Därför rullar den tredje demokrativågen tillbaka

I och med Nejlikerevolutionen i Portugal 1974 inleddes vad statsvetaren Samuel Huntington kallade för den tredje demokratiseringsvågen. Då var endast ett 40-tal av världens länder demokratier.

Under de följande 32 åren ökade antalet till runt 115.

Men sedan 2006 har utvecklingen gått bakåt så pass att den nyligen avlidne statsvetaren Ronald Inglehart hävdade att läget för demokratin är det allvarligaste sedan hotet från 1930-talets totalitära rörelser.

30 förlorade år

Indien leds av hindunationalisten Narendra Modi, vars styre får flera experter att ifrågasätta om landet ens längre kan kallas för en demokrati. Donald Trump vägrade erkänna valförlust, efter att han under sin första mandatperiod utövat krypskytte mot flera av landets institutioner och verbalt attackerat minoriteter. Brasiliens Jair Bolsonaro är en vulgärpopulist som i sin tur får Trump att blekna. Utvecklingen mot illiberal demokrati i Ungern och Polen är välbekanta exempel. 

Bara under coronapandemin har friheten och demokratin minskat i 80 länder, enligt Freedom House. Forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet bedömer att världen 2020 var tillbaka nere på 1990 års nivå.

Det finns flera möjliga tolkningar av den bekymmersamma utvecklingen. Det här är ett försök att koka ned det till några huvudsakliga hypoteser. Man bör nog se dem som kompletterande snarare än ömsesidigt uteslutande.

1. Det förändrade geopolitiska läget försvårar för demokratin

Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott var USA ensam hegemon på den globala arenan. Men även det kalla krigets slut är slut. I dag utmanar auktoritära och totalitära krafter med Kina och Ryssland i spetsen.

Robert Kagan menar att demokratins ställning historiskt sett har haft minst lika mycket med makt och realpolitik att göra som med idéer och ideal. Efterhand som världen har gått mot en sorts multipolärt system, så påverkas mindre länder av den auktoritära utvecklingen hos regionala stormakter.

Central- och Östeuropa kan historiskt tolkas genom det rastret, menar statsvetaren Ivan Krastev. Han citerar en pamflett från 1946, där en ungersk intellektuell hävdade att regionens mindre länder alltid hade levt i skuggan från större grannar. Österrike, Preussen och Ryssland. Polen delades som bekant tre gånger.

Under en period efter murens fall uppfattades demokratin som de politiska systemens herre på täppan. Den rollen är inte längre självklar. För medan de auktoritära staterna bitvis framstår som starkare, brottas många demokratier med interna problem och framstår som oförmögna att ta tag i samhällsproblemen. Det är åtminstone vad Vladimir Putin och Xi Jinping vill att deras befolkningar ska uppfatta. Detta hänger samman med punkt nummer två.

2. Det sprids en uppfattning om att demokratier levererar allt sämre

En regerings folkliga legitimitet är möjligen lika avhängig av förmågan till god samhällsstyrning som av landets demokratiska frihet, menar några statsvetare. Om inte medborgarna upplever att ett lands regering klarar av att förse dem med grundläggande samhällsfunktioner som trygghet och välfärd, så urholkas förtroendet. 

USA, flera EU-länder, Indien, Brasilien och andra demokratier har brottats med inre problem de senaste åren, och auktoritära styren i omvärlden har inte varit sena att trumpeta ut det budskapet. När USA:s kongress inte klarar av att enas om en budget, eller när Trumpsupportrar stormar Kapitolium, så gnuggar den kinesiska regimen händerna och utnyttjar det i sin propaganda. Budskapet: ”Se där, demokrati ger kaos och politisk handlingsförlamning. Vi garanterar stabilitet och styrka.”

Storbritanniens Brexitbeslut fattades i god demokratisk ordning, men i stora delar av världen ses det som ett svårt fall av politiskt självskadebeteende. Finanskrisen efter Lehman Brotherskraschen 2008 har tillsammans med Eurokrisen 2010 bidragit till osäkerheten.

Kinas ekonomiska utveckling har på bara några årtionden lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Tillsammans med Singapore blir Kina närmast ett ifrågasättande av att liberal demokrati och marknadsekonomi är den enda vägen till ekonomisk välfärd. Det har bidragit till att försvaga demokratins ställning. Det här hänger nära samman med punkt tre.

3. Vi har fokuserat för mycket på valprocesser och för lite på fungerande institutioner

De länder som hade en fungerande statsapparat på plats före övergången till demokrati har haft mycket lättare att undvika en tillbakagång till auktoritarism. Däremot är risken större för utbredd klientelism i länder som inför allmänna val innan en fungerande statsförvaltning finns på plats.

4. Demokratins framgångar övertolkades, så tillbakagången är mindre än vad som påstås

Steven Levitsky och Lucan Way menar att vi i många fall har varit för snabba med att tolka en diktaturs fall som en demokratisk övergång. Det ena ger inte med automatik det andra. Den arabiska våren 2011 sågs av många bedömare som ett tecken på att demokratin var på väg att införas i Mena-regionen. De väntar fortfarande.

I Afrika störtades flera långlivade autokrater och kleptokrater under 1990-talet. I flera fall var de demokratiska förändringarna, i den mån de genomfördes, bara en tunn fernissa.

Det som många under 90- och 00-talet uppfattade som demokratins framgångar var snarare ett tecken på auktoritarismens kris. När Sovjetunionen föll så förlorade många diktaturer ideologiskt stöd och ekonomisk support. Samma sak hände i den andra änden av det ideologiska spektrat, när USA och enskilda EU-länder inte längre såg ett behov att stödja regimer på grundval av deras antikommunism. I stället krävde man demokratiska reformer.

En del av diktatorerna lärde sig efterhand hur man tillåter val – men manipulerar dem. Med en väldigt schematisk beskrivning så växte diktaturernas manöverutrymme igen i takt med att Kina blev starkare, Ryssland återfick självförtroendet och oljepriserna ökade under en period.

5. Den teknologiska utvecklingen tycks gynna diktaturer mer än demokratier

Den arabiska våren kallades för en sociala medierevolution. Aktivister kunde mobilisera det folkliga missnöje som pyrde och snabbt samla demonstranter på Tahrirtorget i Kairo. Senare kunde vi se samma sak vid Självständighetstorget i Kiev.

Men samtidigt som demonstranter lärde sig att mobilisera och koordinera sina aktioner via sociala medier, så började regimer använda dem till att övervaka oppositionella och etniska minoriteter. Kina har i dag ett övervakningssystem som inte lämnar utrymme för många hemligheter. I Väst har vi några teknikjättar som samlar mängder av information om privatpersoner som innebär ett potentiellt hot mot individens frihet.

Läget kan ändras snabbt 

Bilden må vara mörk just nu, men hur det ser ut framåt vet ingen med säkerhet. Kina brottas med enorma utmaningar, inte minst den demografiska. Xi Jinpings totalitära projekt kanske står på skakigare ben än vad man hittills har trott?

En anekdot från Västtyskland påminner om vikten av att inte ge efter för pessimismen, att sakernas tillstånd kan förändras snabbt. Die Welt vägrade länge att erkänna Östtyskland som en realitet. Deras journalister beordrades att konsekvent skriva ”DDR”.

Till sist ändrade sig tidningsledningen och erkände att Östtyskland nu var så etablerat att man kunde ta bort citattecknen. Det var den 2 augusti 1989. I november föll Berlinmuren. Ett år senare fanns inte Östtyskland.

anders@altinget.se