Demokratidagarna – Jan Scherman efterlyser demokratisk reflex

Demokratin och friheten är satt under hård press globalt sedan 2006. Senaste årsrapporten från Freedom house bara bekräftar den oroväckande recession som har pågått 16 år i rad. 

{{toplink}}

Demokratidagarna i Nynäshamn kommer inte att vända den negativa utvecklingen, men det finns en poäng med att visa på angelägenheten och hur brant uppförsbacken är.

Oroande tecken även i Sverige

I sin programserie för SVT, Länge leve demokratin (2018), sa Jan Scherman att han för första gången inte kände sig helt säker på att demokratin kommer att överleva i Sverige. 

Hur ser du på utvecklingen i Sverige sedan dess?

– Nu har det gått fyra år sedan den visades och tyvärr är frågan i dag självklar för de allra flesta. När idén till programserien föddes 2016 på sommaren och vi knackade på dörren hos SVT, så var första frågan. ”Är demokratin hotad? Det får du nog ta och dokumentera tydligt.” Då var det inte en fråga på dagordningen, säger Jan Scherman till Altinget.

– Ja, demokratin är hotad och utvecklingen har tyvärr gått åt fel håll. Det har inte bara att göra med saker som händer i Polen, Ungern, Tjeckien, Donald Trump eller Rysslands avskyvärda anfallskrig mot Ukraina. Utan det har att göra med exakt det jag försökte prata om då. Det pågår en långsam demontering av de grundläggande fri- och rättigheter som konstituerar demokratin.

I Sverige också?

– I Sverige ser vi hur man just nu med goda avsikter är beredd att tumma på mötes- och yttrandefrihet. Det kan man tycka är motiverat, att man inte ska kränka religioner och bränna böcker. Men det är precis de stegen som är farliga. Börjar man vandra den vägen så finns det ytterst sällan någon återvändo.

– Attackerna mot Public Service och dess självständighet är fler än någonsin. Vi ser i eskalerande takt hat, hot våld som börjar på nätet och leder till handgripligheter – både från höger och från vänster. Allt detta är vad jag kallar det lågoktaniga kriget mot demokratin. Det har inte avtagit, det har eskalerat.

Sett i det globala sammanhanget, vad kan svenskt civilsamhälle bidra med?

– Det finns inte en enda sak att göra, för då hade någon sagt det för längesedan. Det krävs en genomgripande mobilisering av civilsamhällets alla organisationer. Alla måste fråga sig själv vad kan vi göra, vilka krav ska vi driva? Det handlar om att fundera över sin egen demokratiska reflex. 

– Det är så lätt att hålla med om att man inte ska demonstrera i utsatta områden, framför kyrkor, synagogor eller minareter. Men fundera över vad är nästa steg? Vad innebär det? Den demokratiska reflexen borde vara att vår yttrandefrihet, mötesfrihet och rösträtt ska förstärkas – utökas. Konsekvenserna riskerar annars att bli förödande.

Vad skulle den mobiliseringen kunna innebära mer konkret?

– Mobiliseringens konkretion måste vara att ta hand om hus och mötesplatser som civilsamhällets organisationer har till sitt förfogande. Och att fundera över hur till exempel Scouterna, Lottakåren och Bygdegårdarna kan använda sina resurser för att vara med i ett landsomfattande rådslag om att förstärka demokratin. Den måste befinna sig i rörelse. Den har stagnerat i sina former tycker jag. För att man lite liknöjt tyckte att det här är perfekt, så ska det vara.

– Partierna behöver också rannsaka sig kring hur de är organiserade. De är toppstyrda, de tappar medlemmar. De har inte fler medlemmar än vad som tittar på Helgmålsringning i SVT. Det är inget fel på Helgmålsringning, men vi måste se till att det finns en mångfald i engagemanget.

Hat, hot och krympande utrymme är egentligen inte unikt för civilsamhället. Människor i alla samhällssektorer drabbas. Varför fokus på just civilsamhället?

– Jag tycker att civilsamhället i långa stycken har enormt fina verksamheter och i stor utsträckning bär vår demokrati. Fokus har lite ensidigt legat på vissa företeelser, som politiska partier och fackliga organisationer.

– Jag är sedan två år ambassadör i Filipstad där jag föddes. Där finns en organisation som heter Filipstadsföretag i samverkan. Vilka står där med kaffevagnar och korvgrytor när man samlar människor på Stora torg i samband med företagardagar? Det är Lottakåren. Det har en helt avgörande betydelse och den sortens positiva krafter behöver mer ljus på sig.

Nu är civilsamhället inte någon enhetlig kategori, men nämn någonting man kan göra bättre?

– Man kan använda sin kraft till att, utan direktiv, diskutera demokratins läge. Vad anser Scouterna och Bygdegårdarna behöver göras? Inte minst utifrån sin lokala utgångspunkt, för den glöms lätt bort. Alla måste till fullo inse att jag som individ har ett ansvar.

– Sedan tycker jag att man ska komma ihåg att om vi tar ett steg på vägen mot en ny inskränkning, så finns det inget steg tillbaka. Glöm inte bort att konstnären Carl-Johan De Geer i slutet av 60-talet blev straffad för att han skrev ”Vägra vapen. Skända flaggan. Kuken”. Det är ett av få tillfällen på länge där lagstiftningen ändrades i rätt riktning. Yttrandefriheten är provocerande och måste få vara det. Och demokratin ska inte möta det med diktaturens medel, som förbud och inskränkningar.

I samband med Länge leve demokratin sa du i en intervju med facktidningen Journalisten att ”En misstro mellan makt och medier är hälsosamt, men misstron har tippat över kanten.” Vad menade du med det?

– Den som granskar makten hamnar nästan per definition i någon form av konflikt med den som granskas. Det är sunt. Men det riskerar att komma till lägen där den konflikten blir osund.

Hur då?

– När mediekonsumenten, den egentliga uppdragsgivaren, börjar misstro medierna för att avsiktligt vinkla för att tillfredsställa en egen agenda, att det är förtäckta åsiktsbudskap, eller att det orkestreras av makten som också vill driva sina åsikter och låter påskina att det är sakliga och opartiska nyheter.

– Vi är i det gränslandet nu, och det yttrar sig på flera sätt. Partierna skaffar sig kadrar av pressekreterare och kommunikatörer. Det finns en och en halv riksdag av kommunikatörer kring Rosenbad och riksdagen. Det tycker jag är en sorts sjukdomssymptom, som bottnar i maktens behov av att få sätta dagordningen. Och i frustrationen av den konflikt som tippat över, så tar man hand om agendasättandet i helt annan utsträckning än tidigare. Det gäller även företag.

Nu är du med och arrangerar Demokratidagarna, men kommer du att göra någon uppföljning av teveserien?

– Ja, jag har precis fått ett formellt klartecken på uppföljningen, som Storyfire kommer att producera. Det blir en biofilm på 90 minuter och jag har ett avtal med Folkets hus och parker, som är Sveriges största biografkedja. Tanken är också göra tre lite kortare dokumentärer avsedda för teve.

– I paketet ingår samarbete med Folket hus och parker och, hoppas jag, fler organisationer i civilsamhället. Under 2023 kommer vi att hålla rådslag för att få upp förslag på hur demokratin inte bara ska försvaras utan också utvecklas.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina sänker sedan den 24 februari en ny järnridå över världen. Tror du att detta kommer att påverka den svenska demokratin?

– Ja, jag ska inte föregripa Novusundersökningen vi ska presentera på torsdagen. Men en inte alltför kvalificerad gissning är att kriget har fått fler att inse vikten av att demokratin försvaras.

– Sedan tror jag att stora reformer behöver tid och reflektion i demokratins namn. Trycket på att fatta snabba beslut kan bekymra mig. Natodebatten är ett sådant exempel. En av demokratins styrkor, som ofta kritiseras, är att den kräver tid för reflektion. Men det är sällan som det är så väldigt bråttom, även om alla nästan alltid tycker det.

Man kan invända att inte gå med i Nato har fått en helt annan innebörd efter den 24 februari? Ett nej blir inte status quo, utan ett nytt beslut?

– Absolut, men det är inte per definition fel beslut. Väldigt få har tagit sig an uppgiften att stärka och utveckla alliansfriheten, eller medlemskapet inom EU. Nu ställs Nato mot nej. Jag tycker inte att det är tillräckligt. Jag tycker att det är viktigt att man i en demokratisk beslutsprocess också håller beslutet öppet. Det stämmer att verkligheten har förändrats. Det har den gjort tidigare i historien också, men det betyder inte att vi bara har ett alternativ.

anders@altinget.se