen av omfattande kriser sker det väldigt mycket gott i civilsamhället och vi hade en del om detta i vårt första betänkande. Men vi tycker väl kanske övergripande att man dragit för lite nytta av civilsamhällets många kvaliteter. Kanske skulle det ingå i en bättre pandemiplanering att inkludera civilsamhället, sade Torsten Persson till Altinget.

När jag läser i slutbetänkandet om civilsamhället, så hittar jag mest skrivningar om insatserna på informationsområdet. Håller du med?

– Jag har jobbat för civilsamhällesperspektiven i kommissionens arbete. Samtidigt har vi arbetat under stor tidspress. Sådant som inte är solklart formulerat i direktiven har inte hunnits med, säger Camilla Lif.

– Om jag fick vrida tillbaka klockan så hade jag rått regeringen att inte tillsätta mig, utan en etiker, och någon engagerad civilsamhällesrepresentant på nationell nivå. De perspektiven är så viktiga.

I betänkandet skriver ni att de organisationer som agerade snabbt och kraftfullt hade tidigare erfarenhet av krishantering, och att sådan planering måste involvera civilsamhällets organisationer. Din reflektion kring detta?

– Jag tycker att det verkar finnas en ganska stor okunskap på regerings- och myndighetsnivå kring civilsamhällets möjligheter och erfarenheter. Det kan bero på att civilsamhället är en brokig företeelse som inte har uppfattats ha någon gemensam organiserad kontaktyta. Så dels handlar det nog om civilsamhällets natur, dels om en sorts tafatthet från myndighetshåll. Båda behöver hitta kontaktytor hos varandra, är mitt intryck.

Ni skriver också att det behövs utbildning och övning för att skapa en mental beredskap när man snabbt måste fatta kraftfulla beslut utifrån ett osäkert underlag. En sådan planering måste involvera och engagera civilsamhällets organisationer.” Blir inte det här än mer aktuellt nu med tanke på kriget i Ukraina?

– Jo. Terrorattentatet, klimatkrisen, pandemin och nu Ukraina är kriser som har blixtbelyst bristerna, och nu behöver vi restaurera eller bygga nytt. Jag har hört Stefan Löfven vid några tillfällen säga att civilsamhället är Sveriges guldgruva, och det vore väldigt dumt att inte utnyttja det bättre i framtiden. Det behövs permanenta strukturer för dialog.

Vilka är civilsamhällets styrkor?

– Det är rikstäckande, det har direktkontakt med människor där de bor och verkar, det är snabbfotat och ideellt. Och inte minst har det ett förtroendekapital som åtminstone delar av samhället inte har för myndigheter eller regering och riksdag.

– Så visst, det är svårt att få grepp om. Men med de stora paraplyorganisationerna kan man urskilja representanter för väldigt många av civilsamhällets organisationer. Där kan det bli en permanent struktur för dialog med myndigheter och regering.

Fotnot: Altinget har även sökt ärkebiskopen för intervju, men hon har inte återkommit.  

anders@altinget.se