Det är skillnad på ledighet för egna och andras pengar
Paula Bieler Eriksson bortser ifrån att det är skillnad på att vara ledig för sina egna och andras pengar. Föräldrar och alla andra ska kunna arbeta så lite de vill, bara de står för kostnaden själva. Det skriver Kajsa Dovstad, Timbro i en replik på Paula Bieler Erikssons krönika.
Af Kajsa Dovstad
Välfärdsansvarig Timbro
Paula Bieler Eriksson missar målet med min kritik mot att familjeveckan förvärrar personalbristen i välfärden.
Ibland kan man från olika utgångspunkter komma fram till samma sak. Paula Bieler Eriksson och jag verkar vara överens om att familjeveckan är ett dåligt förslag. Till och med anser vi båda att åtminstone delar av den nuvarande föräldrapenningen bör ersättas med ett statligt lån, likt CSN.
Men Bieler Eriksson kritiserar inte heller min ideologiska premiss eller liberala anslag. Nej, det är varken starten eller målet hon stör sig på – utan vägen däremellan. I korthet uppfattar jag hennes kritik ungefär så här: ”Du har rätt i sak, men din argumentation håller inte utifrån de principer du har”.
Innebörd av frivillighet
Argumentationen, den är i detta fall att familjeveckan kommer att förvärra personalbristen i välfärden. Den generösa svenska föräldraförsäkringen är en förbisedd anledning till personalförsörjningsproblematiken inom viktiga välfärdsyrken. Kvinnor tar både ut längre ledighet och utgör majoriteten av arbetskraften i offentlig sektor, därför blir effekten av föräldraförsäkringen större än i det privata näringslivet. En förkortning av föräldraledigheten från 480 till 365 dagar skulle tillföra välfärden 9 000 nya medarbetare, och lösa uppemot halva sjuksköterskebristen.
Bieler Eriksson tycker att jag ägnar mig åt centralplanering – kvinnorna behövs på jobbet och får inte välja vart de vill vara. Men frivillighet är inte att man antingen får betalt för att jobba eller får betalt för att vara hemma. Jag har varit noga med att poängtera att föräldrar och alla andra ska kunna arbeta så lite de vill, bara de står för kostnaden själva.
Kostnader för samhället
När staten lägger sig i marknaden brukar liberaler visa på de skevheter interventionerna ger upphov till. Exempelvis är kritiken av olika avdrag och nedsatta momssatser inte en kritik mot sänkt skatt i sig, utan mot de effekter favoriserandet av vissa varor och tjänster leder till. På samma sätt består argumentationen mot för hög a-kassa eller sjukpenning inte bara av att peka på bidragskostnaderna, utan också på kostnader för arbetsgivare och omgivande samhälle. Varför är det ett problem att beskriva konsekvenserna av en lång föräldraledighet på samma sätt, det vill säga, annat än i rent monetära termer?
Skillnad på egna och andras pengar
Det tar tid att skala upp system som sjukvården. När man ger en sjuksköterska betalt för att vara mer hemma, är kostnaden mer än insättningen hon (ja, det är oftast en hon) får från Försäkringskassan. Det finns ingen annan som kan göra jobbet. Effekterna blir mer konkreta för vanligt folk än prat om pengar som flyttas mellan abstrakta budgetposter.
Vissa högerdebattörer är förtjusta i att ifrågasätta systemeffekter av frivilliga val, såsom deltidsarbete. Det är en vansklig argumentation utifrån ett liberalt perspektiv. Familjeveckan är dock en fråga om det offentliga ska betala en barnmorska för att åka på utflykt med sin 15-åring, eller för att hjälpa en nyfödd till världen.
Många äldre irriterar sig på att yngre småbarnskollegor nuförtiden är lediga så mycket, och konsekvenserna det ger på arbetsplatsen. Däremot är det oftast ganska okontroversiellt att arbeta deltid. De flesta förstår nämligen intuitivt det Bieler Eriksson bortser ifrån – att det är skillnad på att vara ledig för sina egna och andras pengar.
Restriktionerna i Sverige hävs – helt utan konsekvensanalys
L: Sverige ska inte ha några utsatta områden år 2030
