Amnesty Sverige vill ha utredning efter massiva kritiken

En del av medierapporteringen har visserligen inte varit helt korrekt. Amnesty har inte anklagat Ukraina för krigsbrott, utan brott mot internationell humanitär rätt. Det rör sig heller inte om en regelrätt rapport utan om ett längre pressmeddelande.

Är inte det senare ett av grundproblemen, att ni framför så pass allvarliga anklagelser i ett pressmeddelande? Flera bedömare påpekar att det behövs ett mer gediget underlag för att ens kunna avgöra om det finns grund för era påståenden eller inte.

– Så är det naturligtvis. Vårt enda syfte med att publicera pressmeddelandet var att uppmärksamma den ukrainska civilbefolkningens situation. Det budskapet har inte nått fram. Det har skapat oro och vrede, inte minst i Ukraina, som har drabbats av urskillningslösa ryska attacker. Så jag förstår kritiken och vi har misslyckats i att nå ut med vårt budskap. Avsaknaden av material gör det svårt för en utomstående att värdera uppgifterna, säger Anna Johansson till Altinget.

– Det fanns goda grunder till att vi inte släppte mer information. I vanliga fall publicerar vi även satellitbilder och GPS-koordinater, men det kunde vi inte göra nu. Vi måste skydda vittnen från eventuella hämndaktioner och vi ville inte ge ryska styrkor tips om var de kan attackera.

Kritikstorm

När Amnesty International den 4 augusti släppte sitt pressmeddelande möttes det av en kritikstorm. Den ukrainska sidans taktik bryter mot internationell humanitär rätt och äventyrar civilas säkerhet, var Amnestys budskap. 

Amnesty Ukrainas generalsekreterare Oksana Pokaltjuk lämnade sin post, bland annat i protest mot att hennes egen avdelning aldrig involverades i arbetet. The Times har i en ledare uppmanat allmänheten att sluta ge till organisationen. 

”Hjälper Putin”

I Sverige har exempelvis Liberalernas Fredrik Malm gått hårt åt organisationen och skriver i Expressen att den hjälper Putin att rättfärdiga sina brott. Rysslands propagandamaskin var heller inte sen att använda sig av uppgifterna.

Amnesty Sverige har förlorat 1 000 medlemmar på en vecka. Totalt sett har organisationen 110 000 medlemmar. 

Är det då ansvarsfullt att publicera så allvarliga anklagelser, när utomstående inte kan se vilka uppgifter som underbygger dem?

– Jag förstår som sagt kritiken. Vi inom Amnesty Sverige är en av flera nationella sektioner som har tagit initiativ till intern utredning.

När kan en sådan utredning dra i gång?

– Jag hoppas så snart som möjligt men det diskuteras just nu på internationell nivå.

Pågår det någon diskussion internt om att släppa mer av bakgrundsmaterialet, uppgifter som inte riskerar människoliv?

– Ja, det förs även en sådan diskussion internationellt, men jag kan inte i nuläget säga om eller i så fall när.

Finns det någon självkritik gällande själva innehållet i det ni hittills har publicerat? Ni verkar mest beklaga att det har landat fel?

– Amnestys uppdrag är ju att värna folkrätten och den internationella humanitära rätten. Det är ju flera principer som står på spel. Att Ukraina har rätt att försvara sig är det ingen tvekan om och det har även Amnesty varit tydlig med.

– Men att ett land har rätt att försvara sig betyder inte att det har rätt att bryta mot den internationella humanitära rätten. Därför måste diskussionen även gälla Ukrainas agerande, annars skulle det innebära att vi gav Ukraina carte blanche oavsett hur landet väljer att agera.  

– Men det finns anledning att vara självkritisk kring vår interna förankring har sett ut i organisationen. Jag som generalsekreterare för Amnesty Sverige hade önskat mig en bättre förankring. 

Putin vill utplåna Ukraina från kartan, Ryssland attackerar urskillningslöst civila mål. Massakern i Butja är välkänd. På Amnesty låter det som om civilbefolkningen inte hade attackerats om bara Ukrainas trupper hade hållit sig till skogsdungar och öppna fält. Är det rimligt?

– Det visar återigen att vi inte har nått fram. Vi var inte på plats för att utreda Ukraina, utan för att undersöka rapporter om kränkningar och krigsbrott som Ryssland ansvarar för. När vi fanns på plats bevittnade vi en rad saker på den ukrainska sidan som behövde undersökas.

– I ett samhälle kunde vi bevittna hur armerade fordon ställts upp och en militärbas hade etablerats i ett bostadsområde där det bodde barnfamiljer. Men det är den ukrainska civilbefolkningen som har drabbats av urskillningslösa attacker, med klusterbomber och annat.

Som försvarande part för man kriget där attackerna sker, sade överstelöjtnant Joakim Paasikivi i Studio ett. Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, sade till Expressen att er kritik är lite för kategorisk och överdriven. ”Om man försvarar sitt eget land så är man hänvisad till att göra detta från de platser som är aktuella, det är inte säkert att det är fält och skogar där det inte finns några civila.” 

– Så är det, men återigen: Jag förstår som sagt att det är svårt att värdera den knapphändiga informationen i pressmeddelandet. Men det är viktigt att säga att de situationer vi pratar om inte handlade om urban krigsföring. I sådana fall hade det varit svårare att bedöma om det fanns hållbara alternativ. Det handlar heller inte om strider vid fronten.

I pressmeddelandet skrev ni att det är ”ett mönster” att Ukraina utsätter civila för risk. Har ni täckning för det?

– Det vi har dokumenterat handlar om 19 platser och 24 tillfällen. Sedan blir förstås diskussionen om man ska kalla det för ett mönster eller för något annat.

Professorn i folkrätt Mark Klamberg skriver i Dagens Nyheter, apropå att trupp använder sig av en skola: ”I tillstånd av krig där stora mängder soldater behöver härbärgeras kan det vara både lämpligt och tillåtet om skolan dessförinnan tömts på civilpersoner.” 

– Det vi avser är bland annat att de hade upprättat en bas i en skola, och att skolan var omringad av hus där civilbefolkningen bodde kvar.

Ukraina har uppmanat civila att evakuera vissa områden, de har också erbjudit hjälp till civila att lämna. Om jag inte missförstår så är det heller inte förenligt med internationell humanitär rätt att tvångsevakuera dem som inte vill fly. Hur tänker ni kring det?

– Absolut så är det, och ukrainska styrkor har utfört evakuering i många fall. Men vi pratar inte om hur Ukraina agerar generellt, utan om ett antal specifika fall. Vi har lämnat detaljerad dokumentation till den ukrainska regeringen. 

Leder inte era påståenden till en sorts moraliskt jämställande av angripande och försvarande part?

– Nej, vi är väldigt noga med att det är Ryssland som har attackerat och invaderat Ukraina, det är Ryssland som har brutit mot folkrätten och mot FN-stadgan. Ukraina har både en rätt och en skyldighet att försvara sig.

– Om man tittar på alla våra rapporter och pressmeddelanden sedan februari, så är det ett 30-tal som handlar om Ryssland. Det här är den första om den ukrainska sidan.

Kände ni till pressmeddelandet och innehållet i det i förväg?

– Man ska komma ihåg att vi är en global organisation som producerar pressmeddelanden hela tiden. Så ja, vi visste att det skulle komma ett pressmeddelande om Ukraina. Men nej, vi hade inte sett innehållet i förväg. Jag kan erkänna att jag som generalsekreterare för Amnesty Sverige gärna hade sett att det hela var bättre förankrat.

Förra året fick ni efter hård kritik för och tvingades backa från beslutet att frånta den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj hans status som samvetsfånge. Har ni någon form av systemfel inom Amnesty?

– Nej, jag håller inte med om att vi har något systemfel. Men vi har ett stort och ambitiöst uppdrag att bevaka, utreda och agera på människorättskränkningar i hela världen. Vi har också tung kapacitet att utföra det uppdraget. Men det ställer naturligtvis höga krav på oss, att vi klarar av att upprätthålla vårt oberoende och arbetar med stränga beviskrav.

Författaren Per Wästberg, som var med och grundade Amnesty Sverige 1964, sade upp sitt medlemskap häromdagen på grund av Ukrainahanteringen. Hur ser du på det?

– Jag tycker att det är jättetråkigt. Jag vill gärna ha en dialog med honom själv och höra hans resonemang, för hittills har jag bara sett uppgifterna i medier.

Kommer ni att lyfta frågan om huruvida Amnesty Internationals generalsekreterare Agnès Callamard kan sitta kvar eller inte?

– Nej, det är en fråga för vår internationella styrelse.

anders@altinget.se