"Forskningsresultaten om ålen måste få genomslag"
DEBATT. Vi delar alltså synen att läget för ålen är allvarligt och att forskning är viktigt. Men forskningsresultaten måste få genomslag i verkligheten, och där finns uppenbarligen ingen samsyn, skriver Älvräddarnas Christer Borg och Ingemar Alenäs i en replik till vattenkraftbolagen.
Ingemar Alenäs, ekologikonsult
Christer Borg, generalsekreterare Älvräddarnas Samorganisation
Att de flesta ålar stannar och växer upp vid våra kuster och att de som finns i våra reglerade vattendrag har flyttats dit genom import beror på att i princip alla vattendrag i Sverige är igenproppade med dammar, i de flesta fall dammar för vattenkraftsändamål.
Ålimport billig metod
Under normala förhållanden, det vill säga så som det sett ut från istidens slut tills att dammarna byggdes i början på 1900- talet, så kunde enorma mängder ål för egen maskin ta sig till våra sötvatten. Men istället för att hjälpa ålynglen förbi kraftverksdammarna med ålyngelledare, en gammal välbeprövad och billig metod, importerar man ål från andra ställen i Europa. Och försöker slå blå dunster i ögonen på läsaren genom att mellan raderna få det att se ut som att ålen är en naturligt kustetablerad fisk.
De 2,8 miljoner engelska ålyngel som sätts ut på västkusten matas med foder och förlorar sin naturliga rädsla för predatorer. Ålyngel som i dag tvingas växa upp i havet blir hanålar och vandrar till Sargassohavet vid en längd av 35-46 cm. Ålyngel som växer upp i våra sjöar blir stora honålar och vandrar ut vid en längd av 50-100 cm. Upp till 90-95 procent är honor i svenska vatten enligt Krafttag Ål själva, och de vuxna honålarna från Sveriges sjöar är därmed särskilt viktiga för ålbeståndets balans och fortlevnad.
Ålhonorna slaktas i turbinerna
Statistik från Fiskeriverket säger att det förr årligen vandrade upp över en miljon ålyngel i Lagan vilket pekar på att det vandrade ut 100 000 honålar från Lagans vattensystem och liknande antal från Ätran. Under hösten år 2017 har Uniper lyft 268 ålhonor förbi det lutande gallret vid Ätrafors, men vid deras anläggningar uppströms slaktas ålhonorna fortfarande av kraftverksgaller och turbiner, vilket de sorgliga bilderna på döda ålhonor från Yngeredsfors visar.
Utsättningspolicyn i kombination med att man inte bygger fingaller såsom i Ätrafors i övriga kraftverk leder därmed ofelbart till ålens undergång. De fysiska avledarna i form av lutande galler vid Ätrafors har visat sig vara en utmärkt metod som räddar de vuxna utvandrande ålarna och till och med ökar energiproduktionen. Varför fortsätter inte bolagen med sådana åtgärder i Ätran och andra vattendrag med jämförbara storlekar på kraftverken? Trots att det gått nio år sedan de goda resultaten i Ätrafors, så har Uniper inte gjort ett skapandes grand i sina fyra kraftverk uppströms.
Kraftbolagen stannar vid teorin
Däremot deltar kraftbolagen gärna i teoretiska forskningsprojekt där diskussioner ersätter åtgärder i verkligheten. Exemplen på dessa är många, till exempel ”LIV i Dalälven” som hade slutseminarium nyss, eller det 10-åriga projektet i Ljusnan som avslutades med att dåvarande ansvarig på Fortum lämnade sista mötet med orden ”Gud förbjude att vi måste bygga fiskvägar”.
Kraftbolagen avvaktar alltid utan undantag att göra åtgärder i kraftverken, och de förlitar sig på att rättskraften i de gamla otidsenliga tillstånden ska skydda ägarna mot väl motiverade och ofta också väl genomstuderade miljöanpassningar.
Vill bara visa god vilja
Vi hävdar alltså på goda grunder att kraftbolagen inte gör ett dyft mer än vad lagen kräver, under tiden deltar man gärna i givetvis väl motiverade forskningsprojekt, för att kunna visa upp sin goda vilja – vilken, med handen på hjärtat, inte finns när det kommer till kritan.
Så ska förlossningsvården bli bättre
"Släpp taximarknaden fri – skapa tusentals jobb"
