Vad menar regeringen är ett effektivt bistånd?
Vi utgår ifrån att regeringen kommer att mäta effektivitet utifrån hur väl målen för biståndet, att minska fattigdom och förtryck, uppfylls, skriver Eva Ekelund, ställföreträdande chef för Act Svenska kyrkan och medlem i det Globala Partnerskapet GPEDC.
Af Eva Ekelund
Ställföreträdande chef för Act Svenska kyrkan och medlem i Coordinating Committee for the Civil Society Partnership for Development Effectiveness (CPDE), civilsamhällesdelen i det Globala Partnerskapet GPEDC
Sverige har under årtionden drivit frågan om effektivitet och resultat i biståndet. Regeringen minskar budgeten för det internationella biståndet, och hävdar att nyttan kommer öka eftersom effektiviteten kommer att öka. Act Svenska kyrkan beklagar den minskade budgeten – varje krona behövs i en tid när överlappande kriser gör behoven större än någonsin. Däremot stöder vi helhjärtat ambitionen att fortsätta driva på för ökad effektivitet som leder till resultat för dem som lever i utsatthet och fattigdom.
Den globala effektivitetsagendan kom till för att förbättra biståndets resultat och effektivisera resursanvändningen. Det fanns flera orsaker till detta, resultaten blir sällan hållbara om inte insatserna utformas utifrån länders och människors egna behov och sammanhang. Eller att mottagarländernas administration blir orimligt betungande när de när hanterar och rapporterar stöd från en lång rad givare och utifrån varje givares specifika krav.
Sverige har varit drivande
Under hela 2000-talet var Sverige drivande för ett mer effektivt och resultatinriktat bistånd med den så kallade Parisagendan, som fokuserade på bistånd mellan stater. Senare bjöds även civilsamhället och andra aktörer in och principerna om utvecklingseffektivitet utvecklades. Dessa bygger på lång erfarenhet och gedigen forskning och betonar att biståndet ska utgå från mänskliga rättigheter, inkluderande partnerskap, transparens, jämställdhet och långsiktigt hållbara resultat. Principerna togs fram i bred samverkan mellan privata sektorn, multilaterala givare, givar- och mottagarländer samt det civila samhället.
Det globala partnerskapet har än idag en unik bredd, och Sverige har hela tiden varit drivande i arbetet. Act Svenska kyrkan har under årtionden spelat en aktiv roll i sammanhanget och sitter idag i styrelsen för civilsamhällesdelen i partnerskapet.
Principerna för utvecklingseffektivitet är en utgångspunkt för de flesta biståndsaktörer, inte minst den svenska politiken, och OECD DAC:s granskningar av biståndet utgår ifrån dem. I den senaste granskningen 2019, fick Sverige genomgående höga omdömen. Principerna utgör därmed det brett gemensamt antagna internationella ramverk som anger hur biståndet ska genomföras för att vara effektivt – till skillnad från OECD DAC-reglerna som anger vad som får rapporteras som bistånd.
Regeringen måste förtydliga
Regeringen behöver förtydliga vad den menar med effektivitet. Oavsett om det är måluppfyllelse eller kostnadseffektivitet som regeringen avser, kan man inte bedöma effektivitet utan att ta tydligt sikte på själva målet som man vill uppnå. Det underlättas inte av att inriktningen för svenskt bistånd nu delvis ändras.
Genom att lägga till syften som inte självklart harmonierar med det övergripande målet för Sveriges bistånd – att stödja människor som lever i fattigdom och förtryck – försvåras möjligheterna att bedöma effektivitet. Är en insats effektiv om den leder till att fler människor i ett visst land får tillgång till hälsovård eller om jämställdheten förbättras eller är den effektiv om den leder till att färre människor flyr till Sverige?
Vi utgår ifrån att regeringen kommer att mäta effektivitet utifrån hur väl målen för biståndet, att minska fattigdom och förtryck, uppfylls. Vi utgår även från att de internationella principerna för utvecklingseffektivitet kommer att vägleda arbetet med att stärka effektiviteten i det svenska utvecklingssamarbetet. Allt annat vore att svika de människor som Sveriges bistånd är avsett att stödja.
Med den högerkonservativa regeringen ökar bostadsbristen
Det är inte för sent för Sverige och Storbritannien att återerövra sitt humanitära rykte
