Bo Rothstein: Opartiska myndigheter byggde tilliten – inte svenska värderingar

För att hitta rätt medicin mot den demokratiska erosionen krävs rätt diagnos. Så vi börjar med hans analys av vad som har gjort Sverige framgångsrikt. Seniorprofessor Bo Rothstein tror inte på kulturella förklaringar, inte heller på talet om ”svenska värderingar”.

Det få talar om är att svensk förvaltning var korrupt, eller ”försumpad” som en fransk adelsman beskrev det, fram tills vi genomförde en rad institutionella reformer vid mitten av 1800-talet.

– Opartiska institutioner i form av skattemyndigheter, domstolar och förvaltningsmyndigheter är helt centrala för demokratin. När vi mäter förtroende så har de demokratiska institutionerna som riksdag, regering och facken ett lägre förtroende än de institutioner där vi inte väljer representanterna: domstolar, polis och universitet, säger Bo Rothstein till Altinget.

Inom statsvetenskapen talar man om sekvensproblematiken, att det spelar roll i vilken ordning ett land demokratiseras. Först en fungerande, opartisk statsapparat. Därefter fria, demokratiska val.

– Alla de Nordvästeuropeiska elitdemokratierna fick någorlunda ordning på statsförvaltningen innan de införde allmänna val, säger Bo Rothstein.

Putnam hyllade civilsamhället

Det är med sitt fokus på institutionernas opartiskhet och professionalitet som han skiljer sig åt från forskarkollegan Robert Putnam, som med sin bok ”Den fungerande demokratin” i början av 1990-talet pekade på frivilliga föreningar som den enhet där förtroende och tillit skapas.

– Vi drog samma slutsats, att socialt kapital har ett positivt värde. Men vi var oeniga om hur det skapas. Han menar att det sker genom att folk är aktiva i olika frivillorganisationer. Han blev nästan ihjälkramad av Folkrörelsesverige.

Bara det att Bo Rothstein inte kunde hitta någon empiri som stödjer detta. Däremot började han och några kollegor att jämföra mått på korruption med graden av social tillit.

– Då small det till som bara den, där fanns ett starkt samband. De som litade på de offentliga institutionerna litade också mer på andra människor. Så vi vände på Putnams slutsatser och sade att tillit och socialt kapital skapas inte nerifrån, det skapas uppifrån. 

Opartiska myndigheter avgörande

Det är därför Bo Rothstein sätter myndigheter och förvaltning under luppen. Det är där som tilliten skapas, den samhälleliga grundbult som fått ge namn åt boken (Fri tanke förlag). Och det är denna grundbult som Bo Rothstein ser som hotad i och med att samhällsklyftorna växer.

– Jag tror att populismen drivs mycket av en dramatiskt ökande social och ekonomisk ojämlikhet. Vi har ett sådant populistparti i Sverige, vi har dem också i Ungern, Polen och Italien. Vi har Trumpismen – och Indien ska vi inte tala om.

Varnar för ojämlikheten

Han nämner hur Världsbanken, IMF, OECD och World Economic Forum alla säger att de nivåer vi har nått på ekonomisk ojämlikhet inte är hållbara. En reaktion mot detta är att folk känner sig översprungna, övergivna, inte lyssnade på.

– Den ekonomiska och politiska eliten har seglat iväg. Jag skriver inte det i boken, men jag tror inte att det är bra att man numera kan bli fabulöst rik på politik i Sverige. Det kunde man inte fram till och med Ingvar Carlsson.

– Jag unnar dem ett behagligt övre medelklassliv när de klivit av. Men 400 miljoner som Göran Persson sägs vara god för, eller Björn Rosengren och Pär Nuder... Jag tror inte att det är bra. 

Hans motmedel är vad han kallar den liberala socialismen, inspirerad av den italienske socialisten Carlo Rosselli och socialdemokraten Gustav Möller. De var övertygade om att man behöver kombinera liberalismens värnande av individens autonomi, medborgerliga rättigheter och demokrati med socialismens fokus på social och ekonomisk rättvisa.

Ett steg på vägen är företag som ägs och styrs demokratiskt av personalen. Bo Rothstein och Daniel Suhonen presenterade nyligen förslaget på DN debatt. Få verkar ha noterat att det finns med ett liknande i Tidöavtalet: ”Ägarskiften inom såväl familjeföretag som till personal bör förenklas och underlättas för att inte livskraftiga företag ska läggas ned i onödan.”

Kan hjälpa på landsbygden

Bo Rothstein pekar på att den här lösningen finns i USA och Storbritannien. Ungefär var tionde anställd i USA arbetar i ett sådant personalägt företag, och båda partierna omhuldar dem. 

– Republikanerna i USA ser personalägda företag som en sorts realiserande av den amerikanska drömmen, Demokraterna ser det som en sorts demokratisk socialism, säger Bo Rothstein.

Han berättar att tjänstemän som jobbar med näringslivsutveckling på länsstyrelserna ger ungefär samma bild av behovet. Det finns många medelstora företag, särskilt i glesbygden, som går väldigt bra. Ägaren är till åren kommen och lite trött. Barnen är balettdansöser i Paris eller it-utvecklare i New York och helt ointresserade av att driva trävarufirman vidare.

– Ägaren är överens med de anställda om en sådan här modell. Han vill inte sälja till någon riskkapitalist eller en konkurrent. Nu är det i stället stor risk att företaget tvingas lägga ner, för att vi inte har någon sådan här fungerande modell i Sverige.

Medan producentkooperativen i Sverige omsätter cirka 500 miljarder per år, så har vi nästan inga löntagarkooperativ enligt den modellen. Vår lagstiftning på området är den minst gynnsamma i EU, säger han.

– De som arbetar i företaget skulle kunna komma överens med ägarna om att köpa företaget med företagets tillgångar och kommande vinster som säkerhet. Ungefär som när man köper en bostadsrätt. Men det är förbjudet i Sverige.

Vad säger du till den som tror att detta är löntagarfonder 2.0?

– Löntagarfonderna är rena motsatsen till vad jag menar. Den här modellen går ut på att det inte är kapitalet som har makten i företaget, utan arbetet. Löntagarfonderna byggde ju på en sorts urkapitalistisk idé om att det är innehav av kapital som ska ge makt. Enda skillnaden var att det centrala facket skulle äga kapitalet. Den modell jag presenterar är dessutom frivillig och en väldigt gradvis modell. Jag tänker mig ingen revolution.

Han lägger till att om fackföreningar, center- och vänsterpolitiker hade varit på tårna i början på 90-talet, så hade vi i dag kunnat ha haft tusentals personalkooperativ i stället för riskkapitalister i förskolor, vårdcentraler och äldreboenden.

– Ett problem är att LO är en stark motståndare, av det enkla skälet att om de anställda har makten över sitt eget företag så behövs ingen fackförening.

Ger mer i pension

Det stora namnet i den internationella forskningen om löntagarkooperativen är Harvardekonomen Richard Freeman. Han har studerat dem i 40 år i USA.

– De är mer produktiva, betalar högre löner och har väldigt mycket större utbetalningar vid pension. Freeman lade 2015 fram en rapport till LO, som jag fick tag på. Jag frågade honom. ”Vad sa LO?” ”De var artiga och trevliga, men Karl-Peter Thorwaldsson sade att ’Det här kommer vi aldrig att göra’”.

– Fackföreningarna bygger på att det är de som bestämmer lönevillkoren. Kommer det pengar direkt från företaget, så kommer folk att undra vad de ska med fackföreningar till.

Han tror att det skulle finnas ett utrymme för fackföreningar även i sådana här företag, men kanske mer som skydd för enskilda som känner sig trakasserade eller förfördelade. Men de skulle inte fylla den funktion som de gör nu.

Är du inte orolig för att den svenska modellen faller då?

– Vad som nu finns kvar av den? Man kan ha den typen av lönebildning ändå, men den har ju inte hjälpt mot den dramatiskt ökade ojämlikheten i Sverige.

Vi har några kapitalägare som drar i väg, men lönemässigt har väl inte klyftorna i Sverige ökat så dramatiskt?

– Vi har inte fått en så mycket större lönespridning, men när det gäller de pengar som folk har att göra av med har klyftorna ökat dramatiskt. Skillnaden i reallöner har ökat med 30 procent på 20 år. Men kapitalvinsterna har ökat med det femdubbla.

Den regering som vill pressa ihop den bilden får väl ett problem? Efter valutaavregleringarna kan kapitalet fly landet med ett knapptryck?

– Det finns sju-åtta länder som i dag har en lägre Gini-koefficient än Sverige, men där kapitalet ändå inte rymmer. Så jag är tveksam till om det stämmer. De kommer alltid att flytta produktionen dit där det är billigare och det enda vi kan konkurrera med är kompetens, säger Bo Rothstein.

Vi går tillbaka till sekvensfrågan. Du skriver om demokratins tillbakagång i världen. Borde man i biståndspolitiken ha fokuserat mer på att hjälpa länder att bygga fungerande statsapparater och först därefter införa allmänna val?

– 2015 lade jag och min kollega fram en rapport med det innehållet för Expertmyndigheten för biståndsanalys (EBA). Vi argumenterade inte mot demokrati, men vi sade att demokrati utan en välfungerande statsapparat och oberoende domstolar kommer inte att leverera mänsklig välfärd. Punkt.

– Men tanken sitter djupt, att om man bara får val och demokrati så ska saker och ting lösa sig. Det är bara att titta på Irak eller alla länder i Afrika – och naturligtvis den fullständiga kollapsen för detta tankesätt i Afghanistan. Det är inte så det fungerar.

Osexigt med stöd till förvaltning

Han hade hoppats på att få presentera sina resultat för dåvarande biståndsminister Isabella Lövin (MP).

– Jag träffade hennes statssekreterare. Hon sade ungefär att ”Vi tror att ni har rätt, men det här går inte att sälja politiskt”. Demokrati går att sälja politiskt. Men stöd till lantmäteriet, Skatteverket och förvaltningen är, som jag minns hennes ord, ”inte lika sexigt”. Så det har varit trögt att få stöd för detta. Men jag är inte politisk aktivist, jag är forskare, säger Bo Rothstein.

anders@altinget.se