Kanske hade den gröna revolutionen i norr gynnats av ett nej till Kallak-bolaget
Stamnät, vindkraft och gruvor – det är mycket som ska ske i norra Sverige under de kommande åren. Just därför kanske det hade varit strategiskt av regeringen att säga nej till Kallak.
Stamnätsledningar ska dras, vindkraftsparker byggas och nya gruvor öppnas. Det är otroligt mycket som måste ske i norra Sverige under de kommande åren om den gröna (industri-)omställningen ska bli den framgångssaga som många hoppas på. Detta innebär samtidigt att det är en lång rad komplicerade konflikter kring markanvändning och naturresurser som väntar. Och redan nu går allt, det vill säga miljötillståndsprocesserna, på tok för långsamt enligt bolagen.
Pressen på regeringen att få tillståndskvarnarna att mala snabbare, och samtidigt lyckas hålla sina högtidliga löften om fortsatt tuffa miljökrav, är jättestor. Att i det läget välja att blåsa till strid med landets alla samebyar och hela miljörörelsen kanske inte är det mest väl övervägda som näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) har gjort. För regeringens beslut om att bevilja Jokkmokk Iron Mines bearbetningskoncession i Kallak uppfattas inte som något annat än en stridsförklaring i flera läger.
Thorwaldsson var påfallande snabb med att sätta tonen i hela gruvfrågan när han tillträdde som näringsminister i S-regeringen i slutet av förra året. Knappt hade han fått sitt nya skrivbord på departementet, så gjorde han sitt välciterade uttalande om att Socialdemokraterna älskar gruvor. Kanske målade regeringen in sig i ett Kallak-hörn redan där.
Vikten av visa att man kan säga nej
Räknar regeringen med vilja till dialog, konstruktiva samtal, förhandlingar och samarbete när den gröna revolutionen ska rullas ut över markerna i norr – istället för processer, protester, överklaganden och aktioner – då hade det varit en start att säga nej till Kallak. För det är enklare för exempelvis en sameby att då och då säga ja, om man vet att den andra parten i vissa lägen lyssnar på argumenten för ett nej.
Och oavsett om man älskar gruvor eller ej, argumenten för att säga nej till en järnmalmsgruva i Kallak är inte svåra att hitta eller försvara. Det visar myndigheternas motstånd och det visar inte minst den skakiga konstruktionen med ett antal villkor som regeringen satte upp för att kunna säga ja till bearbetningskoncessionen.
Enligt näringsminister Thorwaldsson visar villkoren, eller ”ska-kraven”, att regeringen tagit hänsyn till samernas intressen. Men vid pressträffen när Kallak-beslutet presenterades gavs inga tydliga svar på vad som händer om bolaget inte följer villkoren, villkor som är helt beroende av att samebyarna samarbetar. Frågan om hur regeringen kan ställa krav på bolaget som förutsätter att samebyarna samarbetar, utan att samebyarna ens är vidtalade, är också fortsatt obesvarad. Från Svenska samernas riksförbund kallades hanteringen för ”respektlös”.
Elefanterna vid pressträffen
Vid pressträffen när Kallak-beslutet presenterades var Karl-Petter Thorwaldsson ensam. Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) var inte med för att förklara och försvara beslutet. En annan elefant i rummet var kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S), ansvarig minister för samiska frågor och för den samiska sanningskommissionen för försoning och upprättelse.
Kommissionens direktiv kom på plats under förra kulturministern Amanda Lind (MP), men står fortsatt utan ledamöter. Det är oklart när kommissionen ska vara igång, men man kan väl konstatera att Kallak-beslutet inte direkt krattat manegen för arbetet.
Hur hade fallet Scouterna bedömts med de föreslagna demokratikriterierna?
Ukraina sätter relationen Kina-Ryssland på prov
