Det är bra att återvändande lyfts fram i biståndspolitiken

Sverige har fått en ny regering. Nya ministrar, med delvis nya portföljer. En av de saker som glatt mig mest med detta är sammanslagningen av bistånds- och utrikeshandelministerposten. Så länge den sker med ömsesidig respekt och ärliga intentioner är nämligen handel, mellan enskilda såväl som mellan stater, ett mycket bra sätt att öka alla inblandade parters välstånd. Det är därför mycket välkommet med en bred, sammanhängande syn på hur vi kan bidra till andra länders utveckling. Men synen kan breddas ytterligare.

Sommaren 2014 läste jag för första gången boken Exodus av nationalekonomen Paul Collier. Med avstamp i en diskussion om modern tids stora folkvandringar lyfter Collier hur migrationspolitik kan spela en avgörande roll för olika samhällens utveckling – såväl till det bättre som till det sämre. Bland annat lyfter han explicit hur migration kan ses som en form av biståndspolitik, och att det bör vägas in i regelverkens utformning.

Cirkulär migration kan hjälpa utvecklingen

Jag minns kommentarer om hur återvändande – vare sig det handlar om flyktingar vars asylbehov inte längre kvarstår eller om personer som flyttat för att studera eller arbeta – kan bidra till spridande av demokratiska värden, kompetens och förstås internationella relationer. Cirkulär migration kan helt enkelt bidra till långsiktig utveckling.

Jag har tidigare skrivit om perspektivet att personer som tvingats fly sina hem men längtar tillbaka ska få hjälp att återvända och bygga upp sina samhällen på nytt. Men det handlar även om de som aldrig lyckades lämna sina länder, eller de som inte har regelrätta asylskäl, men lever i samhällen med bristande möjligheter till utbildning, företagande och generell välfärdsutveckling.

Forssell har bra erfarenheter från tidigare roller

Det är förstås fullt förståeligt att många enskilda drömmer om att kunna flytta till andra delar av världen där man kan utbilda sig och nå sin fulla potential. Men det är också ett underkännande av ambitionen att bygga en bättre värld om detta ses som den bästa lösningen för en stor del av världens befolkning.

Därför gläds jag också åt att den nya biståndsministern Johan Forssell tidigare varit Moderaternas migrationspolitiska talesperson, och åt att återvändande lyfts fram inom biståndspolitiken. Under den tid jag arbetade med dessa frågor blev jag hela tiden mer övertygad om att det som brukar kallas stram migrationspolitik faktiskt kan hjälpa ursprungssamhällen minst lika mycket som mottagarländer. Särskilt när driftiga personer med breda erfarenheter och kompetenser återvänder. Inom såväl bistånds- som migrationspolitik hamnar fokus ofta på flyktinghjälp.

Ett exempel på hur man kan tänka är att exempelvis satsa på investeringar i grannländers infrastruktur men att låta flyktingar både bygga och driva exempelvis sjukhus. Det avlastar de främsta mottagarländerna som samtidigt får permanent förstärkning av sina samhällens kapacitet medan flyktingarna å sin sida får utveckla sin kompetens, tillgång till vård och en meningsfull sysselsättning.

Väv ihop migrationspolitiken med biståndspolitiken

För vår del effektiviseras biståndet långsiktigt, med potential för framtida vinster även för oss då relationer byggs och stärks.

Min förhoppning, och uppmaning till den nya regeringen, är att man inte nöjer sig med att koppla in utrikeshandel i biståndspolitiken, utan även väver in en balanserad migrationspolitik där enskildas talang och motivation kan tas tillvara på sätt som både utvecklar dem själva och de länder som de migrerar mellan – i båda riktningar.

Tänk brett och innovativt även vad gäller akut hjälp vid stora flyktingströmmar. Möjligheterna är oändliga.