Sverige byter politisk skepnad
VAL. Fredrik Reinfeldt avgår och Stefan Löfven ser ut att bli landets näste statminister. Men det är oklart hur en ny regering kommer att se ut. Allt avgörs de kommande veckorna. Mycket talar dock för att det inte blir en lätt resa när Löfven ska lotsa sina förslag genom riksdagen.
Valresultatet innebär att Socialdemokraterna blir största parti, men det är en svag socialdemokrati som nu ska leda landet. S gör bara ett marginellt bättre val än katastrofvalet 2010. För Moderaterna innebär resultatet ett rejält bakslag. Partiet är nu nere på de nivåer som gällde under 1990-talet. Och på valnatten deklarerade Fredrik Reinfeldt att han på måndagen kommer att lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Reinfeldt meddelade också att han till våren kommer att avgå som partiledare för Moderaterna.
Inom kort inleds förhandlingar om den nya regeringen. Talmannen sonderar terrängen med partiledarna och kommer att ge Löfven i uppgift att bilda regering. Om det blir en regering med S-MP eller S-MP-V eller någon annan konstellation återstår att se. På valnatten var budskapet att hitta en så stark och stabil regering som möjligt och att samtidig isolera Sverigedemokraterna som nu är landets tredje största parti och vågmästare i riksdagen.
Men de partier som ska ingå i regeringen ska också hitta en gemensam linje, enas om en regeringsförklaring och en rad politiska stötestenar ska lyftas bort – från krogmoms och vinster i välfärden till försvaret och det eviga spöket för varje svensk regering: kärnkraften.
Omröstning
Därefter ska riksdagen rösta om den nya statsministern. För att fälla förslaget till statsminister krävs att 175 av ledamöterna aktivt röstar nej. Nedlagda röster räknas alltså som stöd för den nya regeringschefen.
Den som planerar att bli statsminister måste ställa sig två frågor: Finns det en majoritet i riksdagen som aktivt skulle rösta emot mig? Finns det ett parlamentariskt stöd för min politik?
Även om svaret är nej på den första frågan är det en helt annan fråga hur den nya regeringen ska få stöd i riksdagen för den praktiska politiken under den kommande tiden. Även med tre rödgröna partier i regeringen saknar regeringen Löfven egen majoritet i riksdagen. Resultatet på valnatten tyder på att de fattas 17 mandat.
Tidigare har budgetordningen varit en tröst för minoritetsregeringarna. För att fälla ett förslag i budgeten måste oppositionen liera sig och presentera ett motförslag där partierna är överens om allt. Och sådana oheliga allianser har tidigare visat sig vara svåra att bygga – förutom förra hösten då de rödgröna och Sverigedemokraterna enades om att bryta ut ett förslag om skattesänkning ur budgeten och röstat ner det.
Därmed är det inte längre givet att budgetprocessen är ett så skarpt vapen för en minoritetsregering. Det kan därför bli svårare för en minoritetsregering att lotsa den ekonomiska politiken genom riksdagen än vad som har varit fallet under de senaste mandatperioderna.
Under valrörelsen har borgerliga företrädare flaggat för att även en borgerlig allians i opposition kan utnyttja denna nya praxis och försöka stoppa enskilda delar i budgeten – om de anses försvaga statsfinanserna. Men allianspartierna har inte heller egen majoritet utan måste också ha aktivt stöd av SD för att straffa regeringens budgetpolitik.
Tuvhoppning
Budgetpropositionen blir en första test för hur enkel resan för regeringen blir under den kommande mandatperioden. Men budgeten är en sak. Sedan ska alla andra sakfrågor och propositioner slussas genom omröstningarna i riksdagen. Ett sätt att få igenom politiken i tidigare minoritetsstyren har varit bruket av så kallade hoppande majoriteter. Regeringen söker då stöd hos olika partier beroende på vilken fråga som är aktuell. Båda blocken har dock gjort klart att SD inte ska få något aktivt inflytande. Under förra mandatperioden gjorde regeringen Reinfeldt exempelvis upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, med S och MP om insatsen in Afghanistan och i en rad frågor rättspolitiken hade man stöd av Socialdemokraterna.
På en del områden kan Löfven hitta stöd hos de borgerliga partierna, men de gäller samtidigt att få med sig de andra regeringspartierna på ett sådant vägval.
EU-samarbetet är en annan fråga där en rödgrön regering ska samsas. Vid möten i EU:s ministerråd förväntas den svenska regeringen ha en linje som också ska förankras i riksdagens EU-nämnd före mötet. Regeringen ställs då på prov. De mer EU-vänliga Socialdemokraterna ska få med sig det EU-kritiska Miljöpartiet på alla frågor. Avgjort svårare blir det om EU-motståndarna i Vänsterpartiet sitter i regeringen.
