Politikernas ovana att överdriva skadar förtroendet för politiken
I och med sin avgång kastar Löfven självmant ut sitt parti och Sverige i en situation han för bara några månader sedan beskrev som en allvarlig och oansvarig kris. Och han är inte ensam om den här sortens överdrifter.
Vid det här laget har få, om någon, missat Stefan Löfvens oväntade besked om sin avgång under hösten. Mycket har också hunnit sägas om detta och spekulationerna pågår för fullt om vem som ska ta över samt hur det därefter går med såväl budget som regeringsbildning.
För egen del tänker jag mest att detta är och får vara Socialdemokraternas problem – det har trots allt visat sig att landet klarar sig rätt bra under en övergångsregering, om det nu skulle bli en långvarig sådan. Däremot är det ju intressant att Löfven självmant kastar ut sitt parti och Sverige i en situation han för bara några månader sedan beskrev som en allvarlig kris.
Det är rätt när vi gör det
I samband med försommarens misstroendeomröstning var det som bekant vanligt att höra socialdemokrater kalla det fullständigt ansvarslöst att mitt i en pandemi, och dessutom inte alltför långt ifrån nästa ordinarie val, avsätta en regering utan att med säkerhet veta hur den ska ersättas.
Nu är valet än närmre och trots att vaccinationerna kraftigt förbättrat situationen har ingen blåst ”fara över” avseende pandemin. Tvärtom har regeringen precis förlängt inreseförbudet till Sverige, och föreslagit att covid-19-lagen såväl som serveringslagen förlängs till början på nästa år. Men plötsligt är det alltså helt riskfritt att låta landet förlora sin regering mitt under en pandemi, och därtill riskera ett nyval bara några månader innan nästa ordinarie val.
Överord och skrämselpropaganda
Jag, om någon, har full förståelse för att politiker – även statsministrar – väljer att lämna sina ämbeten i förväg. Jag gjorde det trots allt själv. Däremot har jag betydligt svårare för politiker som i minst sagt skarpa ordalag attackerar eller varnar för sina motståndare och på detta sätt driver fram en ökad polarisering.
Extra illa är det förstås när de genom sitt agerande visar sig vara väl medvetna om att faran i själva verket inte varit lika stor som de beskrivit den. Att vara uppriktigt rädd eller oroad är en sak, att använda överord och skrämselpropaganda en helt annan.
Vanligt grepp
Tyvärr är det ett ganska vanligt grepp, och det använts brett över den politiska skalan. Inom till exempel migrationspolitiken har vi det senaste decenniet sett hur först borgerliga partier och sedan Socialdemokraterna inte bara lagt fram förslag utan också använt samma argumentation som Sverigedemokraterna gällande behov av olika åtstramningar.
I vissa fall har det följt av att partier och dess företrädare bytt åsikt, men alltför ofta har det bara varit resultatet av att de ändrat uppfattning om vad som är acceptabelt att uttrycka.
Överorden om coronahanteringen
Ett annat uttryck för samma slags överord kunde vi se i början av förra sommaren, då borgfreden gällande coronahanteringen bröts. Redan då fick vi en debatt gällande Ebba Buschs användande av uttrycket ”berått mod”, och till viss del även Jimmie Åkessons ”massaker” om regeringens åtgärder.
Då fokuserades främst på det olämpliga i att anklaga regeringen för att högst medvetet ha orsakat tusentals människors död. Själv undrade jag hur dessa anklagelser kunde tas på allvar när de kom från personer som dittills varit tysta. Om de på fullt allvar menade att regeringen borde ha vetat vad som väntade borde väl även oppositionen ha vetat det, och därmed också protesterat högt mot den valda vägen? De hårda orden stämde helt enkelt inte överens med hur man själv hade agerat.
Politik är som bekant en förtroendebransch. Men hur byggs ett starkt och varaktigt förtroende för politiker som svartmålar sådant de själva visat sig fullt kapabla att göra?
Skakig framtid för säkerhetsfrågor – även efter Löfven
Moderaternas radikala skifte väcker internationell uppmärksamhet
