De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
När jag lämnade arbetet som timvikarie gjorde jag det med en dyster insikt om allt som pågick i det fördolda. Man kan tala om arbetsvillkor, och man kan tala om arbetsplatskultur. Men de som hade insyn hade blivit blinda, de utanför kan omöjligen ha vetat.
Ibland kommer en minnesbild över mig och idag var en sådan dag. Jag mindes en liten pojke på en förskola där jag jobbade en kort tid, kanske några dagar bara.
På morgonsamlingen presenterades jag för barngruppen. En i personalen sa att barnen skulle hjälpa mig att hålla ordning på förskolans stökiga pojke, som jag aldrig hade träffat tidigare. Den där pojken, som nu borde vara i 20-årsåldern, dömdes ut från början i mötet med en ny person.
Samma personal tog senare hårt i honom. Han slets hit och dit. Ingen verkade tycka att det var något konstigt med det. Hon sa att vissa barn helt enkelt inte kan hanteras på något annat sätt.
Jag bad honom att sitta bredvid mig när jag läste saga, och han tryckte sig tätt intill mig. Jag säger inte att det betydde något för honom, men det gjorde det för mig. Jag minns att han var en fin pojke. En fin pojke vars föräldrar inte pratade så mycket svenska och som sannolikt inte visste hur deras barn behandlades.
Lilla pojke, du förtjänade inte att pekas ut på det sättet, det gör inget barn. Ingen fick ta hårt i dig. Jag önskar att jag hade haft position och kunskap att göra något annorlunda.
Timvikarie i alla verksamheter
Men jag var ung och jag var ny, en timvikarie utan någon utbildning för det jag jobbade med. Det heter inte timvikarie egentligen, men det var vad jag var. Jag fick förlita mig på de fastanställda och försöka anpassa mig till de normer som fanns på varje arbetsplats. Det blev många arbetsplatser – en månad räknade jag till 16.
Jag arbetade enbart i kommunal regi, i flera stadsdelar och i många verksamheter: hemtjänsten, daglig verksamhet, skola, förskola, olika sorters gruppboenden, personlig assistans, ledsagning samt äldreboenden, som det då hette. Jag lärde mig omsorgsarbete längs vägen, genom den kreativitet som krävs för att tillgodose människors olika behov. Jag växte genom att lära mig att bemästra det intima arbetet med andras kroppar. Det var på många sätt en bra tid. Särskilt hemtjänsten tyckte jag om.
Men det fanns mönster.
Friska ögon i sjuka verksamheter
Jag hoppade från arbetsplats till arbetsplats, vissa var återkommande. Jag kom många gånger in med friska ögon i sjuka verksamheter. Jag kan inte kalla det något annat, så långt bort som det stod från gängse syn på vad som är acceptabelt.
På ett gruppboende hade en religiös man blivit informell ledare. Den verkliga chefen satt på kontor någon annanstans. Den första fråga jag fick var vad jag tyckte om samkönade äktenskap, en fråga jag uppfattade som avgörande för mina framtida timmar. En annan av de anställda grät tyst, nu när jag fanns att anförtro sig åt.
En man visste inte sitt eget namn, men bodde ensam hemma. Ingen försvarade hans intressen. Ingen rengjorde hans löständer. Han hade inte kvar språket, men jag visste hans yrkesbakgrund och började använda terminologi jag egentligen inte behärskade. En gnista tändes i hans ögon, blöjan kunde bytas.
Och den där mamman som glädjestrålande kom för att hämta sin åttaåring på förortsskolan? Varför sa läraren till henne att hennes son var en dum lögnare? Han sa bara att han fyllde år på fel dag, han ville ha kalas. Mamman förstod inte orden men uppfattade vreden. Jag ser i minnet hur hennes blick förändrades, blev förvirrad och skamsen.
Den fasta personalens utsatthet
En gång försökte jag ta ansvar, fast ingen lärt mig hur jag skulle göra. Jag hade läst om lex Sarah. En man jag träffade ofta hade inte duschat på länge. Det hade blivit illa, och han ville inte vara till besvär. En schemamiss uppdagades. Därefter gick samtalet med min chef dåligt. Jag skickades att duscha honom ensam, sedan fick jag inga fler timmar. Det värsta var inte den ekonomiska smällen, utan att oförrätten var så alldaglig. Så var det att vara timvikarie.
Och männen, de få anställda männen, som utsattes för rå sexism av sina kollegor. Så duktiga som klarade att koka ett ägg eller dammsuga, sådant kan ju inte karlar. En 17-årig pojke fick redovisa sitt sexliv för tantchefen vid lunchbordet. Alla skrattade.
Ja, jag såg den fasta personalens utsatthet också. Jag var med när de fick samsas i allt mindre lokaler, när de sade upp sig i förtvivlan över sina villkor, när de var utmattade och när de var för få. Det var ju därför jag behövdes så ofta. Vad hade jag för medel att hantera den psykos som utlöstes hos en boende, när den trygga personalen, tillvarons ankare, försvann?
De med insyn blev blinda
Jag blev vuxen under den här tiden, av överfulla kateterpåsar och nyblivna änkors tårar. Av bakelserna som sparades åt mig, hundraåringen som lärde mig mangla och den ömsinta julklappen från kvinnan som kallades svår. Jag förstod hur många äldre människor det finns, som man inte ser om man inte går hem till dem. Erfarenheterna var ovärderliga.
Men när jag lämnade arbetet gjorde jag det med en dyster insikt om allt som pågick i det fördolda. Man kan tala om arbetsvillkor, och man kan tala om arbetsplatskultur. Offer eller rötägg. Oavsett hade det inte kunnat försvaras öppet. Ändå var det normalt.
Jag lärde mig att vårda, och jag lärde mig om utsatthet. Det fanns inga privata vårdbolag med löjliga slogans. Det var bara kommunen, och dess omsorg om samhällets mest röstsvaga grupper. De som hade insyn hade blivit blinda, de utanför kan omöjligen ha vetat. Den vetskapen lämnar mig aldrig. Därför tänkte jag på pojken i dag.
Betygsinflationen här för att stanna?
Fler än ”antiimperialisterna” ser problem med utlämningen av Assange
