Sverige behöver fler starka gemenskaper
Det meningsfulla i livet, respekten för varje person och insikt om att vi alla ingår i större cirklar, kombinerat med att ledarskap både hålls ansvarigt och möjliggörs, behöver en renässans. Det skriver Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Af Daniel Alm
Föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan
Min far hade stor respekt för byns prost men hade ändå ganska svårt för statskyrkoväldet. Han återkom ofta till den granskning som gjorts hos kyrkoherden i Vetlanda av hans samvete inför militärtjänsten, som en påfrestande erfarenhet.
Statsindividualism råder i Sverige
Auktoritetslogiken var kanske ofta enklare förr. I dag har vi förtroende för institutioner som Skatteverket men inte för dess företrädare. Vi odlar gärna ett politikerförakt, googlar läkarens recept och många pedagoger är uppgivna över att föräldrar agerar som om de själva sett sina barns uppträdanden i klassrummen. Samtidigt ställs enorma krav på dessa ledare.
Det verkar svårt att både respektera skolan och lärarna, politiken och politikerna. Om min far hade svårt för institutionen men uppskattade dess företrädare, kanske vår utmaning i dag är den motsatta? Måste pendeln svänga mellan person och sammanhang? Och finns i detta en del av lösningen på samhällsutmaningarna? Kommer vi alls ha några företrädare utan fungerande institutioner och sammanhang?
Partiföreträdares personliga varumärken verkar viktigare än medlemmarnas gräsrotsengagemang. Den representativa demokratin tycks mest vara en publikdemokrati. Vi behöver ett förnyat engagemang från de många för att samhället ska hålla ihop, men varför är vi så tveksamma till att bygga starka gemenskaper utanför hemmen och kanske också i dem?
Den svenska statsindividualismen, beskriven av forskarna Lars Trägårdh och Henrik Berggren, berör detta. En stark stat och starka individer men helst inte så mycket däremellan. Tilltron till vetenskapliga framsteg kombinerat med betoning på individens utveckling. Vi saknar gemenskaper och därmed den naturliga platsen för sunt ledarskap. Vi försöker ju att vara oberoende. Men kommer vi att kunna lösa klimatutmaningar, politisk instabilitet och motsättningar mellan grupper utan ett gemensamt kontrakt byggt på både respekt för demokratin och för folkvalda?
Alla ingår i större cirklar
Även kristenheten genomgår en metamorfos. Kyrkorna utvärderas utifrån personliga preferenser och åsikters överensstämmelse, mer än som platserna för gemenskap. Samtidigt är kyrkan fortfarande en av få platser där människor kan känna att någon fryser om deras händer, för att citera Bo Bergman. Kyrkan uppskattas för sin medmänsklighet, men inte alltid för sin tro.
Det finns så många meningar men kanske saknar vi mening. Om livet inte har några större värden är det lika bra att bara försöka maximera den egna njutningen och lyckan. Och kanske är det så att meningarna gröper ur meningen utan meningsbärande sammanhang? Det meningsfulla i livet, respekten för varje person och insikt om att vi alla ingår i större cirklar, kombinerat med att ledarskap både hålls ansvarigt och möjliggörs, behöver en renässans. Där finns en framtida väg för ett samhälle som inte är homogent. Vi behöver sträva efter att det som händer leder till något bättre, inte bara konstaterande att det sker. I dag väljer många att analysera, färre gensvarar i engagemang och ännu färre tar ledarskap.
Till viss del kan samma förändring sägas ha skett inom pingströrelsen, även om vi värnar gemenskapen i form av församlingar. När vår rörelse nu samlas till församlingarnas årliga och formella mötesplats Rådslaget, konstaterar vi att vissa delar är gemensamma.
Var tacksam för klassföräldern
Även pingstförsamlingarna skiljer sig dock åt i uttryckssätt och demokratiska former. De är äldre eller nyare, några har tydliga inslag av migration, andra samverkar med flera samfund. De är mer differentierade än förr och det gemensamma Pingst har en särskild uppgift att stötta och förmera deras insatser i samhället. Under Rådslaget fokuseras insatser i särskilt utsatta områden, jämställdhet och globala utmaningar. Samtidigt lyfts bildandet av nya församlingar och ber tillsammans. Vi är samhällstillvända med bön som drivkraft. Vår gemenskap består inte i meningarna men i meningen: Det finns en Gud vars kärlek är grunden till att det är lönt att gå upp på morgonen.
Jag tror att vi ska vara tacksamma för dem som blir klassföräldrar trots fulla agendor, för den som sitter i distriktsstyrelsen trots liten budget och verksamhet. Vi bör vara tacksamma för den som låter sitt ledarskap bygga sammanhanget mer än oberoendet. Och kanske ska inte bara den som fryser om händerna vara glad att det fortfarande finns kristna gemenskaper i Sverige.
Framtidsutmaningarna kräver ett ledarskap som inte kommer vara enkelt att utveckla utan sammanhang.
Var är visionerna för infrastrukturpolitiken, Carlson?
Island har rätt – verka för internationell lagstiftning mot ekocid, regeringen
