”Jag tror få har uppmärksammat det väldigt breda mandat som vi har fått”

Med ett uppdrag att bidra till effektivare tillståndsprövning, föreslå förändringar av statlig förvaltning och omhänderta investerings- och etableringshinder, har Tidöregeringens ”accelerationskontor” precis öppnat.

Men trots att det först var förra veckan som uppdraget formellt startade, har industrisamordnaren Kristina Alvendal redan arbetat under sommaren – den andra samordnaren Niklas Nordströms avhopp till trots.

– Ja, det blev ganska naturligt. Och efterfrågan på uppdraget var uppenbar redan i samband med att jag presenterades som industrisamordnare före sommaren. Så jag har varit igång en hel del med att dels naturligtvis, läsa in mig. Men jag har också haft en hel del kontakter. Det har varit ganska naturligt. I Almedalen, på kapitalmarknadsdagar och annat.

När ni presenterade så ställdes frågan om ni krockar med Fossilfritt Sverige? Hur ser du att ert uppdrag skiljer sig åt?

– Jag tror att vi kompletterar varandra väl. Vårt uppdrag kommer ju bli väldigt mycket mer ”hands on”. Att lösa befintliga problem. Att sitta kring det runda bordet med alla parter för att lösa just ”den och den” satsningens utmaningar, i form av tiden för tillstånd. Vad är det för tillstånd? Vem gör vad? Till när är det gjort?

Därtill att sedan följa upp och verkligen implementera, något som Alvendal anser brister.

– Det kan man tycka är självklarheter kanske. Men så funkar tyvärr inte statsapparaten i dag, utan det finns myndigheter som inte pratar med varandra. Många arbetar inte åt samma håll, utan man skickar promemorior och överklagar varandras olika processer i domstolar. Och det för med sig att det blir väldigt långa tillståndsprocesser. De blir oförutsägbara, säger det tidigare moderata borgarrådet i Stockholm.

– Och där någonstans kommer de enskilda företagen och de stora investeringarna i kläm. Medan alla vi som har jobbat på annat sätt i andra sammanhang vet att de här knepiga frågorna löses bäst kring det runda bordet, säger Alvendal, som bland annat suttit i flera styrelse- och rådgivaruppdrag de senaste åren. 

Vill bryta upp tystnadskultur

Alvendal hoppas att accelerationskontoret kan fungera som en medlare mellan intressenter i tillståndsprocesser. Hon pekar även på förhoppningen att överbrygga det som hon beskriver som en tystnadskultur som hon stött på bland annat i sina tidigare uppdrag – främst inom fastighetsbranschen.

– Man vågar inte säga som det är, för att man tror att man blir straffad på olika sätt.

Frågan lyftes också i den expertrapport som Alvendal skrev till Produktivitetskommissionen om stadsbyggnadsprocesserna.

Som exempel på tystnadskulturen pekar Alvendal på processerna med kommunernas planmonopol, där hon menar att det är svårt för byggherrar eller privatpersoner att tala om för kommuner, om de inte gör på rätt sätt.

– Och det är ju inget unikt: Är man i beroendeställning av ett offentligt beslut, då är man också i en situation där man kanske inte alltid känner att man kan ha en öppenhjärtig diskussion med en part.

Hon tror att så även kan vara fallet i andra tillståndsprocesser.

– Här hoppas jag att jag i min roll som industrisamordnare, ska vara katalysator eller smörjmedel i de här processerna.

Har du mandatet som behövs?

– Jag tror att det är få som har uppmärksammat det väldigt breda mandat som vi har fått i kommittédirektiven. Dels så har vi fått mandat att förhandla. Men jag har också fått uppdraget och mandatet att göra kartläggningar för att uppmärksamma brister, och har också möjligheten att regelbundet stämma av med regeringen via statssekreterarna på de berörda departementen, säger Alvendal och fortsätter:

– Det är inte så att jag gör ett jobb under två och ett halvt år och sen ska jag redovisa det om två och ett halvt år. Utan det här är en ständigt pågående dialog.

Även om hon inte vill peka ut en konkret industrietableringsprocess där kontoret först och främst behöver kliva in, ser hon flera kandidater. Utöver det pekar Alvendal bland annat på möjligheten att löpande kunna föreslå vilka eventuella direktiv som behöver ändras till myndigheter.

– Det kan också vara så att vi under resans gång, ser att det blir uppenbart att det behövs en lagändring. Då har jag möjligheten att påpeka det.

Risktagande och riskdelning

Uppdraget för accelerationskontoret är även att se över finansieringslösningar som finns tillgängliga, och utöver det ”föreslå åtgärder som kan bidra till en mer effektiv användning av befintliga medel, en mer gynnsam investeringsmiljö och större mobilisering av privata investeringar”.

– Vi har en situation med statsstöd, där andra länder pumpar in miljarder i direktstöd till industrier. Det finns ingen politisk vilja att göra i Sverige. Men vad, och på vilket sätt, kan vi erbjuda finansieringslösningar, för exempelvis ett infrastrukturprojekt som inte blir av, för att staten inte har tillräckligt med pengar i sin statskassa helt enkelt?

Här ser hon exempelvis möjligheterna till OPS-lösningar, som tidigare utretts av bland andra nu aktuella Mats Dillén som precis lagt fram en finansierings- och riskdelningsplan för att få till ny kärnkraft, som ett alternativ.

Ansvariga ministern Ebba Busch (KD) drog parallellen till Stockholmsförhandlingen, och tunnelbaneutbyggnaden, när uppdraget presenterades. Risktagande- och delning blir därför central både på kommunal, regional, statlig och privat nivå.

– Balansmålet som kommunerna har gör att det är väldigt svårt att ta stora investeringar löpande. Detsamma gäller för staten. Men nu pågår en diskussion på statlig nivå, om det är rimligt att lyfta på locket lite grann för den här typen av lånefinansiering, säger Alvendal och syftar på översynen av det finanspolitiska ramverket.

Det som exempelvis Luleå kommun gör med ombyggnationen av hamnen, är inte något som alla kan göra, fortsätter hon.

– Vilka muskler skulle en annan kommun känna sig bekväm med att ha i bakgrunden om man ska våga ta de här stegen? Och kunna motivera sina kommuninvånare att det finns ett kommunalt risktagande med detta?

Med tanke på ditt mandat – finns det en risk att för mycket makt koncentreras till för få parter?

– Vi kommer inte kunna genomföra något på egen hand. Det vi har fått mandat att göra är att få andra med oss på tåget. Till exempel i en tillståndsprocess.

– Jag har inte riktigt uppfattat det som att vi får ett carte blanche att göra vad vi vill. Utan vi har möjligheten att föreslå, vad vi vill. Men sen ska eventuella beslut gå igenom alla de processerna som är gängse i Sverige ändå.

– Men däremot så har vi fått ett mandat att förhandla. Och det är det som kanske är nyckeln till att vi förhoppningsvis kommer att nå resultat. Men det får framtiden utvisa.

Du hann inte ens börja innan din kollega Niklas Nordström föll bort. Hur har det varit?

– Ja, det gick snabbt där. Så kan det vara ibland. Men i och med att vi inte hade tillträtt än formellt, så är det ingenting som har varit märkbart i vårt arbete än så länge, säger Alvendal och fortsätter:

– Just nu pågår det en rekryteringsprocess med kompetens överlag till det accelerationskontoret som jag ska leda. Så vi tittar på att få in en bra kompetensmix i hela den här gruppen.

Totalt är det tänkt att kontoret ska vara en ”handfull personer” till årsskiftet. Men det är tydligt att det finns ett behov av den kompetens som Niklas Nordström står för, fortsätter Alvendal.

– Jag vet att regeringen diskuterar och funderar. Och det pågår en dialog på om det ska ersättas, eller inte, helt enkelt.

Men det är inte självklart att Nordström ska ersättas?

– Det beror på om man hittar rätt person. Men det är väl naturligtvis ambitionen. Min poäng är egentligen bara att det kommer vara flera som jobbar här. Vi ser framför oss att vi behöver kompetens inom juridik, kommunikation, finansieringsstrukturer, exempelvis.

– Men för min egen del, som har min bas i Stockholm och i det blåa laget, så är det klart att jag gärna ser att kompetensen kompletteras med personer från kanske det röda laget. Och dessutom som har ett bättre kontaktnät i norra Sverige än jag har, säger Alvendal, som tillägger:

– Men jag har också upptäckt att det går snabbt att få. För jag har redan massor av besök inbokade. Och har haft flera möten och diskussioner redan. Med både kommunalråd och företag i flera delar av Sverige. Det är klart att det är jätteviktigt att det blir en legitimitet i arbetet som vi ska göra.

Tidigare regeringar har bland annat haft industrikansler och innovationskatapulter. De kritiserades då av dåvarande oppositionen. Ser du att dina ramar skiljer sig åt, att du kan göra mer?

– Ja, det vågar jag nog påstå, utan att ha exakt i minnet hur uppdragen såg ut tidigare. Jag tror att alla som har läst kommittédirektiven kommer att kunna konstatera att det är lite av ett historiskt uppdrag som ges till industrisamordnare och till det här accelerationskontoret.

– Och jag vet att detta också är utkomsten av efterfrågan från näringslivet, men också erfarenheter, från tidigare. Det vill säga vad var det som fattades, och hur kan vi få det mer effektivt den här gången.

– Så det här är ju ett arbete som jag vet att regeringen har lagt mycket tid och energi på att få fram. Och därmed har det också skapat stora förväntningar. Accelerationskontoret är ett av svaren på efterfrågan som har funnits ifrån många aktörer.

– Och inte bara ifrån de privata företagen. Utan jag vet att frustrationen är minst lika stor inom myndigheter, kring ”Varför ska det ta så lång tid?” Det finns en kultur av att det ska få ta tid. Varför har vi det på det sättet och vad kan man göra åt det om man vill göra det annorlunda?

Räcker mer resurser?

Landshövdingen och partikamraten Lotta Finstorp ställde sig samtidigt frågande till om det i grunden finns så stora problem i tillståndsprocesserna, utan efterfrågar bland annat mer resurser till tillståndsprövande myndigheter för att kunna påskynda processerna. ”De är en del i demokratin, att man ska kunna säga sig sitt.” fortsatte Finstorp.

Kristina Alvendal ser dock flera skruvar som kan dras år.

– Jag ser bland annat att alla delar i tillståndsprocesserna inte hängt med, när politiken ändrat inriktning. Äldre regeringsuppdrag kan styra en myndighet, samtidigt som de går direkt emot inriktningen från nyare uppdrag. Nya lagar följs inte och utvärderas. Det har ingenting med demokrati att göra, utan beror på att vi i Sverige varit alldeles för dåliga på att följa upp beslut som fattats, och om syftena uppfyllts.

{{toplink}}

Hålla i gränsdragningen

Likt samordnaren Peter Larssons uppdrag, trycker Alvendal även på vikten av att tänka bredare kring industrietableringarna utanför tillståndsprocesserna. Förslagen om att ge kommunerna stöd i risktagandet som krävs för att möta upp bland annat bostadsbehoven ser hon som positiva.

– Bostadsmarknaden i Sverige fungerar ju inte, någonstans.

Att ta in de frågorna i kontorets arbete kan dock bli en utmaning, menar Alvendal.

– Men jag tror att vi ändå kommer att behöva beröra den på olika sätt och vis. Det är den del av utmaningen med de här stora satsningarna. Bostäder är ju en del i samhällsbygget. Och alla kuggar i samhällsbygget hänger ju ihop. Ingen vill skapa samhällen dit det bara kommer ensamma män och bor i barackliknande bostäder. Det blir inga trevliga samhällen.

Hon välkomnar därför de tunga lass som dragits i tidigare uppdrag som genomförts, bland annat av Peter Larsson.

– Jag kommer ju inte in i ett vakuum. Utan det har hänt väldigt mycket hela tiden. Det finns mycket saker som vi kan kroka i och ta in i vårt arbete. 

jacob@altinget.se