Hassler kritiseras för ny svensk linje i globala klimatpolitiken

Ekonomiprofessor John Hasslers uppmärksammade rapport till regeringen om en klimatstrategi för Sverige innehåller totalt 46 förslag. Det sista av dem är att Sverige bör:

”Motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning.”

Det här är ett förslag som bekymrar Henrik Grape, senior rådgivare vid Kyrkornas världsråd och med många års erfarenhet från de globala klimatförhandlingarna. Han tycker det är konstigt att John Hassler anser att frågan överhuvudtaget ska upp på bordet.

”Jag anser det som ganska kränkande emot fattiga länder. När vi talar om klimaträttvisa så innebär det att de som bidragit minst också ska ställas minst krav på när det gäller utsläppsminskningar. Historiskt sett har den rika världen bra mycket större utsläpp.” skriver han till Altinget och fortsätter:

”Utsläppen per capita är ju sedan länge mycket högre i i-länder. Då borde också kravet på dessa länder vara större. Nä, jag tycker att det är ett utslag av klimatkolonialism att resonera som Hassler gör.”

EEB: Viktigt visa förståelse

Även Johanna Sandahl, ordförande för miljöorganisationernas europeiska organisation EEB och tidigare ordförande för Naturskyddsföreningen, är kritisk. Hon ifrågasätter också att förslaget är formulerat som att Sverige ska ”motverka” något.

– Det vore bättre om han tydliggjorde vad han tycker att Sverige ska driva istället. Och om Sverige ska driva något, då är det viktigt att det är något som visar att man har en förståelse för att länder som Sverige redan har använt en större del av koldioxidbudgeten, säger hon till Altinget och tillägger:

– Att aktivt driva en linje som antyder en bristande förståelse för att fattiga länder behöver utsläppsutrymme för att exempelvis bygga infrastruktur, skulle förstås ge väldigt olyckliga signaler.

Hassler: Rimligt fördela budgeten lika

Enligt John Hassler är fördelningen av koldioxidbudgeten en alldeles för smal definition av rättvisa.

– Det är ett mycket vidare perspektiv man måste ha. Man måste ta hänsyn till en massa andra faktorer innan man överhuvudtaget kan prata om rättvisa. En rimlig utgångspunkt är att vi fördelar återstående koldioxidbudget lika per capita. Det innebär ett betydligt större omställningstryck på de rika länderna, men ingen större brådska för utvecklingsländerna, säger John Hassler till Altinget och tillägger:

– För mig är det fullkomligt absurt att tänka att det skulle vara rättvist att nu ska vi först bygga upp ett stort kolbehov i utvecklingsländerna och sen fasa ut det för att de ska bli gröna.

Men koldioxidutsläpp kommer inte bara från exempelvis kolkraftverk, utan det innebär stora utsläpp att bygga infrastruktur där utvecklingsländerna ligger efter. Hur ska de hantera det?

– Vi tänker att vi kan göra det här någorlunda grönt. Bygga med CCS-teknologi och så. Jag har svårt att se någonting annat än att det skulle vara fullt möjligt att ha en grön utvecklingsstrategi i utvecklingsländer, inom ramen för till exempel 75 ton per capita i utsläpp. Däremot behöver man annat stöd, annars kommer det inte att funka. Men det man i fattiga länder i Afrika minst av allt behöver är en stor koldioxidbudget, säger John Hassler.

Han anser att de skilda utgångspunkterna innebär att kravet på den rika världen automatiskt blir högre än på de fattiga länderna, även om den globala utsläppsbudgeten fördelas jämnt.

– Det är uppenbart att vi som har så stora utsläpp snabbt måste fasa ut dem, men u-ländernas utsläpp nu är så små, att det skulle tillåta dem att först öka sina utsläpp, säger han.

Grape: Sverige kan ifrågasättas

Såväl Henrik Grape som Johanna Sandahl ser risker med att Sverige aktivt skulle börja driva John Hasslers förslag, bland annat för att det skulle försvaga Sveriges roll i globala klimatsammanhang som en förhandlare med högt förtroende hos utvecklingsländerna.

”Som jag ser det så skulle Sveriges position bli mer ifrågasatt från utvecklingsländer. Det skulle nog få Sverige att bli mer ifrågasatt som en som kan söka gemensamma överenskommelser, utan ses mer som en del av den ”klimatkoloniala” sidan av klimatförhandlingarna. Men å andra sidan har Sverige redan anträtt den vägen då klimatpolitiken idag gått mer åt att vara obekymrad över höjda utsläpp och inriktning på att köpa sig fri från egen utsläppsminskning.” skriver han.

Johanna Sandahl kallar det för ”olyckligt”.

– Att aktivt arbeta mot att fattigare länder får en större del av koldioxidbudgeten vore väldigt olyckligt. Sverige har ett rykte som ett framåtlutat land i klimatfrågor, även om det på senare tid blivit naggat i kanten, säger hon.

Hassler: Vi måste fråga vad de vill ha

John Hassler är inte oroad för risken att Sverige skulle komma på kant med utvecklingsländerna genom att driva frågan.

– Det är ju ett förhandlingsspel. Länder i Afrika vill inte i första hand ha olja och kol, de vill ha teknologiskt och finansiellt stöd. Det har de också rätt till, säger han.

Är det kanske det man ska prata om, snarare än att Sverige ska motverka något?

– Det kan man ju säga. Men det som jag tycker och det jag vill argumentera mot är de som hävdar att 75 ton per capita av rättviseskäl är en alldeles för stor koldioxidbudget i länder som Sverige. Det hävdar jag är felaktigt.

– Att rättvisan kräver att vi släpper ut mycket mindre – den typen av resonemang tar jag avstånd från. Det är absurt. Det skulle innebära att det inte finns några möjligheter att ge något finansiellt stöd eller så till Afrika. Var ligger rättvisan i det?

Men hur ska Sverige gå fram med en sådan här position i klimatförhandlingarna?

– Man får ju fråga dem: Vad är det ni vill ha? Är det koldioxidutsläpp eller är det pengar och någonting mer? Kan inte tänka mig något annat än att svaret är ”Pengar och teknologi. Det är ni skyldiga oss, bland annat för att ni har släppt ut så mycket koldioxid tidigare.” Det håller jag med om, säger John Hassler.

Han betonar att det finns en massa olika skäl för att den rika delen av världen måste ta ett större globalt klimatansvar. 

– Dels för att det är bra för oss. Det kommer inte funka om inte de här är med. Så finns det också rättviseskäl, även om det är svårt att kvantifiera exakt. 

johanna@altinget.se