”Finansieringen är helt irrelevant för frågan”
När den tid som spenderas med barn beskrivs som en samhällskostnad etableras utgångspunkten att medborgarna hör hemma på jobbet. Den synen vänder jag mig starkt emot. Om det offentliga vill ta tiden i anspråk bör ett första steg vara att erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor, skriver Paula Bieler Eriksson i en slutreplik.
I sin replik hävdar Kajsa Dovstad att jag ”bortser från” hur föräldrapenningen finansieras. Det stämmer att jag lämnar frågan därhän, men inte av ignorans.
En anledning är att jag inte motsätter mig en översyn ur den vinkeln. Precis som Dovstad nämner kan jag till exempel tänka mig en låneform, inte minst för att möjliggöra en tidigare familjebildning. Jag är också öppen för en högre andel självfinansierad ledighet, men i så fall förväntar jag mig motsvarande arbetsavgiftssänkningar och lönepåslag. Som del i vårt socialförsäkringssystem baseras ju föräldrapenningen faktiskt på föräldrarnas arbetsinkomster. Det är alltså inte så enkelt som att ledigheten helt bekostas av andra.
”Faktiskt helt irrelevant”
Huvudanledningen till att jag inte tar upp finansieringen är dock att det faktiskt är helt irrelevant för frågan om lämpligheten i att använda samhällets behov av vårdpersonal som argument i en diskussion om föräldraförsäkringens längd. Hur man än vänder och vrider på det handlar det nämligen just om att Dovstad lyfter behovet av arbetskraft inom välfärden som motivering till mindre föräldraledighet. Hon må anse det ok att stanna hemma för egna pengar, men samtidigt är hon tydlig med att det är ledigheten – betald eller ej – som orsakar personalbrist, och som därför behöver åtgärdas.
Förbättrade möjligheter
För Dovstad är det tydligen märkligt att jag ifrågasätter ett argument om jag inte också ifrågasätter slutsatsen. Men hur vi argumenterar spelar roll. När den tid som spenderas med barn beskrivs som en samhällskostnad etableras utgångspunkten att medborgarna hör hemma på jobbet. Den synen på individer, som i första hand kuggar i samhällsmaskineriet, vänder jag mig starkt emot.
I stället ser jag var och ens tid som hennes egen, fri att fördela efter egna prioriteringar. Om det offentliga vill ta den tiden i anspråk bör ett första steg vara att erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor. Och vem vet – kanske förbättrade möjligheter att kombinera familje- och arbetsliv löser bristen mer effektivt än försämrade dito.
Förbättra förutsättningarna för idéburna skolor
Bristfällig hantering av skadestånd av JK
