En gång var de nordiska länderna ett socialpolitiskt Nirvana. Men är de fortfarande det?
Under senare år har vi sett tendenser i de nordiska länderna som pekar mot att kommunerna agerar mer fördelningspolitiskt. Men frågan är om de nordiska länderna också sätter högre standard i äldrevården.
Jämfört med andra länder har de nordiska länderna i många år gått samma väg vad gäller att ha en högt utvecklad äldrevård, men under covid-19 har man på många ställen fått ett helt nytt fokus på hur man organiserar äldrevården.
Man har sett att äldrevårdssektorn i de flesta länder är underutvecklad och saknar ekonomiska resurser och tillräckligt utbildad personal.
När västländernas befolkningar blir allt äldre, blir det mer och mer tydligt att det behövs en kollektiv insats för att säkerställa god äldrevård.
Det är inte hållbart, varken på samhälls- eller på individnivå, att familjen står ensam med uppgiften, eller att det skapas stora skillnader mellan dem som har råd att köpa vård och dem som inte har råd.
Hög standard
De nordiska länderna framhävs ofta i en europeisk kontext. Här har alla tillgång till äldrevård, som levereras av relativt välutbildad personal och i Danmark är det till exempel i stort sett gratis att få hemhjälp, medan utgiften till en äldrevårdsplats kan innebära en större utmaning.
De nordiska länderna har ofta framstått som ett slags socialpolitiskt Nirvana, som har visat den rätta vägen framåt – även om det har varit lite utopiskt, också vad gäller äldrevården. Men frågan är om de nordiska länderna sätter den höga standarden även i dag.
Politisk förkärlek
Tillsammans med nordiska kollegor har jag gjort upp status över utvecklingen i den nordiska äldrevården de senaste tio åren i en nyligen publicerad forskningsartikel. Här ser vi tre tendenser på hur man i Danmark, Norge, Sverige och Finland har anpassat sig till trycket från de äldre i samhället.
För det första verkar det i allt högre grad finnas skillnader mellan kommunerna i de fyra länderna. Både vad gäller budget och andelen som får äldrevård. I Norden har vi också en kulturell och politisk förkärlek för likhet, och det har också tidigare präglat äldrevården genom att det inte har varit så stora skillnader i servicenivån, oberoende av om kommunens ledning har varit borgerlig eller socialdemokratisk.
Både i fattiga och rika kommuner
Tidigare berodde skillnaderna mellan kommunerna framför allt på att det fanns skillnader i behoven, alltså att det i några kommuner fanns fler äldre med dålig hälsa och sämre funktionsförmåga. De senaste åren har det kommit tendenser i de nordiska länderna som pekar mot att kommunerna agerar mer fördelningspolitiskt. Inte nödvändigtvis på partipolitiska grunder, utan mer på grund av att man har mindre pengar till förfogande.
I Danmark visar det sig till exempel genom att andelen som får hemhjälp har minskat oproportionerligt i kommuner utanför Köpenhamn.
Det här leder till den andra nordiska tendensen: Att man i allt högre grad prioriterar stöden till de svagaste. Och det gör man i såväl de rikaste som i de fattigaste kommunerna.
Hjälpen har förändrats
I alla länderna ser vi att täckningsgraden för vårdhem har fallit sedan 2000, och man har inte kompenserat genom att öka täckningen av hemhjälp. Särskilt i Danmark är det många färre som får hemhjälp nu. 2008 fick 43 procent av alla äldre över 80 år hemhjälp, men den siffran har fallit till 30 procent 2018, som är det senaste året vi har jämförbara siffror från.
Som jag tidigare har varit med att avslöja i en Vive-rapport, beror minskningen på andelen som får hemhjälp i Danmark inte på att de äldre har blivit friskare och kryare, utan på prioriteringspolitiken, där man fokuserar hjälpen på de svagaste. Och även i den gruppen är det markant färre som får hemhjälp i dag.
Det hör till historien att också omfånget och innehållet av hjälpen har förändrats. Det är i dag mindre sannolikt att man får hjälp med städning, och i så fall är det ofta flera veckor mellan tillfällena.
Stöds i alla länder
Det här påverkar den sista tendensen: Att man i allt högre grad får hjälp av familjen eller använder marknadsbaserade lösningar. Här finns det dock en klar skillnad länderna emellan. I Finland och Norge ser man politiskt familjen som en självklar lösningsmodell, ofta med hänvisning till att familjen kan leverera bättre och mer individualiserad omsorg. I Danmark och Sverige är det mer en pragmatisk konsekvens av prioriteringspolitiken, utan att man måste ha formulerat att det betyder ändrad arbetsfördelning mellan familjen och kommunen.
I Danmark uppskattar man att var fjärde person i befolkningen hjälper en äldre. I de nordiska länderna ser vi att det ofta är äldre med relativt sett lägre inkomster som får hjälp av familjen, och motsvarande använder de med mer pengar till förfogande i större grad en hemhjälpsfirma eller hittar någon som kan hjälpa dem mot betalning via till exempel lokaltidningen.
Såna lösningar stöds i alla länderna genom skattesubventioner. Exempelvis är gruppen 85-95-åringar i Sverige de som oftast använder skatteavdrag för städning.
Inte längre ledande
Som vi knappast överraskande konkluderar i artikeln har de här små och gradvisa förändringarna en social slagsida. Prioriteringen av den kommunala äldrevården till de svagaste betyder nämligen att vissa äldre måste hitta ett alternativ. För några innebär det att de måste ty sig till hjälp från familjen, där andra har möjlighet att välja marknadsbaserade lösningar. Och kanske lika intressant är att utvecklingen inte beror på nationella politiska reformer, utan snarare på lokala och pragmatiska förändringar i fördelningspolitiken.
Konsekvensen är att vi i de nordiska länderna inte längre är ledande i Europa vad gäller hur många som får äldrevård. Därmed inte sagt att det är den enda eller den bästa parametern.
Man ska självklart bara få vård och omsorg om man behöver den. Äldrevården ska också vara av god kvalitet och något man får betala för. Men det finns tecken på att fler och fler äldre i de nordiska länderna inte får sina behov tillfredsställda i samma omfattning som tidigare.
{{toplink}}
Är primärvårdsproppen en stillsam revolution eller mycket väsen för ingenting?
Natofrågan vill S stöka undan före valet
