Replik: Social housing är det sista vi i Vänsterpartiet vill ha
Allmännyttans vd har tyvärr missuppfattat situationen. Det är högerns väg som leder till social housing, inte vår. Det skriver Hanna Gedin (V), kandidat till Europaparlamentsvalet.
Allmännyttans vd kritiserar Vänsterpartiet för att vilja skrota ett system för bostadsförsörjning ”som redan fungerar och som bidrar till att fler kan få tillgång till bra bostäder”. Är det dock något som både högern och vänstern, samt forskare, är överens om så är det att dagens system inte fungerar.
Hyresbeståndet krymper
Det råder kronisk bostadsbrist i nästan hela landet. Hyrorna i nyproduktion är alldeles för höga för att ett normalhushåll ska ha råd med dem. Hyresbeståndet krymper som andel och kötiden för att få en överkomlig hyresrätt i storstäderna kan räknas i decennier snarare än år.
Alternativet är att köpa sig in på marknaden. Det tar arton år att spara ihop till kontantinsatsen till en etta i Stockholm om man månadssparar 2 000 kronor i månaden. Bortsett från att alla inte kan spara 2 000 kronor i månaden, så kanske man inte vill flytta hemifrån lagom till sin 40-årsdag. Att bostadsmarknaden inte fungerar för låg- och normalinkomsttagare råder det fullständig enighet kring – den bostadspolitiska debatten handlar om hur det ska lösas.
Högerns alternativ är som vanligt mer marknad. Det räcker inte med att alla bostadsbolag, även offentliga, tvingas att bedriva verksamheten på helt marknadsmässiga villkor där hyrorna också ska vara helt marknadsstyrda.
Social housing en fattigdomsfälla
Ett sådant marknadsbaserat system kommer att leda till chockhöjda hyror, dessutom har inte ett enda land klarat av bostadsförsörjning på det sättet. Stora grupper kommer att bli utan bostad. För dessa grupper bygger staten i stället subventionerade fattigbostäder med krav på låg inkomst, så kallad social housing. Systemet är alltså per definition segregerande. För att bo där måste du vara fattig. De internationella erfarenheterna av att samla alla fattiga på ett ställe förskräcker. Områdena blir fattigdomsfällor med gängvåld och dåliga skolor.
{{toplink}}
Det andra alternativet är att återupprätta den generella bostadspolitiken med offentligt ägda bostadsbolag vars uppdrag är att erbjuda ekonomiskt överkomliga bostäder till alla medborgarna. Det innebär en bostadspolitik med blandade boendeformer, hyresrätter, bostadsrätter och villor. Det ställs inga fattigdomskrav, utan bostadsområden ska ha blandade inkomster och vara öppna för alla. Den självkostnadsprincip som rådde innan den avskaffades av den borgerliga regeringen, ska vara vägledande för hyrorna och hyrorna ska vara förhandlade med hyresgästföreningen.
Allt detta hindras av EU:s regler för statsstöd. Vänsterpartiet kommer att kämpa hårt i EU parlamentet för att öppna upp dessa regler. Det ska också vara tillåtet för länder att välja en självkostnadsprincip för offentligt bostadsbyggande, utan fattigdomskrav. Invändningarna om att affärsmässigheten inte pressat upp hyrorna bygger på trixande med statistiken.
EU-regler lägger krokben
Låt oss citera från Allmännyttans egen hemsida ”Efter regeringsskiftet 1991 förlorade allmännyttan sin ekonomiska särställning och måste agera på samma villkor som de privata bostadsföretagen”. Affärsmässigheten kom alltså långt före allbolagens genomförande. Ser vi till hyresutvecklingen under perioden 1969-2023 är det uppenbart att hyrorna ökat mycket snabbare när affärsmässighet infördes som princip än perioden innan. Hyrorna ligger ungefär 30 procent högre i dag än om vi behållit en generell bostadspolitik och en allmännytta värd namnet.
Vänsterpartiets ambition är att återupprätta Allmännyttans ekonomiska särställning och ta bort de negativa effekterna av 1989 års skattereform. Det förhindras av EU:s regler och därför måste de ändras, så att vanliga människor kan få tillgång till ekonomiskt överkomliga bostäder.
Allmännyttans vd har tyvärr missuppfattat situationen – det är högerns väg som leder till social housing, inte vår. Vår väg är att återupprätta den generella bostadspolitiken. Vi för gärna en diskussion med Allmännyttan om hur det kan gå till i praktiken.
EU-domstolen ska inte ha makten över svenska medielagar
Ta FN:s kritik på allvar, regeringen
